• Nahoj23

    Förstår inte varför ensamstående är så lågt prioriterade?!

    Jag har stått i kö för ensamstående och gör fortfarande.
    Jag blir mer och mer irriterad över de hopplösa utsikter det är för oss som ev ska adoptera som ensamstående.
    På flera organisationer som jag är med i står det ofta att "ensamstående kan också ansöka om barnen".
    Det rör sig från allt ryggmärgsbråck, ADHD, HIV till långvarig rehabilitering som den ansökande måste tillgodose.
    Jag förstår att prioriteten att barnen ska få två föräldrar och jag respekterar det till 100%, det är för barnens bästa och inte mitt som blivande mamma, MEN!
    De barn som behöver extra stöd, livslång medicinering, rehabilitering och olika slag tror jag skulle få det bättre hos TVÅ föräldrar, två att dela de olika problemen med, oron, etc. etc etc.

    Jag blir så ledsen för att vi som ensamtstående får de barn som "blir över", och det känns fruktansvärt att skriva det men det är den krassa verkligheten idag i Sverige 2011.
    Våra utsikter att få ett "friskt" barn är nästintill obefintliga.
    Sedan vet man ju aldrig hur livet ter sig när man väl har kommit hem med sin telning.

    Jag har inte hjärta att adoptera ett barn med HIV, de kan få ett bra liv absolut men inte nog med att de är adopterade med allt vad det innebär på gott och ont, de har också en livslång sjukdom som sätter stopp för mycket här i livet och i värsta fall om man har otur så dör de ifrån en.

    Jag som ensamstående mamma med en bra inkomst kan ändå inte vara såpass mycket borta från mitt arbete för stötta, gå på rehab, vara långa perioder på sjukhus trots fantastisk uppbackning av min underbara familj och vänner som jag har många av.

    Jag vet att jag skulle bli en bra mamma, jag har ett jättestort kontaktnät men det räcker inte för mig.
    Jag har inte möjlighet att ge det barnet som kommer med allehanda handikapp det liv jag hade tänkt att jag kunde ge mitt barn.
    Jag söjer det- verkligen.

  • Svar på tråden Förstår inte varför ensamstående är så lågt prioriterade?!
  • hellokitty1

    Jag förstår att du är ledsen och sörjer din barnlöshet. Jag kan också hålla med dig om att barnen med särskilda behov oftast skulle behöva två föräldrar. De flesta skulle väl helst ha både en mamma och pappa. Är också singelsökande och kan känna att situationen är hopplös ibland. Men den är som den är och det är bara att acceptera. Det är ju inte så att "Sverige 2011" har med saken att göra utan det är situationen som den är utomlands. Det är ursprungsländerna som väljer föräldrar, och de vill ha två föräldrar förutom till de barn som annars skulle bli kvar på barnhemmen. Det är bara att acceptera och förstå! 
    Jag känner mig mer ledsen över att det finns många länder där adoption öht inte är möjlig i dagsläget, men där det ändå finns ett stort behov av nya föräldrar till barnen( t ex många länder i Afrika, där det inte finns tillräckliga lagar, kanske är krig och oroligt styre osv).  

  • Namaste72

    Hej,

    jag vill bara säga att i dagsläget så kan nästan ingen räkna med att få adoptera "friska" barn...nästan alla barn som kommer till svenska familjer har/ eller hara haft någon sorts diagnos/handikapp.
    Det här är resultatet av att allt fler inhemska adoptioner sker..vilket vi borde vara oändligt glada för. Fler barn får familj i sina födelseländer.

    Sen vill jag uppmuntra dig att läsa på lite om de olika diagnoser som finns. Tex är HIV inte en dödlig sjukdom utan en kronisk som knappast sätter stopp för något, var har du fått det ifrån? Läs på om diagnoser, prata med läkare, andra familjer.

    Jag förstår att du är ledsen - men om du redan nu vet med dig att du inte kan vara borta från jobbet pga ev rehab, språkträning, osv så kanske du måste fundera över om du verkligen har plats i ditt liv för ett adopterat barn med den ryggsäck det bär med sig?

    Jag tycker att meningen "Be prepared for the worst, and hope for the best" är bra att ha med sig i adoptionssammanhang.

    Därmed inte sagt att man ska ta sig vatten över huvudet, men kunskap ger trygghet!

    Hoppas att det löser sig för dig och att du och ditt barn hittar varandra till slut.


    { Mamma till världens finaste dotter } { vecka 3 av 52-78}
  • Filoso Fisken

    Håller med dig om att det är sjukt. Har också tänkt på det där med att ensamstående hänvisas till "special needs"-ungar. Varför då egentligen? Dem OM NÅGRA är ju liksom i behov av flera vuxna, kan man ju tycka...

    Men du, Bulgarien då? Jag har för mig att de välkommnar även ensamstående.

  • Nimbus

    Jag kan också tänka att de barnen som har vissa handikapp och sjukdomar borde verkligen få komma till en familj med två vuxna.
    Men numera är det som Hanya skrev inte så lätt att få ett litet friskt barn oavsett om man vill adoptera som ensamstående eller par.
    I framtiden ska man nog som blivande adoptivförälder ställa in sig helt på att barnet antingen har någon typ av sn eller att ta emot ett barn som är lite äldre.
    Hade jag varit i din sitvation skulle jag försöka tänka om, och ta emot ett barn med sn eller kanske ett äldre barn.

  • Ethi
    Nahoj23 skrev 2011-02-03 12:36:16 följande:
    De barn som behöver extra stöd, livslång medicinering, rehabilitering och olika slag tror jag skulle få det bättre hos TVÅ föräldrar, två att dela de olika problemen med, oron, etc. etc etc.
    Den krassa verkligheten är väl tyvärr så att alternativet för de flesta av de barnen inte är en eller två föräldrar, utan en eller ingen.
  • VNmamma
    Nahoj23 skrev 2011-02-03 12:36:16 följande:
    Jag har stått i kö för ensamstående och gör fortfarande.
    Jag blir mer och mer irriterad över de hopplösa utsikter det är för oss som ev ska adoptera som ensamstående.
    På flera organisationer som jag är med i står det ofta att "ensamstående kan också ansöka om barnen".
    Det rör sig från allt ryggmärgsbråck, ADHD, HIV till långvarig rehabilitering som den ansökande måste tillgodose.
    Jag förstår att prioriteten att barnen ska få två föräldrar och jag respekterar det till 100%, det är för barnens bästa och inte mitt som blivande mamma, MEN!
    De barn som behöver extra stöd, livslång medicinering, rehabilitering och olika slag tror jag skulle få det bättre hos TVÅ föräldrar, två att dela de olika problemen med, oron, etc. etc etc.

    Jag blir så ledsen för att vi som ensamtstående får de barn som "blir över", och det känns fruktansvärt att skriva det men det är den krassa verkligheten idag i Sverige 2011.
    Våra utsikter att få ett "friskt" barn är nästintill obefintliga.
    Sedan vet man ju aldrig hur livet ter sig när man väl har kommit hem med sin telning.

    Jag har inte hjärta att adoptera ett barn med HIV, de kan få ett bra liv absolut men inte nog med att de är adopterade med allt vad det innebär på gott och ont, de har också en livslång sjukdom som sätter stopp för mycket här i livet och i värsta fall om man har otur så dör de ifrån en.

    Jag som ensamstående mamma med en bra inkomst kan ändå inte vara såpass mycket borta från mitt arbete för stötta, gå på rehab, vara långa perioder på sjukhus trots fantastisk uppbackning av min underbara familj och vänner som jag har många av.

    Jag vet att jag skulle bli en bra mamma, jag har ett jättestort kontaktnät men det räcker inte för mig.
    Jag har inte möjlighet att ge det barnet som kommer med allehanda handikapp det liv jag hade tänkt att jag kunde ge mitt barn.
    Jag söjer det- verkligen.
    Ja, visst är det så, att det finns en ranking, både av oss som adopterar och dem som adopteras.

    Även par rankas, utifrån till exempel inkomst och ålder. Ibland har jag mött föreställningen att det är finare att adoptera barn från länder med höga avgifter...

    Att ensamstående oftare än par erbjuds SN-barn är verkligen absurt. Men, som påpekats, det följer ju en krass logik där dessa barn kanske inte fått några föräldrar alls annars.
  • Thi 08
    Ethi skrev 2011-02-03 15:59:54 följande:
    Den krassa verkligheten är väl tyvärr så att alternativet för de flesta av de barnen inte är en eller två föräldrar, utan en eller ingen.
    Ja så är det. Jag kan minnas hur jag gick omkring bland sjuksängarna på centret där min dotter bodde i Saigon och tänkte att vissa av de här barnen kommer troligtvis aldrig få en familj. Det är tungt.

    Jag som adopterade som ensamstående och ett barn med special needs kan ärligt talat säga att det ÄR inte lätt att få ihop dagarna alla gånger. Men det går om man vill! Och när man blivit förälder och känner hur mycket man kan älska ett barn känner iaf jag det som att de lätta och roliga stunderna är så många fler än de jobbiga. Beroende på sn förstås.
  • fabbemam

    Hej TS
    Jag är övertygad om att du kommer att bli väldigt possitivt överraskad om du tar dig tid att läsa på om olika SN ex. HIV , hepatit och ryggmärgsbråck. MAn ska alldrig adoptera ett barn med SN om man inte är berädd på det men jag tror att du skulle få en annan uppfattning om du tex pratade med en barn-HIV sköterska.

    Fabbemam

  • Nahoj23

    Tack för era svar.

    Jag är mycket påläst om olika SN och är inte alls rädd heller för att adoptera ett SN barn. Jag säger bara att möjligheterna för oss som är ensamstående är mindre och för BARNENS bästa, för det är ju den eviga debatten i adoptionsvärlden om BARNENS bästa. Så tror jag att för barnets bästa så vore det att ha två föräldrar om man har SN som kräver mycket.

    Jag har jobbat med handikappade barn under flera år och vet gott om rehhab, talpedagoger, sjukgymnaster, tecken som stöd etc etc. Den världen är inte främmande för mig alls.
    Jag bara argumenterar om att JAG hävdar att ett barn med SN (givetvis beroende på svårighetsgraden) skulle gynnas av två föräldrar.

    Och mitt arbete som någon påpekar.....jag kan vara borta mycket, jag sätter inte mitt jobb först.....men det finns en gräns för alla vad man klarar av.

  • Nahoj23
    Namaste72 skrev 2011-02-03 13:20:27 följande:
    Hej,

    jag vill bara säga att i dagsläget så kan nästan ingen räkna med att få adoptera "friska" barn...nästan alla barn som kommer till svenska familjer har/ eller hara haft någon sorts diagnos/handikapp.
    Det här är resultatet av att allt fler inhemska adoptioner sker..vilket vi borde vara oändligt glada för. Fler barn får familj i sina födelseländer.

    Sen vill jag uppmuntra dig att läsa på lite om de olika diagnoser som finns. Tex är HIV inte en dödlig sjukdom utan en kronisk som knappast sätter stopp för något, var har du fått det ifrån? Läs på om diagnoser, prata med läkare, andra familjer.

    Jag förstår att du är ledsen - men om du redan nu vet med dig att du inte kan vara borta från jobbet pga ev rehab, språkträning, osv så kanske du måste fundera över om du verkligen har plats i ditt liv för ett adopterat barn med den ryggsäck det bär med sig?

    Jag tycker att meningen "Be prepared for the worst, and hope for the best" är bra att ha med sig i adoptionssammanhang.

    Därmed inte sagt att man ska ta sig vatten över huvudet, men kunskap ger trygghet!

    Hoppas att det löser sig för dig och att du och ditt barn hittar varandra till slut.
    HIV sätter faktiskt stopp för många saker i livet. Det kan vara svårt för det barnet i framtiden att själv skaffa familj pga viruset.
    Och jag har plöjt böcker, jag har flera goda vänner som har adopterat och är väl insatt. Jag läser bloggar och har kontinuerlig kontakt med läkare.
Svar på tråden Förstår inte varför ensamstående är så lågt prioriterade?!