Så himla deppig över planerat kejsarsnitt - behöver verkligen lite positiva erfarenheter!

Ååh jag känner igen mig i så mycket av det du skriver! Kände också samma 'panik', frustration och besvikelse för en vecka sen när vi gjorde vårat misslyckade vändningsförsök, satt och grät i två dygn innan jag fick prata igenom hela situationen m en barnmorska på mvc. Känner mig snuvad på själva förlossningen, hade en jättefin (supersnabb) första förlossning, så snabb att min sambo dessvärre inte hann in från jobbet för att se hans dotter födas. Nu har jag ändå sen det här plusset längtat efter att få dela den här förlossningen tillsammans m honom, att han ska få uppleva det fina, underbara. Också vips... så blir det kejsarsnitt!
Våran dotter är också 2 (eller nästan, kommer skilja 23 månader mellan barnen), och jag oroar mig också enormt mycket för det här m att man inte får/kan bära tiden efteråt. Det är ju inte lätt att förstå att mamma får bära den nya bebisen men inte henne (hon är en bortskämd liten sötnos som gärna blir buren alldeles för ofta), och sen allt som måste göras hemma. I dagsläget jobbar min sambo jämt.. minst 13 timmar om dan 7 dagar i veckan, egenföretagare, men tanken är ju att han ska vara hemma de 10 pappadagarna där i början (förutom jourjobb m plogning&sandning, som han måste ta om det blir snö=S ). Annars har jag min släkt en och en halv timmes bilfärd bort, så det känns lite tråkigt. Det här kejsarsnittet har verkligen ställt till det m min planering... vill ju klara av allt själv, men det känns som att man måste utgå ifrån att man inte gör det, och istället bli positivt överraskad annars?
Är också jätteorolig för det här m amningen, att man inte ska komma igång ordentligt för att det är svårt att hitta bra amningspositioner. Hade problem att komma igång m sittande amning m dottern (ammade henne i åtta månader, men vi låg mest ner, hon svalde för mycket luft när vi satt upp... då blir man ju lite låst!), och har därför tänkt att jag ska koncentrera mig på att "träna" på bb den här gången, verkligen fokusera på att den sittande amningen ska fungera. Men det kanske blir jättesvårt m såret?Jag puffar och hoppas på att vi får svar:) Om inte annat kan vi väl stötta varran, prata av oss!
När har du fått tid för snitt? Vi har fått 15 feb (BF 23 feb), men jag är lite orolig att det ska sätta igång innan (dottern föddes 17 dagar innan BF, m en förlossning som tog 2 tim & 20 min från vattenavgång och 1 tim & 40 min från första värk, så är dessutom lite småskraj för att det ska gå ännu fortare den här gången om det hinner sätta igång av sig självt. De har ju inte mätt mitt bäcken eller nåt, OM det skulle gå för snabbt att de inte hinner göra kejsarsnitt menar jag. Bara bebisen inte fastnar i sånna fall...)
Ojoj.. nu blev det långt det här;) Men det känns så skönt att läsa att någon annan känner precis likadant som en själv, att man inte är ensam! Hoppas nu att vi får vettiga peppande svar:)
*Styrkekram*

Kom o tänka på en sak förresten... jag ligger m typ fem kuddar under rumpan (blir nästan som att man ligger i brygga) i typ 10 min lite då o då här hemma för att försöka få bebben att vända sig rätt. Man kan googla runt lite efter olika metoder som är mer eller mindre forskningsbaserade, men för vissa verkar det fungera iaf. Min mamma var in på vändningsförsök när hon väntade min yngre bror, läkaren sa att han var fixerad och hur mycket de än försökte så lyckades de inte vända på honom. Mamma gick hem o la en massa kuddar under rumpan, och den kvällen gjorde han en volt och hamnade rätt:) Sen vet man ju inte om han hade gjort det i vilket fall, men jag tycker att det låter bra iaf;)

Ah. EM4 - det later verkligen som om vi gar igenom ungefar samma kanslor for tillfallet! Jag har BF 24 feb och har fatt tid for snitt 17 feb. Det kanns lite surrealistiskt att veta exakt nar det hela ska handa! Antar att det ocksa ar det enda positiva jag kan se i situationen for tillfallet - jag kan ju se till att tvatt och stry-korgarna ar tomma,  fonstrena putsade, benen ar vaxade och tangalarna malade innan den stora dagen

2 timmar och 20 minuter fran vattenavgang till fodsel var inte daligt! Tyckte att min forlossning gick for snabbt for att jag skulle hinna vanja mig vid tanken pa att det faktiskt var ett BARN pa gang - och da varade den anda i 8 timmar - sa jag kan forestalla mig hur det maste kannts for dig att helt plotsligt halla din lilla dotter i famnen 17 dagar innan planerat haha! Jag gar ocksa och oroar mig for att det hela ska satta igang innan bokad tid. Min dotter foddes i v 36+4 sa jag tycker det var lite markligt att de inte bokade in mig forran i v39... Desstuom har jag haft lite blodnignar (som de tror beror pa en ofarlig polyp pa livmodertappen) och kanner pa mig att det snart kommer vara pa G.  Ibland hoppas jag nastan lite att det ska satta igang och vara for sent for KS sa att de 'tvingas' lata mig genomga en vaginal forlossning... Jag lag sjalv i sate nar jag foddes (vaginalt) sa kanske det ar det som bidrar till att jag kanner mig besviken over att jag inte ens fick mojligheten att overvaga vaginal forlossning (aven om jag kanske valt KS i slutandan i alla fall). Jag ar ju liksom levande bevis pa att det faktiskt kan ga bra. Hur ar det i Sverige - har man mojlighet till vaginal forlossning vid sate? Det kankse skiljer fran sjukhus till sjukhus?

Jag ska in och prata med lakaren om ingreppet pa mandag. Kanske det kommer att kannas battre da.... Just nu vet jag bara Och sa maste jag VERKLIGEN sluta Googla hemska historier om kejsarsnitt som har gatt fel och bilder pa arr / postpartum magar....

TS: Jag ska försöka lugna dig litet och samtidigt berätta om min erfarenhet (även det litet negativa) av ett planerat snitt. Jag har inte fött vaginalt, så jag har inte det att jämföra med.

När det gäller amning - jag har inget som helst minne av att positionen var något problem (pga av smärta i stygnen) och min son fattade galoppen på en gång. De lade min son på min mage direkt vid "uppvaket" (jag var inte sövd, utan det var ryggbedövningen som skulle släppa, det tar några timmar) och han sög direkt. Eftersom ryggbedövningen gör att man inte känner något nedanför brösten så är smärta inget problem de första timmarna. Man får ju också smärtlindrande efter det. Dock kom mjölken igång dåligt, vilket inte är ovanligt vid snitt, så vi fick ge ersättning och jag pumpade med lånad pump från sjukhuset den första tiden (han gick ner 15% i vikt på fem dagar). Men efter c:a en månad helammade jag bara och slutade amma helt först efter 17 månader. Så det blev väldigt positivt i slutänadan.

Jag fick inte gå upp och röra på mig förrän dagen efter snittet. Så de första blöjorna fick maken byta. Sedan ska man ligga och vifta på tårna etc. för att blodcirkulationen ska hållas igång. Eftersom smärtlindringen (i mitt fall alvedon och voltaren dvs inga starka grejer) måste tas enligt tidsschema, väcker de en på natten för att man ska ta dem.

När det gäller återhämtningen så är det nog ganska individuellt hur snabbt det går. Dock gäller, generellt, att du ska vänta litet längre innan du börjar träna. Man brukar säga sex veckor för vaginalt och tre månader för kejsarsnitt. Många som har fött vaginalt klara ju inte heller att börja jogga efter bara sex veckor (pga skadad/försvagad bäckenbottenmuskulatur). Jag började gå på korta dagliga promenader (30-45 minuter) med barnvagnen efter c:a en vecka. Innan dess var jag visserligen både på sjukhuset och BVC - men det kändes inget vidare då. Jag började gå på mamma/babygympa en gång i veckan fyra månader efter snittet. När du kan börja bada i poolen får du kolla med läkaren - du måste ju undvika infektioner i såret. Dock kan man duscha med en gång och stygnen behöver inte tas bort - de försvinner av sig själva. Jag vågade inte titta på såret på c:a en vecka.Men det läkte fint och i dag, 2 år senare, kan man knappt se ärret (bikinisnitt).

Ja, de skär igenom musklerna, efter vad jag vet (en del påstår att de "särar på musklerna", men jag tycker att det låter ganska otroligt). Musklerna blir skadade och måste läka ihop. Men det betyder inte att du måste få "hängbuk" och inte kan bli stark igen. Min mage tog, tyvärr, lång tid på sig att inte sticka ut så mycket. Men det är säkert också individuellt. Jag tror att jag kanske började bära i bärsjalen litet för tidigt. Ju mindre man bär desto bättre, tror jag. Jag tror också att det kan vara idé att skaffa något korsettliknande att ha på sig i början (om det inte känns för obehagligt). Jag hade gärna börjat med det tidigare än jag gjorde. Jag tror att du bör undvika att bära/lyfta din 2-åring den första tiden om du kan.

Huvudsaken är ju, trots allt, att barnet mår bra. Min son mådde jättebra när han kom ut och hade apgar 10-10-10. Så inget negativt för honom vid den tidpunkten.

Precis som Peppino skriver kan det vara trevligt att ha vaxat benen, fixat håret etc. när man vet det exakta datumet.

Fråga gärna om du vill veta något mer.

Jag är tvärtom jag är livrädd för vaginal förlossning ska göra mitt ks 16 mars.
Gjorde akut snitt med första barnet och jag kan helt ärligt säga att jag bara har posetiva erfarenheter från det.
Mitt sår blev jätte fint tog väl två dagar innan jag slutade gå dom en gammal tant två veckor efter snittet började jag promenera, träna gör jag inte så ofta så vet inte när man kan göra det och bada i pool har jag ingen aning om.

Kan du inte be om ett nytt vändningsförsök? Fungerade för en vän här i Sverige i varje fall så hon slapp snitt.

Jag fick också snitt "mot min vilja" men det har gått bra efteråt. Jag såg ju hur de andra kvinnorna på BB vaggade fram bredbenta och det slapp ju jag.. Amningen kom igång på tredje dagen och har fungerat perfekt.

Om du blir snittad så kan du i varje fall glädjas åt att du har fött vaginalt en gång, att du fått uppleva det. Sedan så är snitt inte så illa, du har ju fått några svar om detta.

Lycka till!

I korthet: Jag blev snittad akut för 8 veckor sedan och det känns förjävligt, så jag kan mycket väl förstå att det känns jobbigt för dig att behöva ställa in dig på snitt och det ska jag inte ens gå in på, jag är långt ifrån att komma över mitt snitt psykiskt än.

Fysiskt är det en helt annan sak. Jag blev snittad strax efter 1 på natten, ca 12 timmar senare togs katetern ut efter att jag bevisat att jag kunde stå på benen. Då fick jag duscha också, det var grymt skönt! Mina ben skakade, men det gick bra ändå. Dagen efter var jag uppe och gick utan större problem, det var lite jobbigt att komma ur sängen bara, men den enda smärta jag kände var från det lilla hålet högre upp på magen där slangen till dränet jag fick hade kommit ut. Jag fick smärtstillande tabletter i små burkar, var fjärde timme panodil och var åttonde timme kombinerat med något starkare (vet inte vad). Redan andra dagen glömde jag att ta tabletterna på utsatt tid och jag hade inte ont ändå, även fast jag ibland hoppade över ett tablett-tillfälle helt och hållet. Andra och tredje dagen var jag knappt inne på BB alls, utan satt nere i sjukhusrestaurangen och träffade folk istället.
Amningen gick också bra, jag kunde både sitta och ligga och amma redan på BB, snittet är ju så långt ner så barnet kommer inte åt det. Det är NU, när hon är 8 veckor som det är jobbigt när vi ligger ner eftersom hon ligger och sparkar mig på magen ibland och jag är öm ovanför snittet, som ett blåmärke typ.
Promenader hade jag orkat med rätt snabbt, men det har inte blivit förrän nu eftersom vi haft så sjukt kallt i princip sen hon föddes (runt -30) och 16-17 dagar efter snittet städade jag hela huset och knäskurade i badrummet, det var ju jul och vi skulle fira hemma hos oss..

Lycka till! (Och jag håller tummarna för att du ändå slipper snitt, även fast jag har återhämtat mig bra önskar jag inte min värsta fiende att bli snittad mot sin vilja, det är fan inte kul nånstans..

Tack for era svar - bade postitiva och negativa. Konstigt hur skont det ar att fa skriva av sig och fa hora andras erfarenheter och stottande ord. Har spenderat natten med att grata och sparka pa saker i lagenehten i sma patetiska vredesutbrott. Pratade med mamma i Sverige pa telefonen i morse och tjatade av mig lite. Och det kanns nog lite battre idag.... Kanske ar det just det som Kixan namner i sin sista mening - att det ar skillnad pa att valja att bli snittad an pa att bli det 'mot sin vilja'. For det ar faktiskt sa det kanns. Som om jag aldrig erbjudits nagra alternativ. Jag ska be om ytterligare ett vandingsforsok. Jag har inte sa hoga forvantningar eftersom de sa att den lille sitter bekvamt pa rumpan laaaangt ned i backenet (jag kanner huvudet en ratt bra bit under naveln!). Desstuom borjar det ju bli ganska sent. Men det ar ju anda vart ett forsok.

Igar var allt jag kunde tanka pa hur snittet kommer att sarga min kropp for alltid (jag vet - bagatell! Och jag skams verkligen!!) men idag har min besatthet overgatt till att vara sur over att de forsta veckorna inte alls kommer bli som jag 'planerat' och 'forestallt' mig. Jag har jobbat heltid sedan min dotter var 9 manader och har verkligen sett fram emot att antligen fa spendera lite tid med henne och den nyfodde. Vi skulle aka till poolen, parken, svenska lekskolan osv osv och njuta av de sista somamrveckorna har (vi bor i Australien). Nu far jag istallet lagga hela min forsta manads foraldrapenning pa att ha kvar henne heltid pa dagis i tva extra veckor eftersom jag insett att det kommer vara helt omojligt att ha bade en nyfodd och tva-aring hemma i trang, varm lagenhet de forsta veckorna     Kanns som om det kommer ta ratt manga vekor innan jag kommer kunna slapa ned bebsis, 2-aring, dubbelvagn och vaskor tre trappor och lasta in i bilen for att ta mig nagonstans overhuvudtaget. Helt plotsligt langtar jag hem till Sverige och mina vanner och familj sa enormt mycket. Tank om bara min alskade mamma vore har - da skulle jag inte kanna nagon oro alls over hur jag skulle klara de kommande veckorna for jag vet att hon skulle vara dar for 100% avlastning om sa behovdes...

Dessutom..... och det har skams jag annu mer for att saga... Sa har jag borjat kanna otrolig irritation infor barnet. Fornuftet sager ju sjalvklart att det inte ar barnets fel att det blir sa har men det hjalps inte. All excitement (?) ar som bortblast och jag kanner nastintill hat nar jag kanner huvudet guppa upp och ned mitt pa magen. Jag har sadan angest over att de har kanslorna inte kommer forsvinna och att jag kommer att forknippa all smarta och forvrangda mage pa det stackars oskyldiga barnet for alltid. Jag ar radd for sjalva operationen ocksa och kanner att jag helst av allt skulle vara totalt nedsovd. Alla k-s mammor sager ju att det kan jag absolut inte vara for nar de plockar ut min lilla bebis ar ett magiskt ogonblick som jag verkligen inte vill missa. Men jag kan nasta garantera att sjalva ingreppet inte ar nagot jag kommer minnas med varme och helst inte vill ha nagra minnen alls ifran....

Inser ju att jag ar en egositisk gnallfis och att jag borde satta barnets valmaende framfor mitt egna och vara tacksam for att allt faktiskt tyder pa att barnet mar bra. Sa varfor kanner jag sa har???????

P.S jag ber om ursakt for min daliga stavning - jag skriver pa engelskt tangentbord och min dator forsoker standigt'korrigera' vad jag skriver.

Jag är deppig eftersom jag kommer att snittas!
Känner som om jag blivit snuvad på något viktigt
Jag ska snittas pga att bebisen ligger i sätesläge.