Hej.
Jag är ensamstående med en liten tjej på två månader.
Jag undrar om det finns fler tjejer där ute som har hamnat ofrivilligt i en liknande sits och vill snacka lite om hur livet ser ut i största allmänhet när man är ensam mamma och flata....Hur vardagen ser ut, och hur ni blir bemötta i samhället.
Hör gärna av er.
Jag är också ensamstående med två barn... och ett tredje på väg om allt går bra.
Kan tycka att det vimlar av regnbågsfamiljer och par... och det kan ibland kännas lite ensamt när man är själv. Jag är intresserad av att lära känna fler som är själva, för det är ju ända skillnad på att vara själv och vara ett par...
Var det nog lite väl längesen denhär tråden startades, men ändå =)
I samma sits, fast min dotter är 2 år och några månader.
Det är så trist med par, par, par överallt >_<
Tyvärr är par jädrigt tråkiga.
"Jag måste fråga den och den om lov."
Så löjligt att jag bara vill gråta ^^'
Hej!
Jag är ensamstående ängla förälder (vet inte om jag passar in här - kör iväg mig om ni inte vill ha mig här)
I samma stund som Max lämnade oss så lämnde våran kärlek oss till varandra!
Detta är nu mer än 2 år 26/5 -09.
Sedan dess har jag haft korta icke seriösa förhållanden - för lite värme och ömhet!
Men jag jobbade som volontär nu på Pride och då kände jag verkligen den där omtalade
klockan! Alla bäbisar i regnbågs bodysar och en mamma som är gravid oh den andra mamman
går och skyddar magen i folk trängslet.
Då skrek de i hela mig - jag vill ha barn NU!
Förra gången var jag och mitt ex nere i Danmark och allt gick ju så bra - men har lite svårt med
dessa pärmar med donatorer och jag skulle gärna vilj lära känna personen som ska bli biologiskfar
till mitt barn.
Så jag har faktiskt börjat tänka på att antingen sök efter ett stabilt och gay par som har haft ett stabilt
förhållande i många år eller en singel gay kille som längtar efter barn lika mycket som jag!
Jag vill att de inte ska bli några donatorer - jag vill att dessa män ska vara en stor del i barnets liv.
Sen om jag träffar en kvinna så kommer ungen bara berikas med ännu en person som vill var en del
i barnets liv!
Tänker jag snett, fel eller? Jag vill ha all kritik - när ni läser detta vd tänker ni? vad är er först känsla/tanke?
Kommer göra en egen tråd i detta ämne - men jag ville bara skriva i denna tråd, för att jag kan!
Jag ÄR mamma - men han är inte här!
Lyack till alla underbara mammor där ute som kämpar själv med era barn!