Komplicerad relation till egna föräldrar...

Hej, 

Detta blir långt...

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, men jag har en ganska ansträngd relation till mina föräldrar. 
Kanske är det jag som överreagerar, men detta är något som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera och några tips eller andra infallsvinklar skulle inte skada känner jag nu. 

Problemet har blivit större med tiden och sedan jag själv fick barn har det blivit riktigt jobbigt.
Jag önskar att det vore annorlunda av så många anledningar, men inte minst för våra barn skull. Jag önskar att de kunde få ha en fin relation till sina morföräldrar. Min sambos släkt bor utomlands, så där saknar vi tyvärr en naturlig relation också.

 Vi bor i en stad som ligger cirka 30 mil från mitt föräldrahem, där mina föräldrar fortfarande bor kvar. Av den anledningen träffas vi inte så ofta. De har även husdjur som såväl jag som min sambo är allergiska mot vilket gör att vi helst inte spenderar större mängder tid där. Tar vi medicin går det bättre, men att stanna en eller flera nätter leder ändå till obehag för oss båda i form av rinnande ögon, andningsproblem och huvudvärk.

De har ett relativt stort hus, men saknar gästrum, så de gånger vi stannat över natten har min far fått sova på soffan och vi tagit hans sovrum. Vi har vid ett par tillfällen löst det genom att istället ta in på hotell i närheten (de bor i en liten tätort utan övernattningsmöjlighet). Det har dock inte fungerat helt ok då vi måste åka för kvällen redan vid 19 för att få barnen i säng i tid. Sedan är det faktiskt inte så kul för oss föräldrar att sitta och uggla i ett hotellrum i mörkret medan barnen sover, det är ju inte alltid man hittar hotell som har familjerum. Mina föräldrar gnäller lite om den här lösningen också, då de tycker att vi knappt hinner att ses eftersom vi måste åka så tidigt om kvällen.

Samtidigt så verkar de inte riktigt uppskatta våra besök. Oftast sitter de framför TV:n precis som vanligt och så förväntar de sig att vi ska sitta på rad i soffan och göra det samma - en hel dag! Att vi har barn med spring i benen verkar de glömt bort. Huset är dessutom fullt av småsaker som barnen inte får röra och det saknas ytor inomhus där de kan röra sig. 

De har en stor trädgård men tyvärr är den eftersatt. Ena delen är direkt farligt med högt gräs/ogräs och grävda hål (något jobb de inte lyckats avsluta) - där trillade vår ena dotter ner och brände sig på nässlor förra gången vi hälsade på. Vi kunde ha vaktat henne mer noggrannt, men trodde faktiskt inte att det var så illa och de varnade varken oss eller henne trots att de såg att hon lekte där.

En annan del av trägården går husdjuren fritt på, så där ligger det en hel del bajs, så inte heller den är så lekvänlig. Vi måste alltså ta oss iväg till någon annan plats när vi hälsar på så att barnen får leka av sig, vilket också leder till en del gnäll - eftersom vi åker iväg. Själva vill de inte följa med oss. 

Så besöken i sig brukar sällan ge oss eller våra barn något. Jo, barnen gillar husdjuren! Jag är dessutom som ni märker tveksam till att mina föräldrar får ut något av våra besök, själva känner vi oss nämligen mest i vägen.

De å sin sida kommer sällan och hälsar på hos oss. Min mor är sjukpensionär sedan många år och min far är anställd av kommunen som anhörigvårdare (eller vad det kan heta). Beroende på dagsformen upplever min mor mer eller mindre smärta av bilresan. Vissa gånger går det bra, andra inte. Detta har jag full förståelse för. 

Min far åker dock ett par gånger i månaden på bilresor ensam, för att göra inköp till sitt företag han driver på sin fritid. Det är inte ovanligt att han berättar att han åkt både 30 och 40 mil enkel väg för att hämta upp något han köpt. Ibland är han till och med i vår närhet, men han har aldrig hälsat på trots detta. Aldrig gjort en resa endast för att hälsa på sina enda barnbarn. Det gör mig faktiskt bitter.

De håller hårt på att allt skall vara varannan gång. Har de ringt oss senast, ringer de inte förrän jag ringt en gång. När jag ringer får jag gliringar för att jag inte hör av mig tillräckligt ofta. Jag förstår inte, om man vill ha tätare kontakt är det väl bara att de själva ringer? 

När jag och min bror växte upp saknade vi själva kontakt med våra mor- och farföräldrar, samt övrig släkt. Min mor flyttade från sina föräldrar när hon var 14 år och hade en dålig relation till sin mor. Jag tror jag träffade min mormor tre gånger totalt innan hon dog när jag var runt sju år. Min morfar dog innan jag föddes. 

Pappa hade en bättre relation till sina föräldrar, tyvärr dog min farfar när jag bara var något år gammal, och tyvärr drog inte min mor och farmor jämt om vi säger så. Hon hade fem söner och inga döttrar och hade en ful ovana att behandla svärdöttrarna ganska illa. På ålderns höst blev de gott goda vänner, men då var relationen till mig och min bror redan förstörd, min farmor är nu borta sedan snart 10 år.

Jag vill nog beteckna min relation till mina föräldrar som ganska känslokall. Jag kan inte minnas senaste gången någon av dem sa att de älskade mig eller att de var stolta över mig

Som sagt det är en komplicerad relation och just nu står jag lite i valet och kvalet över om det ens är en relation jag vill upprätthålla. Jag känner inte att jag har något utbyte av relationen, det handlar snarare om att jag blir ledsen för att de inte bryr sig om varken mig, min sambo eller våra barn. Att hålla liv i den relationen gör mig bara påmind om att jag önskar att saker vore annorlunda.

Jag har försökt prata med dem om detta, men det är inte så lätt. För kanske 5 år sedan skickade jag även ett brev - som jag aldrig fick svar på.

Vad säger ni, någon som känner igen sig eller som kanske har något tips?
Är det kanske jag som väger in för mycket i deras beteende?