Hur lär jag min 2-åring att lyssna och ta ett "nej"?

Min 2åring närmar sig 3 och jag känner igen beteendet... Jag har fått inse att "Nej" inte är tillräcklig anledning för henne. Här krävs att jag förklarar på så enkelt sätt som möjligt "varför nej" och sedan oftast en avledande idé/förslag. Att bara säga nej eller lyfta bort gör ju inte att hon förstår bättre eller blir gladare. Skulle hon springa mot trafiken och vi är för nära vägen skulle jag ryta "nej" och grabba tag i henne (helre det än att hon blir överkörd), för att sedan förklara varför. Men jag spar rytandet och fysiska åtgärder till just farliga situationer - och de få gånger jag är för trött och omdömet därför brister. Får väl se hur det funkar när syskonet kommer nu om ett par månader.

Har en 2-åring som precis hra gått igenom 2-årsilskan (och gått in i trotsperioden *trött*).

Han är envis som synden och brukar få utbrott av och till när han inte får som han vill och testar gränserna hela tiden. Ibland får det att resonera, ibland inte. I övrigt är han eni princip alltid glad .

Att bli arg tillbnaka är ingen idé. Funkar inte och åstadkommer ingenting mer än att han gör ännu mer tvärt om.

FÖr oss gäller:
Vara lugn och säga nej tydligt. Lyfta bort honom eller ta bort grejen som han vill ha. VÄnta ut utbrottet. Tala om att det är OK att han är arg, att vi förstår det och älskar honom men att han ändå inte kan få göra det. När man har tagit sig igenom det några gånger så minskar utbrotten.

1. Säg nej
2. Flytta barnet lugnt.
3. Gör samma sak varje gång.
4. Upprepa.
5. Ge inte upp.

Ja precis!

En gång bar jag iväg min son från datorn och ner för trappen 12 gånger(!) innan han tröttnade.

Glöm inte att tala om att det är OK att bli arg och att du förstår det, även om hon inte får som hon vill. Det är viktigt att få bli det, då kan de även lära sig att förstå andras reaktioner och hur det de gör påverkar omgivningen.

Hej!

Tack för bra tips!

Jag har också märkt att envishet lönar sig, och att vissa saker man har sagt faktiskt går in. Jag märker också att ju mer lugnt jag talar, desto större är oddsen att hon lyssnar.

Mitt största problem är dock inte att hon blir arg när hon inte får som hon vill. Det är snarare så att hon testar mig och när jag säger ifrån, då skrattar hon och fortsätter. Säkert hade det bästa varit att lyfta bort henne från situationen utan att bli upprörd, det är ju förmodligen det hon vill. Men problemet är att jag nu för tiden ofta sitter och ammar och inte kan ingripa. Idag när jag ammade satt hon och slog ett glas och en porslinsmugg mot varandra. När jag sa "nej, gör inte så, den kan gå sönder", så fortsatte hon tills den ena gick i krach. Jag höjde rösten lite, sa att jag var arg, men det fick ingen stor effekt. Jag sa att jag blev ledsen att den gick sönder och för att hon inte lyssnar och då ville hon kramas och sa att hon älskar mig. Vet inte hur jag ska reagera då. Jag vet ju att två-åringar måste testa gränser, men hur visar man när gränser passerats på ett bra sätt? Att höja rösten verkar inte ge någon effekt, och att ingripa fysiskt skulle jag aldrig vilja göra. Hot eller bestraffningar tror jag att hon är för liten för att förstå.

Det är möjligt att något av det man säger ändå går in, med tanke på att hon ansträngde sig så för att bli sams efteråt. Men lite senare idag sprang hon ifrån mig och barnvagnen bland trafik, och med vagn går det inte lika fort att få fatt henne. Hade verkligen önskat att hon kunde lyssna på "nej" då, så man slipper få panik, men skriker jag "nej" så verkar hon tro att det är en lek och springer ännu mer... Suck.

Det där att de ibland ser det som en lek tror jag hör mycket till åldern och inte så mycket man kan träna bort. Jag förstår hur du menar med att det är svårt att lyfta bort när du sitter och ammar. Men tror du inte att det kan vara problemet i just det exempel du tar upp, det med muggen och koppen? Det behöver ju inte nödvändigtvis vara avundsjuka, mer uttråkning. Om jag hller på med något som min son tycker är urtråkigt och han vill att jag ska ägna mig åt honom, t ex sitter vid datorn och försöker jobba eller pratar i telefonen, så gör han sånt han _vet_ att han inte får. Pilla på saker som kan gå sönder, sätter på plattorna på spisen etc och lyssnar inte. Din dotter kanske bara behöver något meningsfullt att göra medan du ammar? Och att du i de andra fallen lyfter bort. Sedan kan jag säga att jag aldrig, aldrig, aldrig säger till mitt barn att jag blir ledsen när han gör saker han inte får. Jag är uppväxt med en mamma som var så och det är helt förödande eftersom det skuldbelägger (jag förstår att du inte är ute efter det). Och egentligen blir man ju inte just ledsen... man blir sur, irriterad, trött, arg lite beroende på situation. Om jag bli gråtfärdig eller tom gråter om han vägrar lyssna eller får utbrott så är det av trötthet, inte att jag är ledsen över att han har egna åsikter och egen vilja om du förstår hur jag menar. Och då säger jag det i stället.

Jag hàller med "Peki", min son gör saker som han inte fàr just dà när jag är upptagen och inte ger uppmärksamhet, ibland vill han bara att jag ska sitta och titta pà Tv med honom och inte stà och laga mat.. eller prata i telefon, sitta framför datorn, för dà kommer det att han drar i mig och vill ha min uppmärksamhet dà... försöker att förklara att det är farligt att springa där det är trafik, men vi gör sà att han màste ge mig handen dà, har precis börjat ge handen... ett förslag, du har inte en sàn stà platta kopplat till din vagn, sà kan hon ju stà med och àka... det kanske skulle kunna vara en àk moment dà ni ska korsa vägar och sànt...  värt ett försök???

oj en tråd för mig :D :D alla tips är bra... har en egen 2 årig flicka med världens vackraste leende som hon använder för att komma ur trubbel både på dagis och hemma ....

hon är inte så verbal än så det är svårt att veta om det man sagt är forstått.
hon är en liten vilding som älskar att springa och springa och springa .... när hon inte springer så hoppas det och sen hoppas det lite till.....
och när jag säger nej så flinar hon och säger joho. sen springer hon iväg ..

när hon snor saker från sin sorebror så väntar hon tills han märker att hon tagit hans saker sen flinar hon och springer allt vad hon kan och mord håller saken tills han kommer ikapp då kastar hon i väg det....
är vi ute och går så springer hon längre och längre ifrån mig när jag säger till henne att inte springa iväg . då springer hon ännu längre bort och försöker gömma sig ...
hon är värst utomhus då blir hon ett troll ....
hur får jag henne att förstå att det är farligt att springa iväg?

Hej!

Tack alla för bra tips!

Jag tror definitivt att det ligger något i att uttråkning kan vara en del i det hela när jag sitter upptagen med lillan. Ofta ser jag till att hon har något att göra och i 99% av fallen går det bra, men jag tor att jag säkert skulle kunna göra mer på den fronten.

Men en del är ju också om att två-åringar måste gå igenom en fas där de testar gränser, och jag tycker som sagt att det är svårt att visa på ett vettigt sätt när gränsen är nådd. Jag antar att man får visa att man är arg och sedan resonera kring det efteråt. Allt kanske inte går in, men då ignorerar man ju inte situationen ialla fall. Jag märker faktiskt mer och mer att hon ändå lyssnat på det man sagt, men det innebär ju inte att hon alltid gör rätt därefter, men kanske med tiden.... Envishet som många påpekat är nog det som gäller.

Och Peki, tack för rådet att inte säga att man är ledsen när man egentligen är arg. Du har helt rätt och jag är glad att du påpekade det. Det är så lätt att ta till det som ger störst effekt, men så fel att skuldbelägga på det sättet, det kan ju bli så fel i andra situationer när man är ledsen av andra orsaker.

Vi har en ståbräda till vår vagn och hon är jätteduktig att stå på den. Vi bor mitt i stan så vi är ofta i trafik och väldigt ofta är det inga problem. Om man resonerar och förklarar i förväg så håller hon i handen eller i vagnen eller står på brädan. Det är när oförberedda situtioner dyker upp som det blir lurigt. Här om dagen var det en person som höll upp dörren för oss på ett café och hon gick ut. Hon springer inte direkt mot trafiken, men ett par steg i fel riktning och jag reagerar med att bli rädd och så fort jag använder ordet "nej" så blir att fel och hon tror att det är en lek... Man borde väl använda något annat, men när man blir rädd så reagerar man ju instinktivt och ropar nej eller barnets namn. På dagis säger de "stopp", det har jag också provat, men det funkar inte...

Jag tror att det viktigaste är att vara envis och lugn men att det är bra att visa att man själv kan bli arg också. Men i vårt fall så blir det inte bättre av det så jag har som sagt fått träna mitt tålamod oändligt. Bäst funkar att lugnt ta bort honom eller det han inte ska ha. Och att avleda inte att förglömma! Vår C blir mycket lättare att hantera om man jobbar med honom i stället för mot sas. Vilket gäller för de flesta människor för övrigt . Jag tycker barn förtjänar samma respekt som vuxna faktiskt. Sedan måste ju alla, även barn, lära sig att vi alla är människor. Jag har inget tålamod när jag är hungrig och ska laga middag. Jag klarar inte en massa bus och säger (fräser ) det. "Du vet hu det är när mamma är hungrig". Det måste han lära sig på samma sätt som vi måste lära oss att han blir urjobbig när han har lågt blodsocker. Sedan hjälper det inte alltid så klart, men jag får mindre dåligt samvete och hanterar det bättre om jag får fräsa lite. Vad gäller trafiken så tror jag inte att de är för små för att man ska kunna lita på att de gör som de ska. Enligt vetenskapen så klara inte barn att hantera trafiken helt förän de är typ 10 år. Jag håller C i handen/armen när vi går där det är mycket trafik, han får helt enkelt inte gå själv och ibland blir det mer att släpa än att gå tillsammans men där finns inga kompromisser. Är han på rätt humör räcker det att han håller i vagnen men jag har hela tiden ett halvt öga på honom. Jag talar om varför: "Vi är rädda om dig". Annars kompromissar vi mycket mer än alla moderna uppfostringsmetoder säger, men det passar oss bäst och funkar för närvarande i alla fall.