Hysterisk över åderbråck
Här kommer ett gnälligt första inlägg, men jag blev precis medlem bara för att få skriva av mig någonstans. Jag har ingen att prata med och känner mig helt förtvivlad.
Jag fick ett litet åderbråck i underlivet redan i vecka 23, som snabbt blev större och efter två veckor täckte de båda blygdläpparna. Jag blev självklart jätteledsen och kände mig totalt missbildad och äcklig och blev även sjukskriven p.g.a. smärtan och tyngden i underlivet.
Jag läste sida efter sida och i alla sorters forum på internet och förstod att det är relativt vanligt och att de oftast försvinner efter förlossningen, då trycket från bebisen försvinner.
Så jag bet ihop och tänkte att "det vara bara en liten stund".
För några dagar sedan kände jag något konstigt på det ena låret när jag stod i duschen och tog genast en spegel för att titta efter. Åderbråcken hade spridit sig ner över hela baksidan på båda låren och jag hade jättemånga sprängda blodkärl och såg helt lila ut.
Jag är helt knäckt och har inte orkat gå utanför lägenheten på flera dagar. Har pratat med en läkare som opererar bort åderbråck här i Malmö, men han säger att man måste vänta ca 1 år efter förlossningen innan man kan göra något åt dem, p.g.a. hormoner i kroppen osv.
Om det har blivit så här illa på 2 veckor, hur ska jag då se ut om 3 månader när det är dags för vår lilla tjej att komma ut?!
Jag använder stödstrumpbyxor klass 2, men tycker inte att de hjälper någonting alls. Hur ska man orka i 3 månader till, när man inte ens kan tvätta benen längre för man inte vill ta i sig själv?
Min sambo är jätterar och förstående och har till och med sagt att han betalar operationen sen, bara jag blir glad igen, men det hjälper liksom inte. Jag kan inte längre sova i samma säng som honom för att jag känner mig som ett groteskt monster.
Att vara 25 år gammal och inte kunna bada eller ha på sig kjol eller kortbyxor på hela sommaren är bland det värsta jag kan tänka mig.
Finns det någon annan som har varit med om samma sak? När jag läser om Er som fått åderbråck här på FL så verkar det som om de flesta bara rycker på axlarna och inte tänker mer på det.
Men Ni som mådde riktigt dåligt av det, hur stod ni ut? Har ni några tips? Och hur blev de efter förlossningen?¨