Någon som överlevt tid med struligt tonårsbarn?

Usch ja, den tiden vill jag inte ha tillbaka. Min tös började knarka. Bara under ett halvår men det var fruktansvärt. Hon var dessutom tillsammans med en knarkare. Hon orkade inte ta sig till skolan. Hon är bipolär och drabbades av svåra depressioner. Det var PEST. Jag ville bara gömma mig under täcket och ville inte vara med.

Det gick över.

Jag reste bort med henne på en 14-dagarsresa till Kanarieholmarna under ett nyår. Första veckan var urjobbig. Hon var trulig, lite missnöjd men tinade upp. Hon var fortfarande kär i den här killen. Dock - andra veckan började vi prata och prata. Hon tog sig ur situationen mentalt. När vi kom hem började hon skärpa sig. Då var hon 18-19 år.

Vad som krävs av dig är styrka. Styrka att inte ge upp. Att finnas där för killen. Att inte släppa taget och försöka tro på honom. Och prata. Inte tjata. Han måste själv vilja.

Jag har inget råd till dig. Det här måste ni ta er igenom själva. Men överkompensera inte för att du känner att du inte får kontakt. Var inte för mesig utan ställ lite krav. Dock inte för stora.

Det är jättesvårt att ge råd eftersom jag inte känner dig, killen eller pappan.

Varm kram

Känner igen mig men dock var jag den struliga tonåringen.

Mina föräldrar separerade när jag var 6-7 år och sen var det ett helvete från det. Men vårdnadstvister, domstolar, socialen mm. Och mitt i allt stod jag och var förvirrad.
När jag var 14 hittade jag min absolut bästa tjejkompis och hon o jag hängde i våt och torrt efter det. Skolkade och gjorde massor med dumheter, dock aldrig droger men en o annan öl/vin/grogg blev det ist.
 När jag så började i 8 så satte min mentor ner foten och sa "att detta fungerar inte. Mitt krav på dig är att du ska klara skolans grund ämnen (matte, engelska o svenska) vi måste bara komma på hur?" Så jag började praktisera 4 dagar i veckan och gick i skolan 1 dag ist. Vilket tog pressen av mig lite. Mamma vart helt tokig. Hur ska man få jobb och klara livet om man inte går i skolan? Kommer med svaret straxt.
Klarade årskurs 8 och 9 med godkänt i grund ämnena och en massa respekt för min mentor och stöd lärare för allt dom gjort för mig.
Efter 9:an började jag jobba deltid på ICA. Och träffade min 5 år äldre pojkvän. Mamma skogstokig igen. Ingen utbildning, ett dåligt deltidsjobb och en lite strulig 5 år äldre kille till hennes 16-åriga tjej. Flyttade även i den vevan in till momor.
Tiden rullade på, förhållandet med kille höll och när jag fyllde arton köpte vi lägenhet ihop. Jag jobbade kvar på Ica och han hade sin fasta anställning.
Som 19-åring vart jag gravid med vårat första barn och sa i samma veva upp mig pga att jag mådde så psykiskt dåligt av det jobb jag hade. Pga både chefer o sk kollegor.
Hade lite vikariat till och från i 4 år. Någon kortare anställning.
Vart gravid med vårt 2 barn som 22 åring och fick då ett deltids jobb som jag hade i 2 1/2 år.

Idag är jag 25, pluggar heltid för att plugga in gymnasiet. Går en yrkesutb just nu så kommer plugga ett år och sen plugga och jobba under 3 år till så har jag min gymnasiekompetens. Har två underbara barn och lever ihop med samma kille som jag träffade när jag var 16. 9 år är det inte många kompisar som levt med sina killar/tjejer.
 Gått igenom helvete och lite till. Men tagit mig ur det och ser en ljus framtid idag. Med ett bra jobb och min älskade familj.
Har min mentor att tacka för att han "körde över" min mamma och räddade min grundskola. Utan den hade jag haft 5 års heltids studier ist för 3 (jag sprider dock ut den på 4),
Min mormor för att jag fick vara jag utan krav och fick prata av mig när jag behövde och uttrycka mig dumt

Idag har jag och mamma en bra kontakt. Hon träffar sina barnbarn och oss flera gånger i veckan. Och vi har en ömsesidig respekt och kärlek till varann. Men det har varit tufft. Hon mådde dåligt av allt och jag var trasig in i själen men vi har stått vid varann iaf.

Mitt råd: Fråga din son hur han känner, vad han orkar och OM han kan se sin framtid?
Framtiden finns där men nuet kan vara för tungt för att man som tonåring ska se den.
Orkar han med sin vardag? Behöver man hjälpa honom att omstrukturera en tid? Bara för att man inte går högstadiet på vanligt vis så är det inte slutet på livet. Gymnasiet har massor att erbjuda och även komvux.
Hur känner han just nu? Försäkra honom om att vad han än säger så älskar du honom, även om du blir sårad/arg/lesend för stunden så reder ni ut det tillsammans. Det är så viktigt att få höra det som tonåring. Vad man än gör och även om morsan reagerar starkt först så älskar hon en och hjälper en. Och det är inte en självklarhet för alla tonåringar. Även om dom vuxna tycker det.

Har du varit med honom på BUP? Annars ring och be om en tid för er båda tillsammans. Kankse är lättare att tala med varann med en utomståendes hjälp.
Kanske en resa tillsammans, bara ni två, kan vara en bra ide. Behöver inte vara långt om inte plånboker räcker men en upplevelse, en stund iväg bara ni. Kankse bara en kväll mitt i veckan eller en dag på helgen. Gör något kul ihop.

Lycka till. Stötta och älska vad som än händer så kommer hans liv snart att reda upp sig.

Oj vart visst en novell men hoppas den kan hjälpa om du orkar läsa

Tack så jättemycket för båda era svar! Jag har läst med tårar i ögonen och självklart orkade jag läsa

Jag tror att jag gör allt jag kan genom att visa att jag finns för honom hela tiden, vi har varit på BUP tillsammans sonen och jag, ett par ggr hans pappa, sonen och jag, flera ggr bara hans pappa och jag och nu sista tiden har sonen gått ensam för att prata och bli utredd. Jag försöker prata med honom och få honom att förklara hur det känns och hur han mår. Han ser ingen framtid och kan inte se att hans skolresultat nu skulle ha med framtiden att göra.

Från att ha tyckt att skolan är jätteviktigt har jag sakta insett att det inte är katastrof om det inte funkar nu utan det viktigaste är att han mår bra. Samtidigt är det synd eftersom han är så smart och faktiskt har G i alla ämnen trots att han är borta mycket och aldrig gör en läxa eller läser inför ett prov. Det han snappar upp på lektionerna räcker för att skriva G eller VG på proven. När jag pressar honom lite mer så brister det alltid och det är då han blir elak istället. Det är svårt att tränga igenom det där tuffa nonchalanta yttre. 
Till problemet hör en några år äldre flickvän som han alltid är med. Därför är det helt omöjligt att få med honom på något bara han och jag . 
 
Jag har även träffat rektorn för att förhöra mig om möjligheten till anpassad studiegång för att sonen ska orka med och eftersom jag känner att risken att han inte har G i något ämne om det fortsätter så här är överhängande. Det ledde inte till någonting. Rektorn tyckte att han har för bra betyg för att något ska behöva göras. Känslan jag fick var att det måste gå helt åt skogen innan man gör något.

Tack igen för era svar och råd <3  Egentligen var det ju inte råden jag var ute efter (även om jag mycket tacksamt tar emot även dem) utan era berättelser och därmed trösten att det kan ordna upp sig så småningom.

Tiden har den fantastiska förmågan att ordna det mesta. På ett eller annat sätt brukar det kännas ok iaf och man tar sig an nästa projekt i livet, vissa lätta och roliga andra lite mer besvärande.

Kämpa på med att försöka nå honom. Försök öppna upp för diskution och samtal utan att pressa, vilket är dö svårt jag vet =) Men en dag släpper det ska du se.
Sett ner foten och planera att ni (du och enbart sonen) ska göra något tillsammans. Och sen aknske bjuda in flickvännen på middag hos er så ni kan lära känna varann. För även om de känns konstigt så är hans flickvän nog väldigt viktig för honom och han känner massor med känslor på en 15-åringsvis. Det handlar om att ge o ta. Om du och jag gör det här på dagen så bjuder vi flickvännen på middag på kvällen.