Vad går livet ut på?

födas, avla vidare och lämna. Så känner jag.

Jag tror man behöver hitta sin egna mening med livet. Mitt liv går ut på att uppfostra mina barn till bra medmänniskor, och att finnas som en stöttepelare för dem när de behöver hjälp eller råd. Jag ska även bli så pass frisk att jag kan göra skillnad för andra som mår som jag, vill både hjälpa personer som mår dåligt och undervisa och lära utomstående och anhöriga om hur det är att leva som psykisk sjuk. Med mina erfarenheter kan jag göra mycket, jag kan bara inte strunta i att göra det eller ge upp.

Jag säger som Magnus Betnér. "Det finns ingen mening med livet, det handlar om att hitta ett sätt att stå ut". Precis så tror jag det är. Det finns ingen mening, man får skapa sig sin egen. Sen om det är att vara trevlig mot kunder på ICA hela livet, eller resa jorden runt 20 ggr och sluta som upplyst på ett berg i Thailand- ja, det är upp till var och en....

Det finns ingen mening. Däremot så är det ju fantastiskt om man lyckas förvalta och göra något med sitt liv.

Med tanke på hur länge man är död, så är det en väldigt kort tid vi behöver leva. Att tänka så hjälper iallafall mig.

Det finns ingen mening med livet och alla människor är meninglösa. Tråkigt men sant.

Som Gyllene Tider sjunger; Äta, jobba, sova, dö (och där i mellan få några barn, kanske gifta sig, skiljas, göra ett könsbyte, ja jag vet inte)

Reproduktion och att vara snäll.

Känner med dig, TS. De där frågorna kan äta upp en inifrån om man verkligen kommer på kant med dem.

Tycker bananer... har många bra poänger ovan. När vi kan hjälpa andra helas vi själva också, och hittar mening mitt i eländet.

Såhär tänker jag idag:

Att lära känna sig själv, förstå sitt eget lidande, odla omsorg och medkänsla med sig själv. Att vara i kontakt med det obegripliga universum som omger oss och som vi är en del av - att förundras över att livet är möjligt och verkligt. Att röra vid det som är vackert och gott i och omkring oss. Att kunna öppna sig för andra, verkligen vara där för en annan människa, i hennes sorg eller glädje. Att odla de bästa sidorna av oss själva, de sidorna som är kärleksfulla och generösa och vet hur man lever. Att omvandla de sidorna som är småsinta och egoistiska och olyckliga, så att vi inte behöver styras av det utan kan låta det bästa i oss bli det som lämnar vårt avtryck i världen.

Det låter väl otroligt klämkäckt, men så tänker jag, och det hjälper mig att läka.

En gång i tiden, tänkte man inte ens på framtiden och inte ens att en dag skulle det komma syskonbarn till världen men jag var här för att uppleva hur livet fortsätter för
att man en gång i tiden, inte släppte taget om sitt liv. Jag anser nu att allt och alla
hör samman, det finns en helhet även om den är bestående av olika delar.

Jag har inget behov längre av att ens tänka om att lämna min plats för att nu har man
den erfarenheten och förståelsen att livet fortsätter, förändras, utvecklas inklusive man
själv.

Min inställning till döden är som sådan att det är inte ens ett fullvärdigt val men det är något oundvikligt som kommer ändå att en dag ske alla så den får förbli en överraskning som den är och jag får förbli "oförberedd". Livet däremot sker inte alla, biologiskt så finns det en speciell resa innan det befruktade ägget och jag är nyfiken på det där med livets gång; att resa/utvecklas så långt det är möjligt. = ) 

tror allting som händer har sin mening, och att det är meningen att man ska lära sig av det man är med om och få en ökad förståelse och empati för andra männsikor.

Jag vet inte.

Inte ett skit.