Hur gör jag för att våga vara någon/ våga ta plats?

På ett sätt känner jag igen mig av det du berättar. Jag har varit såå extrem blyg att jag rodnade bara  jag visste att nu kommer någon att tilltala mig.

Nu är det tvärtom. Har jag en åsikt så måste jag framföra den oavsett hur många/ eller vem det är som lyssnar.
Nog har jag mycket kvar att jobba på när det gäller självkänslan men jag tycker att jag kommit en bit på väg.

Finns det några situationer då du känner dig mer trygg, då du känner att du kan vara mer dig själv?

Lär dig att kallprata! Samma intetsägande grejor som alla andra pratar om bara för att ha något att säga. Det skapar en närmare relation känner jag, och då vågar jag vara mig själv mer. Om du har en "vanlig" åsikt om som du vet att de flesta håller med om så kan du försöka yttra den och lyftas genom det stöd du kommer få, även om någon enstaka kanske inte håller med. Börja i småsteg.

Börja i det lilla.

Om ni diskuterar något helt oviktigt, som vilken färg som är snyggast på tröjor eller om en viss film var bra eller dålig så testa att säga din mening även om du tycker annorlunda. Du kommer märka att jorden inte rämnar för att du tar lite plats, att folk inte blir irriterade på dig eller tycker att du är en idiot. Möjligen att de till en början blir lite förvånade, men sannolikt kommer de tycka att det är roligare att prata med dig.

Jag älskar att höra andras synpunkter på saker och ting eftersom det ger mig perspektiv på mina egna tankar och idéer så om någon har en avvikande åsikt är det mest intressant. Sedan beror det förstås på hur åsikten framförs: om man säger att "jag tycker filmen var skräp och ingen normal människa kan ha fått någon behållning av den" så blir det otrevligt men om man säger att man tyckte att den var slarvigt gjort eller hade förutsägbart manus eller var en ripoff på en annan film så uttrycker det bara en åsikt om filmen, och blir inte något negativt om den som tyckte den var bra.

Jag har varit som du tidigare, inte velat ta plats och inte vågat uttrycka egna åsikter. Jag kände det som att jag inte ens vågade ha en åsikt om något så neutralt som vilken färg jag gillade bäst. Den som träffar mig idag kan inte föreställa sig att det har varit så eftersom jag tar plats och tycker om att diskutera saker och till och med klarar att stå upp för mig själv i skarpt läge, dvs om någon beter sig illa.

Jag är 20 år. Känner igen mig precis, är exakt likadan!
Vet inte varför.. usch... känner att jag aldrig kommer få något jobb (är mammaledig för tillfället o har inget jobb att gå tillbaka till sedan, dock hade jag jobb till hälften av graviditeten men va tvungen att sluta pga min chef tyckte jag va för blyg o tyst...) för att jag aldrig säger något, plugga vidare vågar jag inte heller eftersom jag känner att där måste man kunna va social - vilket jag inte är...
Jag vet helt enkelt inte hur man pratar med människor!!
Och likadan som du då det gäller vännerna; där är det jag som sitter o lyssnar o knappt säger nåt.
De enda jag kan prata obehindrat med är min pojkvän och min syster..

Usch att det ska va så orättvist att vissa kan prata obehindrat med nästan vem som helst, men andra inte kan säga något till någon...

Ska förresten tillägga att ibland om någon jag inte känner börjar prata med mig så kan jag få tårar i ögonen bara för att jag blir så nervös....

hej ts