Skulle du vilja jobba som barnmorska?

Nej, inte en chans. Ärligt talat fattar jag inte grejen, varför vill så många bli barnmorskor? Halva min klass siktar på det, och nästan alla lite yngre mammor (de som var runt 21-22) säger att de vill bli barnmorskor. När jag frågar varför säger de att det är så myyysigt när ett barn föds.

Vet de om att det även finns förlossningar där det inte går bra? Att barnmorskorna som inte jobbar på BB spenderar den största delen av sina dagar med att gräva i muttor, ha preventivmedelsrådgivning och ta prover?

Jag skulle jättegärna vilja arbeta som det, men då lockar platser som ungdomsmottagningen mer. Anledningen till att jag inte utbildat mig till det är min fobi mot blod och sprutor. Fick bli lärare istället

Därav denna omröstning

Nu vill jag iof själv läsa vidare, men jag hade inte en tanke på det när jag pluggade till syrra, utan det är nåt som växt fram och dessutom blivit starkare efter att jag gjort lite praktik på förlossningen. Och jag skulle gärna jobba på mödravården också

Skulle aldrig klara av att jobba i ett vårdyrke överhuvudtaget.

Är onkologisjuksköterska nu. Kan tänka mig att läsa vidare till barnmorska inom en tio års period.

Fast det känns som en annan sak när man faktiskt är lite mer insatt i vad det handlar om tycker jag.

De jag har pratat med har ju tyvärr ingen aning verkar det som. Jag stötte på dem redan när jag läste till uska, då var det de här tjejerna som tyckte att döden var så otäckt att de inte kunde vara med och prata om det ens, och som var så rädda för nålar att de inte ens skulle våga ta venprov på någon annan, men de skulle minsann läsa till SSK och bli BM... Jag vet inte, okej att man tycker att saker är otäckt, det har jag full förståelse för, men måste man inte försöka lära sig hantera sånt, speciellt vid en förlossning om de verkligen skulle ha turen att hamna just där (vilket uppenbarligen är det enda de tänkt sig, mödravården finns inte i deras värld)?

Nu när jag läser till syrra verkar de dock inte vara fullt lika livrädda för allt, men jag är ändå fruktansvärt cynisk och undrar hur sjutton de tänker egentligen.

Ja, även utanför förlossningen. Men så länge lönerna ligger lika lågt för BM som för grundutbildade ssk (nästan iallfall, skiljer inte många hundra eller tusenlappar) kommer det inte på fråga. För mycket ansvar, för lite lön.

Jag går hellre arbetslös. Vårdyrken är verkligen inget för mig, har en tendens att emotionellt engagera mig i människor, därför passar jag inte att jobba med människor inom något vårdyrke.

Ju fler barn jag fött, dessto mer har jag börjat begripa vilket ansvar det är att vara bm.
Jo, jag skulle - rent hypotetiskt - kunna tänka mig att jobba som bm.
Men inte i dagsläget sätta mig på skolbänken i minst 4,5 år!
Och som någon tidigare påpekade, det är verkligen inte alla graviditeter som slutar väl - det är jag mycket medveten om efter min dödfödda son och mina sena mf.
Ändå är det ett mirakel när barn föds och det skulle vara häftigt att "få vara med".

Så vi inom vården engagerar oss inte känslomässigt? Utan vi lämnar våra känslor hemma när vi går till jobbet?
Eller hur ska jag tolka ditt inlägg?