Har man rätt att avbryta en autism-utredning av sitt barn?

Varför vill man det? Är det inte bättre att ha en utredning o få klart svar vad det är eller inte är?
För att svara på din fråga så JA sjukvård är frivillig i vårt land och dit får man ju räkna utredningar för NPF.

Klart att man har det, men är det inte lika bra att få det utrett så behöver ni inte undra senare om något skulle börja verka konstigt igen i ett senare skede?

Ja, självklart. Om jag vore du så skulle jag prata med hab. om dotterns framsteg och att ni vill avvakta det hela. Men det är ni föräldrar som bestämmer. Sen behöver ju inte en utredning hos hab. utmynna i en autismdiagnos, den kan ju lika gärna komma fram till att det inte föreligger någon diagnos. Däremot kartlägger man ju barnets funktionsnivå och utreder om det finns särskilda behov, vilket kan vara bra som stöd i kontakter med förskola och skola, dvs. om man vill att barnet ska få extra stöd och stimulans.
Lycka till
Malin

En anledning är att många i vår närhet skrämmer oss med saker som att "om förskolan får nys om det så kommer hon direkt få en stämpel oavsett om det är nåt eller ej"
Sånt vill vi undvika...

Men herregud...det finns inga STÄMPLAR...har de ett funktionshinder bör o skall de ha hjälp och har de inget så har de inget och inget sker heller.

I sånt fall kan ju förskolan lika gärna få nys om att utredningen visar att dottern INTE har autism Prata med hab om era farhågor om stigmatisering så kommer ni nog fram till vad som är bäst för er dotter.

avbryta en utredning såvida inte förskolan larmar får man nog göra men jag håller med föregående talar om att ni kanske ska ta och träffa habperosnal och diskutera barnets framsteg?

Du skriver också om omgivning som skrämmer er för stämpling av ert barn. Jag blir ledsen över att det fortfarande finns "sådana" människor som gör så. Om du provar att vända på saken och inte lägga vikt på er omgivning utan lägga vikten och fokus på ditt barn i denna tanke kanske detta möte/utredning inte blir lika skrämmande. OM nu ert barn har autism så vill du väl att hon skall få bästa stödet så snart som möjligt än att leva i en värld fylld med onödiga missförstånd och "halka efter" på grund av det? Detta på för att ni som föräldrar är rädda för att barnet skall få en stämpel? Våga möta (om hon nu får diagnosen vill säga) och påbörja kampen om bästa liv för er dotter utifrån diagnosen istället. Det finns så otroligt mycket stöd att få. Jag har själv en dotter på 2 år dock utan diagnos och jag arbetsr som behandlingspedagog med ungdomar som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag får stötta på så många föräldrar som antingen inte vågat ta tag i detta med utredning just pga rädsla eller som kämpat för att få utredning tidigt men inte fått de. Så mycket längre deras barn kanske hade kunnat komma än var de är idag. Saker och ting är lätt att förutspå i med facit efterhand , jag vet. Men med dessa ord vill jag egentligen bara säga att ta vara på möjligheten till utredningen (habpersonal som utför den gör det på ett så "smärtfritt" sätt att barnet på förskolan inte far illa av utredningen) och se vart det hela barkar hän.

Och du, att hon nu gör mängder av positiva framsteg är ju alldeles underbart!
Lycka till!

Då får du säga åt dem att läsa på lite först och sen kommentera. Det är ju skrattretande fördomsfullt.

Jag förstår inte att så många tror diagnosen i sig är stigmatiserande. Den får ju inte alla veta om, ifall man inte vill det själv. Och oavsett diagnos eller ej har barnet då mest sannolikt tecken på autism - vilket betyder ett något avvikande beteende. Så vad får människor att tro att diagnosen gör något från eller till? Är det inte en värre stämpel om alla tror hon bara är ouppfostrad eller något sådant? För hennes beteende - som borde vara upphavet till stämpeln, kommer ju fortfarande vara där....
Personalen kommer dock endast göra det allra bästa de kan för att hjälpa ditt barn. De kommer inte tänka något negativt alls!

Vad var det som gjorde att utredningen initierades från början? Vem initierade detta?

En gammal tråd så vet inte om det ger nåt men jag chansar. Vi är liknande situation. Vår är fem och utreds, först via bvcpsykologen som om hen anser att det finns skäl- kommer skicka remiss för utredning och diagnossättning.

Vi funderar dock mkt kring om barnet i själva verket är särbegåvat och skulle behöva insatser o förståelse för att ta till vara på sin begåvning och även automatiskt må bättre av den stimulansen.

Det jag befarar ifall psykologer missar/misstolkar detta och sätter en diagnos som tex autism eller adhd är att barnet inte alls kommer få samma chanser i skolan till att utvecklas i matte o annat som hen visar enorma kunskaper inom för sin ringa ålder. Människor är trots allt fördomsfulla och får skolan höra "det här är *** och hen har autism" är jag rädd att de kommer behandla barnet utifrån autismperspektivet och inte utefter hens enorma förutsättningar. Jag kommer nämna mina funderingar för psykologen men vill ändå yppa mina känslor och funderingar här o se om någon har erfarenhet att dela med sig av?

Jag har så svårt att förstå varför man inte skulle vilja ha en diagnos på sitt barn om det finns en risk för att den har en. Skulle diskutera samma om de misstänkte cancer?

Jag har en granne som inte har gjort och fortfarande vägrar göra detta på sitt barn, och det är så solklart fall men de vill ite ha en diagnos, så barnet ligger efter i skolan blir retat osv osv osv istället för att hjälpa sitt barn som uppenbarligen lider så bryr de sig mer om att de skall ha diagnosfria barn än vad de bryr sig om banet välbefinnande

Vi utredde sonen för autism när han gick på förskolan. Ser inget negativt i det. Man behöver faktiskt inte tala om det till nån om man inte vill. Själv såg jag det bara positivt med en diagnos. Man får tillgång till habiliteringen och deras hjälp. Det är lättare att hjälpa pedagogerna med hur dom skall hjälpa barnen. Själv köpte jag boken "Barn som väcker funderingar", och drog gult på allt som jag tyckte var läsvärt och gav den till pedagogerna och sa LÄS den är jättebra. Först var det som att dom tog lite illa vid sig, men sen sa alla som läst den att den var jättebra. Lättläst och handfasta råd. Berättade även för föräldrarna på förskolan vad det innebär och hur dom kan bemöta deras barns frågor. Den enda som inte vet att han har en diagnos är sonen själv. Istället för att han skall känna sig "fel" har vi jobbat kring att ändra omgivningen för honom så att den är hanterbar. Han är också väldigt begåvad. Främst inom matematik. Där räknar han lätt omkull mig, han är just fyllda 8. Han fick en diagnos inom det högpresterande spektrat. Typ Aspergers. Ser fler fördelar än nackdelar med att ha en diagnos. Okej, med en autismdiagnos får du inte bli lokförare, men det finns ju väldigt många andra yrken.

Som mamma till barn i övre tonåren som fick sin AS-diagnos som 3,5 åring så kan jag dela med mig av mina erfarenheter kring särbegåvning och diagnoser.

Med diagnos så får skolan en extra skolpeng som gör att de i större utsträckning kan anställa en assistent som hjälper barnet med det den evt har svårt för. Men missta inte den hjälpen för att hjälpa barnet längre med sin särbegåvning för det handlar det inte om.

Mitt barn hade också väldigt lätt för matte och dyl memorerande ämnen (som geografi, språkglosor osv). Svårigheter låg dock inom de ämnen som inte intresserade och som barn med diagnos inom autismspektrat ofta kan ha. Ex läsa och tolka texter. Svenska, historia. Assistenten la tid och fokus på de ämnena eftersom godkänt var det som eftersöktes. Extra timmar med hjälp lades endast om barnet riskerade att inte få godkänt i något ämne. (E, 3) Klarade sig barnet hyfsat överlag så lades ingen tid att avancera i de ämnen som barnet var duktig och intresserad av. Eftersom barnet redan låg bra till där.

Men tid och energi lades på sociala interaktioner och samspel. Att undvika missförstånd och mobbing. Att hjälpa barnet i klassrummet utan att de behövde kräva mer av lärarens tid i jämförelse med andra elever. Se till att barnet inte stör i klassrummet eller att det finns lokal tillgänglig där barnet kan få gå undan och studera istället om det är för stökigt och rörigt i klassrummet.

Diagnoser är till för att hjälpa när man har problem. Inte avancera i de särbegåvningar man har. Men har man inga problem så får man heller ingen diagnos.

Mitt barn går nu "svåraste" programmet på gymnasiet och har planer för vilken universitetsutbildning som h*n kommer att söka till om ett år.

Du ska nog inte lyssna så mycket på de i din omgivning i såna fall.

Dina farhågor stämmer inte alls. Matten läggs inte upp annorlunda för att ett barn har Autism eller blir lättare.

Tack båda två för svar! Skönt o höra! Redan nu i förskolan har hen alltid en ur förskolepersonalen som är med o medlar osv, fortsätter det så här skadar det absolut inte om skolan får pengar till att hjälpa hen med assistent el dylikt- för allas skull.

Man märker ju dock hur svårt omgivningen har att acceptera att vårt barn fungerar lite olika fr andra barn i samma ålder, vill förneka o vägra förstå för att de bara ser hens ljusare stunder eller ist tro att hen är korkad :(. o därför blir man väl rädd att lärare ska förminska barnet även i skolan. Så väldigt skönt o höra att jag oroar mig i onödan.

Jag vill ju att en ev diagnos ska öka förståelsen o underlätta i livet för mitt barn o att förutsättningarna ska vara densamma eller helst till det bättre :).

Kul att höra om ditt barn "mamma" :)! Jag har många vänner med olika diagnoser, men alla har blivit diagnostiserade i vuxen ålder så har väldigt lite att gå efter just fr yngre ålder men din historia gav lite hopp och ljus :).

Vårdnadshavarana bestämmer alltid över barnets vård inte barnet är föremål för tvångsvård, men deg är ju inte fråga om det här.

Struntprat. Men om ni avbryter och det senare uppstår frågetecken runt ert barns beteende kommer den avbrutna utredning att dras upp.
Prata med hab, låt dem göra utredningen om de fortfarande anses att det behövs, och om de avfärdar misstanken kommer det att finns dokumenterat och det kan inte användas emot ert barn senare.

Omgivningen är alltid värst tyvärr, både när det gäller att förstora upp saker, nedvärdera eller "veta bäst". Skolor har jag inte alls upplevt så på något sätt. Bara att det är svårt att få hjälp.