4-åring som inte hör/lyssnar, vad gör ni?

Stå inte i hallen och ropa utan gå in dit hon är, sätt dig på huk, få ögonkontakt och säg det du vill. Brukar funka rätt bra.

Känner igen det där preciiiiiis!! Har en 6 arig tjej som är likadan.. det är rätt jobbigt.

 Känner igen det där, världens goaste 4,5 åring har jag som också går på gymnastik som hon älskar. Men det är mkt kamp om kläder...hon vill bara ha leggings kjol klänningar...
Men är man väl iväg så funkar det...
Jag pratar lugnt och förklarar i hennes höjd....håller tålamodet och gör det om och om igen.
Är ensamstående på heltid och pluggar så jag är oftast väldigt trött, men försöker vara pedagogisk.
Utan körkort och bil så kan vägen till gymnastiken bli lång. Vi måste gå och det är långt. Så det tröttar ut mig och vill bara strunta i hennes gympa ibland, men hon älskar ju det. svårt det där...

Min 5-åring är likadan. Min svärmor säger att det är tur att han kan skärma av eftersom han skulle få för mycket intryck och bli alldeles förvirrad om han inte "stängde av" oss och om världen ibland. Jag tror att hon har rätt även om jag blir galen.

Jag var likadan själv när jag var liten och min sambo säger att jag fortfarande var så när vi träffades (19 år). Jag försöker tänka på att det faktiskt aldrig var någon som verkade se det som ett problem. Tvärtom fick jag höra att jag hade en sån fantastisk koncentrationsförmåga. Inser ju nu vilket otroligt tålamod min mamma hade...

Min snart 4-åring har lärt mig (fast han vet inte om det) att det bästa för oss båda är att vi har ögonkontakt, så att jag kan se att jag har hans uppmärksamhet, när jag ber honom göra något eller berättar för honom vad som är på gång. Det har eliminerat mycket tjat från min sida.

Det känns igen. För oss fungerar det bäst om man förberder sonen i god tid vad vi ska göra och sedan när det är dags, sätter jag mig i hans höjd så vi får ögonkontakt och berättar att vi ska gå i väg. Min son brukar även låtsas att han har en knapp som han klan stänga av öronen med så lyssnar han inte kan man alltid trycka på knappen och säga att nu är öronen på igen.
Att upprepa samma sak i samma samtalston 8 gånger tror jag är verkningslöst, då skulle jag också sluta lyssna.

ptja min snart 4åring hör bokstavligt dåligt haha, har hörselskada men för oss är de naturligt att aldrig stå och gapa efter henne. Precis som normala så blir hon helt inne i sina saker och omvärlden försvinner. Barn i den åldern lever i en fantasi, det som dom rör vid, leksaker tex blir verklighet och de skapar sin egen värld och de runtomkring försvinner. Fullt normalt för åldern. 
 Med eller utan hörselskada så vill vi något så ser vi ALLTID till att få ögonkontakt innan vi säger något viktigt, eller ska fråga något. Är hon inne i något eller inte hör så går vi fram och knackar på axeln hennes, Då först pratar vi om de vi nu vill säga. Ögonkontakt är a och o, de fick vi ju lära oss från start och då vet man att man har 100% av uppmärksamheten. Att stå och ropa/gapa/skrika är aldrig en bra idé på nått sätt någonstans

Försöker leva som jag lär. Vill inte att barnen skall stå och ropa efter mig utan komma dit jag är och prata med mig. Med äldste sonen (som aldrig hör att jag pratar med honom -han är snart 6 år) hjälper det bäst att gå fram och viska i hans öra, då hör han alltid!

Jag har börja använda både för och efternamn när jag säger åt min 4-åring, brukar funka bättre, och så är det viktigt att förbereda innan.

Läste en jättebra artikel på nätet (minns inte sidan nu.) Handlade om en mamma som had en 4åring som var extremt "trotsig" och aldrig lyssnade, hon kunde bli så arg och skrika och hade jättedåligt samvete för att hon just skrek på sitt barn. Frågade experten (vem de nu var) om det var ok att skrika på sitt barn. Hon svarade iaf att det var ok, när man skriker på sitt barn om dom gör nåt som dom inte får är det ändå ett sätt att uppfostra sitt barn på, och ett sätt för oss vuxna att reagera på när vi når en gräns då vi är trötta/lessa/stressade. Det är även viktigt att lära barn att det är OK att bli arg, barn måste få utveckla den känslan också. och det viktigaste är ju att efteråt bli sams och förklara varför man blir arg, så att barnet förstår.Och så sa hon att när barnet "är snällt hos mormor eller på dagis tex" men inte hemma beror det på att barnet ändå tar till sig det mamman skriker och alltid får tjata om, och då är ju barnet jätteduktigt. Det betyder ju att barnet ändå lyssnar =)

Hemma hos oss har vi en trotsig madam som snart fyller 4, men såå underbar och duktig tjej alltså! När hon är på sitt värsta envisaste och suraste humör har jag märkt att det räcker att skoja till det och busa lite med henne. Men gör hon nåt som hon absolut inte får, tex slår lillebrorsan med en stekpanna (i mindre modell) i huvet, så är det rummet som gäller (låser aldrig) när hon är glad igen går jag in och förklarar varför man inte får göra så osv. Påklädnaden kan vara ganska jobbig med alla vinterkläder innan man väl kommer iväg, för det finns en massa annat som ska hinnas me under tiden. Är typ alltid sena till dagis, men har kommit på en jättebra sak. Jag klär på lillebror och hon sig själv, då har vi tävling om vem som vinner och får på sig allt först. Det brukar nästan alltid funka på henne, och får henne på glatt humör innan vi kommer iväg till dagis =)

Gud vad skönt att läsa om nån som har det som vi! Vår fyraåring är precis likadan. Han kan stå och pyssla med sina djur, eller packa sina leksaker i lådor och så hör han inte alls när vi pratar med honom, Ja, eller hör gör han ju, men han stänger av, eftersom han vill göra det han gör precis då. Fyraåringar har ju ännu inte så bra tidsuppfattning, så som förälder kan man ju bli tokig för att barnet inte förstår att det är bråttom till dagis...

Det bästa på morgonen är att försöka se till så att sonen inte hinner absorberas av leken alltför mycket innan vi ska klä på oss, utan att istället ha tiden att lotsa honom igenom påpklädning och annat i god tid. Men visst kan man bli tokig av att prata med någon som verkar helt nollställd. Men frågar man sen så mäörker man ju att han lyssnat hela tiden... Jag tror att vi vuxna kanske tjatar för mycket och att barnet då bestämmer sig för att inte lyssna ibland för att det helt enkelt vill fortsätta att leka...