• lostdil

    Deperat behov av råd...

    Hejsan!

    Behöver lite goda råd.
    Efter att ha haft ett distansförhållande i ett år flyttade jag för tio år sedan 25 mil från min hemort till min kille.
    Kände väl nästan med en gång att det inte skulle bli lätt i den lilla småländska staden
    men jag fick ett helt ok jobb och tiden bara gick, efter ett år blev jag gravid och vi köpte hus.
    Nu började jag längta hem. Min sambo renoverade och jag var alltid ensam med vår lilla dotter.
    När vår flicka var 4 var huset mer eller mindre klart och och det kändes bättre.
    Blev nu gravid igen. Sonen är nu snart tre och ångesten är tillbaka....

    Har lyckats skaffa mig vänner genom jobbet men min sambo lever bara för familjen.
    Nu har jag bestämt mig, jag orkar inte mer. Allt som rör känslor och vårt förhållande får jag ta.
    Han blundar för våra problem, lägger all sin energi på sitt jobb och barnen.
    Vad jag än hittar på så är det ok med honom, själv gör han inget...
    Vet inte om jag är egoist och otacksam men jag måste få lite mothugg liksom.
    Vårt sexliv har alltid varit väldigt komlicetat pga hans dåliga självkänsla, nu har vi inte haft sex på ett år!!

    Vi är överens om att gå isär nu och jag letar lägenhet. Vi ska ha barnen varannan vecka och sambon bahåller huset. Barnen får fortsätta på sina dagis/skola. Skulle helst flytta hem igen men ser det som omöjligt pga barnen.

    Hur/när ska man tala om för barnen finns det några tips och råd för att göra detta lättare??
    Alla råd är välkomna!!
    Mvh Desperat!

  • Svar på tråden Deperat behov av råd...
  • lostdil

    Är det verkligen ingen som känner igen sig lite och vill hjälpa mig??

  • alltfördig

    Knivig situation du har, så länge ni har deladvårdnad kan du inte flytta någonstans utan pappans underskrivt..

    jag skulle sätta mig ner tillsammans med barnen och pappan sedan berättar ni att mamma ska flytta till en lägenhet och pappa bor kvari huset för att ni inte kan bo ihop, berätta noga att ni fortfarande är vänner och krama gärna om varandra och visa barnen att inget ont är för då kan dem ta på sig seperationen..

    berätta också att dem varannan vecka får komma till dig och varannan vara hos pappa :)

    Mvh Rebecka

  • Vindsus

    Har själv separerat för ca 1 år sedan med barn i förskoleåldern .

    Berätta för barnen så snart som möjligt men inte förrän du vet att du har en lägenhet inom räckhåll. Små barn kan ha svårt med tidsperspektivet och därför kan det bli konstigt om du säger att du ska flytta men inte gör det på ett bra tag.
    Var ärlig och försök svara med enkla svar på barnens frågor. Eftersom det är du som har tagit steget tycker jag att du ska stå för det inför barnen, säg att du inte vill bo tillsammans med deras pappa längre. Detta kan göra att du får barnen emot dig för ett tag men kommer ordna upp sig med tiden. Jag tycker det är bättre att vara ärligt för då har barnen lättare att acceptera situationen.
    Visa inget som tyder på att ni vuxna fortfarande älskar varandra som att kramas osv inför barnen utan håll ett arbetskollegor-relation till varandra!!! Barn med skilda föräldrar längtar ofta i åratal efter separationen att deras föräldrar ska flytta ihop igen och att då och då spä på deras förhoppningar är grymt.   

    En separation med barn inblandade är bland det mest smärtsamma man kan uppleva. Det är min största sorg i livet att jag bara får leva med mina älskade barn på halvtid.
    Jag önskar dig lycka till och skickar en stor styrkekram!

  • lostdil

    Hej och tack!

    Många bra saker att tänka på.
    Nu när vi ändå ska göra detta som jag vet kommer att ta hårt på barnen
    vill man ju göra det så "rätt" som möjligt.

    Kram.

  • alltfördig

    Hoppas det löser sig, barn är ju väldigt lätta att anpassa sig

    styrke kramar

Svar på tråden Deperat behov av råd...