Ni som är barn till ensamstående mammor som...

Kämpigt på vilket sätt?

Min mamma skilde sig från min pappa när jag var sex år. Pga min fars alkoholmissbruk. Hon hade boendet men de hade till en början delad vårdnad och han hade umgänge varannan helg, hon visste att det skulle skita sig men kunde inte stämma honom på enskild vårdnad förrän något verkligen hände. Och efter något år var han så full när jag var där att hon fick komma och hämta mig, sedan fick hon enskild vårdnad (och fick styra över umgänget vilket hon gjorde fullkomligt beundransvärt, jag var där varannan helg men inte på nätterna förrän hon var övertygad om att han var nykter).
Hon hade inte särskilt mycket pengar heller, jobbade som mottagningssköterska dagtid och vi hade bara möbler köpta på auktionskammaren och åkte inte på semester utomlands någon gång vad jag kan minnas. Men vi åkte på semester INOM landet!

Jag hade det jättebra. Det fattades mig aldrig något under uppväxten. Självklart kunde jag inte få allt jag pekade på men jag fick allt som var viktigt, kläder, mat, omsorg, nödvändiga saker typ cykel etc. Hon klagade aldrig på ekonomin inför mig men lärde mig pengars värde och att jag inte kunde bara plocka vad jag ville ur kylskåp etc. Men det allra viktigaste var att hon brydde sig om mig och ställde upp till 100% varje dag. Och lät ALDRIG konflikten hon hade med min pappa påverka mig, jag behövde aldrig sitta emellan.

Jag hade - och har - världens bästa mamma.

Min mamma var ensamstående med mig, min pappa fans typ inte i bilden. Min mamma var 21 när hon fick mig, och kanske ovanligt vild för sin ålder. Jag tror nog att om ADHD fanns som diagnos på den tiden, så hade hon haft det.
Jag har alltid vetat att hon älskar mig och att jag var väldigt viktig för henne. Omvårdnaden har väl gått både si och så... hon har jobbat ganska så hårt periodvis, och då har jag ganska mycket fått klara mig själv. Jag började göra min egna frukost och åka själv till skolan (20 minuter bort) redan i åk 1. När jag var 7 tog jag ofta hand om vår hushållskassa och skötte all mathandling och planering. Mamma sa alltid att prislapparna gjorde henne förvirrad... Hon gillade att gå på krogen, och många är de gånger som jag har dragit på mig jackan ovanpå oyamasen för att gå ner till krogen o hämta hem henne när det har blivit för sent.
När jag var 11 träffade hon en man. Jag hatade honom, vi kom aldrig överens. Han slog min mamma ofta genom resten av alla år jag bodde hemma. Jag rymmde när jag inte orkade höra hur han slog henne sönder o samman, för att sedan åka till akuten o lappa ihop henne igen.

Ja, det var en hel del som var jobbigt ibland. ÄNDÅ älskar jag min mamma och vet att hon har gjort sitt absolut bästa för mig som hon förmådde.
Det som räddade mig är att det har funnits andra vuxna omkring mig. Min morbror har alltid betytt otroligt mycket för mig. Min mormor likaså. Jag var en magnet på mina kompisars familjer. Jag sov ofta över hos kompisar och liskom "sög mig fast" vid deras föräldrar. En del av dem har jag fortfarande kontakt med.
Vissa lärare har betytt massor. Och den bästa perioden i livet som jag kan minnas var när vi bodde i ett kollektiv. När min mamma var nere ibland i perioder, så kunde man alltid gå o prata med någon annan vuxen där.

Mitt tips till en ensamstående förälder är att hjälpa barnet att ha så många vuxen-relationer som möjligt. Släkt och vänner. De har en normaliserande verkan och kan också ställa upp när det är jobbigt.

Tacksam att ni delat med er.

Hur det är kämpigt för mig: Mitt barns far misstänker jag är en vardagspsykopat. Han gör allt för att bryta ned mig, det vare sig vi bodde ihop eller efter separationen. Detta sätter sina spår på mig och på relationen med mitt barn, som han försöker på ett subtilt sätt försöker sabotera. Förutom att jag själv har haft en tuff uppväxt och aldrig känt att det finns någon vuxen runt omkring mig som jag kan lita på. Detta har också sin betydelse i mitt och mitt barns liv på det sättet att vi är ofta är ensamma, och att det sällan finns någon som kan bryta in när hjälp bevhövs. Jag är sjukskriven och att mitt barn alltid är på dagis är ingen självklarhet. Jag har nerverna utanpå på grund av alltihop, försöker vara samlad när jag hanterar mitt barn som nu är i trottsåldern men det är inte en självklarhet. Den ekonomiska situationen är instabil och ork och råd at erbjuda mitt barn det livet som jag alltid trott att jag skulle kunna erbjuda mina barn är inte alls verkligheten vi lever i.

Jag vet hur det är att ha en dålig uppväxt, och det känns som en mardröm att mitt barns liv också kan komma att vara förstört. Men kärlek och allt möjligt som mitt barn skulle behöva i sitt liv försöker jag ge så gott som öjligt. Men många gånger känner jag att jag inte räcker till. Och att mitt barn lika gärna skulle kunna leva utan mig. Så känns det. Det gör så ont i hjärtat för mitt barns skull.

Det jag vill med tråden är alltså att veta hur barn till ensamstående mammor har det och har haft det och hur det har påverkat er. Mitt tidigare inlägg var svar på vilket sätt det är kämpigt.

Fler som vill dela med sig?

Ni som har svarat: hur har er uppväxt påverkat er? Känner ni er som vem som helst som växt upp med båda sina föräldrar i normala förhållanden eller har detta påverkat er i vuxenlivet på något negativt sätt?

Jag tror inte att det spelar så otroligt stor roll om man har en ensamstående förälder. (Det var jag som skrev som anonym ovan)
All forskning tyder på att det inte är så väldigt viktigt med 2 föräldrar, men att man måste få en bra anknytning till minst en förälder eller vuxen. Jag tror att det är det som är den stora grejjen här för dig, att verkligen göra ditt bästa för att vara så närvarande som möjligt för ditt barn när det är litet, så att ni får en bra o trygg kontakt.

Min mamma mådde ju dåligt i perioder, och klarade inte alltid av att tillgodose mina behov av närhet, uppmärksamhet och omvårdnad. Detta har nog påverkat mig mycket mer än det faktum att hon var ensamstående. Jag är nu vuxen, och själv ensamstående morsa. Jag vet vilken ångest du sliter med, för det gör jag med. Jag går hos en psykolog och försöker arbeta aktivt med att reda ut mitt förflutna och även min enorma kris efter ett havererat äktenskap. (barnets pappa är nu helt ute ur bilden)

Jag tänker att jag skall vara positivt inställd till alla som vill knyta kontakt med mitt barn. Jag vet ju att han kommer att behöva ha fler omkring sig framöver än bara mig. Men när barnet är litet så räcker mamma, och sedan de kontakter man får genom förskola osv. När barnet kommer upp i skolålder, så blir det ju förhoppningsvis många nya naturliga kontakter för barnet. Barnet är kapabelt att skapa egna relationer, det behöver inte vara dina vänner, utan barnet kanske träffar kompisar och kompisars familjer som betyder mycket, och då gäller det att tillåta det. Att bejaka att barnet skapar sig sina relationer på sikt.
När jag var liten fanns det tex en grannfamilj som var snälla i samma hus, jag sprang ofta upp till dem och lekte en stund, och det var JAG som började prata med grannen, inte min mamma från början.

Om du känner dig väldigt ensam och det är svårt att bryta det, så tycker jag personligen att du skall titta efter möjligheten att bo i ett kollektiv.hus. Paradiset för barn, och kan vara en dörr-öppnare för dig också.
Och ta en kontakt med psykiatrin för din egen del för att få ett utrymme som handlar om dig.

Mina föräldrar skildes när jag var ett, pappa tog storebror och jag fick bo hos mor.
Hon levde mest på soc och rökte upp de få pengarna vi hade.
Var sju år när jag fick ett syskon, som jag tog hand om  som om det vore mitt eget.
I tonåren söp o festade jag jämt, flyttade hemifrån vid 18 och har alltid försörjt mig själv.
Efter att x antal ggr blivit vräkt under barndomen har jag blivit precis tvärtom, en penga gestapo.
Jag lugnade ner mig vid tjugoårs åldern och var nära 30 när jag blev mamma.
Har rätt okej kontakt med min mor, och mitt mindre syskon, ja, tog livet av sig i tjogoårs åldern.
Men jag klarar mig, och har väl gjort så hela mitt liv.

Jag växte upp med en ensamstående mamma, var hos pappa varannan helg. Jag fick tidigt bli vuxen, på både gott och ont. Tyvärr mest ont. Jag har en otrolig respekt för min mamma, och jag ville hela tiden vara henne till lags. Vilket gjorde att jag ständigt fanns där för henne och gjorde massvis med sysslor. Jag ville att hon skulle vara på gott humör vilket hon inte var särskillt ofta. I dag har vi en jättebra relation och vi pratar varje dag och träffas ofta. Jag har haft en okej uppväxt men saknat närhet, bekräftelse och kärlek vissa stunder/perioder.

Jag är själv ensamstående och jag älskar min lilla kille överallt annat. Jag försöker göra allt för att visa det för honom. Jag är väldigt mån att bekräfta honom, att le mot honom, att beröma, ge nerhär och kärlek. Jag berättar ofta för honom att jag tycker om honom och att jag älskar honom. Det viktigaste jag göra är att vara närvarande, att se honom och att alltid finnas i närheten så att han ska känna sig trygg.

Jag har haft stunder då jag har varit väldigt nere och ledsen. Jag har försökt döljt det men dom känner ju så klart det. Nu visar jag det ist och försöker förklara, och jag låter (försöker så gott det går) aldrig låta det gå ut över honom.  

Det jobbigaste med att mamma var ensamstående med fyra barn och oftast inte hade jobb var inte pengarna, även om det var motigt ibland, utan snarare att hon var så utbränd av just detta att hon inte var särskilt engagerad. Jag gick i högstadiet/gymnasiet och mina småbröder i dagis/låg/mellanstadiet, och all uppmärksamhet och kraft lades på dem (som jag ser det idag iaf). Jag tycker inte att hon brydde sig tillräckligt om eller intresserade sig för vad jag gjorde eller bekräftade mig, och det beror väl på att hon bara försökte hålla sig flytande.

Min pappa har aldrig vart med i bilden egentligen, vi var där någon helg då och då men av flera anledningar så fungerade det inte. Så mamma har vart ensam med mig och min syster sen dag ett nästan, alla dagar i veckan alla dagar i året. Hon fick alltid kämpa med pengar, jobbade över nästan jämt under en period så hon faktiskt en gång somnade när hon kom in i hallen, på dörrmattan. Detta var dock när vi var lite äldre. Jag har inte en speciellt bra relation med min mamma idag, och känner inte att jag fått en bra barndom, hon var aldrig hemma för att hon jobbade, det var mest problem och sura miner, vi hade aldrig råd att göra något som familj.

Jag som storasyster fick klara mig själv och min syster mycket och det kändes som om min mamma aldrig hade orken eller engagemanget, att jag fick dra ett stort lass hemma när hon jobbade över. Jag fick växa upp för fort och fick aldrig vara liten eller bli ompysslad. Det jag önskar att min mamma hade gjort var att be om hjälp, att hon inte hade dragit hela lasset själv och därmed aldrig hade tid för varken sigsjälv eller oss. Hade hon bett om hjälp, att vi hade fått bo i någon stödfamilj eller något varannan helg så hon hade fått ladda batterierna, eller att hon gått ned i arbetstid men gått på soc, eller vad det nu kan vara, så hon hade haft mer ork till oss, till att vara en bra mamma, för den orken hade hon inte.

och detta har absolut skadat mig nu när jag blivit äldre, jag har svårt att visa känslor, för det gjorde aldrig mamma. Jag har svårt att be om hjälp, eller visa svaghet, för när jag var liten så fick jag alltid vara den starka. jag är van att klara mig själv och vara ensam, och har nu svårt att släppa in någon. har även ett abnormt kontrollbehov eftersom jag inte litar på att någon annan. Jag tror inte att jag haft dessa problem om jag vuxit upp med pappa och mamma som var funktionella och psykiskt stabila.

Min mamma fick sitt första barn som 16 åring och fick mig vid 19 års ålder. Strax innan jag fyllde 2 år separerade mamma och pappa och mamma flyttade till egen lägenhet. Hon var väldigt ung, hade inte gått ut gymnasiet men kämpade på med jobb och oss barn. Varannanhelg var vi hos våra pappor och mamma fick då chansen att leva lite som den ungdom hon genetligen var. Hon har alltid tagit bra hand om oss, klätt oss i fina kläder, sett till att vi var rena och välvårdade och gett oss en bra uppfostran. Har även haft hund hela uppväxten så det var ytterliggare en sak hon skötte om.
När jag var 6 år så blev det en liten panikflytt ca 10 mil pga bostaden vi skulle flytta till hade blivit vattenskadad och mamma lyckades inte få tag på någon annan på 3 dagar än 10 mil bort.
Hon började plugga för att skaffa sig en utbildning och fick sedan jobb. Vi barn gick i skolan.

jag har aldrig sett tillbaka på min uppväxt och känt att jag har levt fattigt, haft en jobbig uppväxt eller på något sätt blivit missunnad något.
jag har alltid varit ett lyckligt barn och haft en trygg uppväxt.
Trots att mamma fick kämpa för att hålla ihop allt, det är inte lätt att vara ensamstående med 2 barn och hund och endast vara barnledig varannan helg.
Stor credit till henne för det :)

I tonåren fick jag och mamma en lite sämre kontakt, vi bråkade mycket och det var kämpigt. Vi är helt enkelt för lika i så många avseenden så det skar sig lite.
Jag flyttade hemifrån direkt efter studenten och bor nu långt hemifrån.
Mamma är nu omgift med en underbar man och jag har fått 2 underbara småsyskon till :)

Idag har vi en jättebra kontakt. Vi försöker att träffas iaf varannan månad och pratar i telefonen ett par gånger i veckan.
För att sammanfatta det hela så har jag haft en underbart bra och trygg uppväxt och är stolt över min mamma

Min mamma var ensam med oss,flera barn.
Hon försökte jobba i perioder men var helt utbränd vilket jag idag förstår att det är fullt förståerligt.
Jag tyxkte då att vårt hem såg ganska fint ut,städat.
Vi ärvde varandras kläder,och det var helt ok när man var barn.
Men när man blev äldre,efter 10-11 år var det hemskt.Jag var ofta ledsen för jag ville ha det mina vänner hade,ETT par levis jeans minns jag.Och ibland någon fin tröja på hm.Men då började jag stjäla mycket kläder istället.

Vi fick ta hand om varandra,vilket vi hatade.Däremot tyckte vi det var självklart att hjälpas åt,att hämta mindre syskon på dagis,eller handla fast vi var 6-9 år.Ibland.Men inte jämt som vi gjorde.
Vi hade aldrig råd med semestrar,och det tänkte jag aldrig på när jag var barn eller tonnåring.
Liseberg besökte jag för första gången när jag var 15 år,det var med vänner och vi drack och åkte karuseller men det var pengar jag jobbat ihop.
Skara sommarland besökte jag en gång,var 9 år då.Vi gjorde aldrig något tillsammans.
Däremot visste jag inte om det livet alls som familjer hade,och saknade då heller inte just liseberg och semester.

Jag minns min barndom som mycket busig full med jävulskap jag gjorde och även rolig.Hade många kompisar,har alltid haft och det är väl det som gjort att jag klarat mig så bra.
När jag var 14 år flyttade jag hemifrån i stort sett.Jobbade extra mycket svart,gick i skolan ibland..bodde hos en vän...
Min relation till mamma är inget bra då vi inte pratar med varandra sen 7 år tillbaka.
Men det beror inte på själva barndomen i sig,utan annat.

Jag är noga med att inte skaffa många barn.Jag stannade på 2 barn,och inga fler.
Jag är noga med att jobba mycket och spara mycket.Ekonomin är bra,jag köper nya kläder till dem,ibland märkeskläder,ibland ullared eller tradera.Vi åker utomaldns max var fjärde år,knappt det.Dom andra somrar har vi mycket grillfester,liseberg och vara ute,träffa vänner mm.
Jag är noga med att inte vältra massa onödigt lyx.Jag hjälper barnen med läxor så gott jag kan,fast tidenj är knapp.
Jag jobbar över titt som tätt för att klara att vabba om det behövs.

Jag har ok med pengar.Men jag är livrädd att en dag bli arbetslös,vilket kan hända vem som hellstoch jag måste känna och veta att jag klarar mig och barnen ändå isåfall.

Läser och tar till mig.

Jag är jätte tacksam att ni delar med er, kommer inte på något särskilt att säga nu eller fråga om. Det kommer kanske senare.

Fler?

Du har ju chansen att ge ditt (dina?) barn dom bästa förutsättningarna i livet genom dom val du gör.
Har ni det kämpigt ekonomiskt så behöver inte det betyda att ditt barn kommer behöva "lida" för den sakens skull. I slutändan så handlar det ju om huruvida du engagerar dig och ställer upp för ditt barn.

Lek mycket, visa uppmärksamhet och uppskattning.
Vad du än gör så låt inte dina bekymmer "gå ut över" ditt barn, håll det för dig själv.
Barn läser av sina föräldrar mycket lättare än vad många tror.
Som jag skrev innan, min mamma hade det jättetufft ett tag med ekonomin, MEN hon visade det aldrig för oss barn. Hon har försökt så gott det går att få oss att känna oss som precis som vilken lyckligt lottad unge som helst. Jag har aldrig krävt att få det nyaste eller senaste i present, men det är för att mamma förklarat värdet i saker och ting och ändå varit så pass ärlig utan att vi skulle känna oss slagna utan det.
Visst ville väl jag också ha ett par "Buffalos" när jag gick i högstadiet men jag fick inga och det berodde ju på att vi int ehade råd. Men jag var lika glad ändå. ;)

Jag slapp gode gud min pappa när jag var 10 år, först då blev det rättegång och man bedömde honom som inte lämplig förälder. Efter år av misshandel, utnyttjande, psykisk misshandel och hot. Först då fick jag en värdig barndom tillsammans med min mamma.
Och det var underbart, vi är bästa vänner idag och står varandra väldigt nära.
Nu är jag själv ensamstående, då jag tyvärr råkade träfa en idiot med samma tendenser som min pappa, men lämnade han fortare än kvickt. Och han har noll kontakt med barnet, aldrig heller sett barnet.
Jag är inte ett dugg oroad över situationen att bara ha en förälder, det viktigaste är en trygg uppväxt med massor med kärlek, än att ha en till förälder som bara gör livet till pest och pina.

Jag är uppvuxen med min mamma, pappan har alldrig funnits i bilden och min mor var missbrukare vilket ju var jobbigt så klart men hon var klok nog att inte skaffa några fler barn iaf. När det var bra så var det bra mellan mamma och mig men när hon var dålig så var det illa, jag har klarat mig själv hela tiden och ett stort problem för mig var mat, mamma lagade ju ingen mat och handlade bara i perioder så jag levde på skolmaten och det som fanns hemma om det fanns något hemma.

Jag flyttade hemiftån när jag var 16 och lever fortfarande med samma man som jag då flyttade ihop med Vi har två barn och har det väldigt bra och min mor tog sig i kragen och blev ren efter 50 så hon finns i mitt och sina barnbarns liv och jag är glad för det

Det är inte det ekonomiska som är det värsta, det är mitt mående och att det är så mycket runtomkring som jag känner mig knäckt av. Svårt då att vara den föräldern jag vill vara tyvärr.

Hej, jag är barn till en ensamstående mamma och har egentligen bott både hos min mamma och min pappa olika mycket under olika perioder av mitt liv, så jag har fått veta bådas uppfattningar om hur det är att vårda ett barn ensam. Jag kan såklart inte säga att jag verkligen förstod när jag var liten om vad som hände mig eller varför min familjekonstellation såg annorlunda ut än andras. Det kommer såklart stunder under hela uppväxten när man är fundersam och man undrar varför det är som det eller varför det blev som det blev. Men någonstans förstod jag att mamma och pappa kunde inte vara tillsammans och jag accepterade det, mycket för att de verkligen förklarade för mig VARFÖR de inte fungerande ihop. Det viktigaste nu i efterhand som jag kan säga är viktigt det är att vara ärlig med sitt barn och säga att det är bäst att mamma och pappa lever enskilt men samtidigt inte smutskasta varandra eller prata illa om varandra.

Och såklart om du kan avlasta dig på någon eller prata med någon så ta tillfället, även om det är en läkare eller lärare, kompis, kollega eller vad som. Det är viktigt att veta att ens barn älskar en och även om de inte kan förstå så är de oerhört glada att få vara med sin förälder, så hitta saker ni kan göra tillsammans som gör er glada. Skapa minnen, barn behöver inte stora grejor för att bli glada. Baka, åka pulka på vintern, klä granen tillsammans, äta något speciellt på en söndag (kanske pannkakor!), gå till parken eller pyssla. Det behövs inte hela tiden men de små stunderna skapar kontakt mellan barn och förälder och det är faktiskt de små stunderna som jag kollar tillbaka på idag som gör mig oerhört tacksam och som får mig att inse att min barndom, trots med ensamstående föräldrarna, så är den väldigt rik. 

Jag och mina syskon växte upp med en ensamstående mamma och vi är precis som vem som helst. Vi har haft långa och goda relationer i våra liv med våra respektive, även om jag står inför en separation just nu (efter 20 år). 

Men min mamma har alltid mått bra och jobbat på och har prioriterat sig själv lagom mycket.

Det låter som att du och ditt barn har det tufft? Hoppas pappan kan avlasta ibland så att det inte bara är du och ditt barn hela tiden. Jag tror det är jätteviktigt att ha ett umgänge med andra vuxna när man är ensamstående. Lite skoj och gäster, kanske resa med någon eller bara gå till badhuset med andra vuxna och barn så att man inte blir så isolerad.