Vågar ni klaga?
Fick för 8 månader sedan en ljuvlig liten sladdis. Det är förstås alldeles underbart roligt, men lite jobbigt också emallanåt. Ni vet sådär som det är med bebisar och små barn i största allmänhet. De sover dåligt ibland, de kinkar lite ibland. Lite tunga att bära på och jösses vad man ska ha med sig grejor innan man kommer iväg och typiskt nog så blir det bajs i blöjan precis när man står i dörren...ja ni känner säkert igen det. Det gör ALLA föräldrar tror jag.
Men jag tror också, eller det k ä n n s som att jag inte får klaga för jag är 42 år och har två stora barn, 12 och 16 år, och säger jag något så himlar folk med ögonen och tycker antingen att 1) ja, du vet ju hur det är och ändå är du så dum att du börjar om från början igen och så tittar de så där vänligt överseende på mej och småskrattar lite. Dessa är jämnåriga föräldrar som har stora barn nu. Eller så 2) tittar de lite medlidsamt på mej som att jaa...kan inte vara lätt att vara småbarnsförälder och SÅÅÅ gammal. Dessa kan vara både äldre och yngre föräldrar.
Så jag håller tyst om det som är jobbigt och när folk frågar om det inte är jobbigt med småbarn igen så säger jag alltid överdrivet hurtigt att NEJDÅ, det går HUR lätt som helst. Inga som helst problem med nattvaken, jag har aldrig varit så pigg i hela mitt liv...trots att jag känner mej som ett halvdött vrak.
För beklagar jag mej det minsta lilla, om jag så bara andas att lillan är förkyld eller nåt annat så kommer det alltid i olika former ett "SKULLE DU KANSKE TÄNKT PÅ INNAN!"
Någon som känner igen sig?
Lite ledsen men ändå väldigt stolt och glad mamma till tre underbaringar :)
