Usch! Jag orkar inte...
Jag har två friska barn sen ett tidigare förhållande... Träffade en kille utan barn och så klart så ville han ha barn... Försökte bli gravida i 14 månader. Gick igenom en utredning där det visade sig att killens spermier var slöa och chansen att bli gravida spontant var i stort sett lika med noll... Blev märkligt nog gravid strax efter spermasvaret... Vi blev så klart jätteglada =) Dock var jag livrädd att jag inte kan behålla ett barn då jag blivit koniserad två gånger...
Nu till det jag tycker är fruktansvärt jobbigt... För ett par veckor sen fick jag en kraftig blödning ( i vecka 10 ca)... det visade sig att fostret levde och allt att skulle va lugnt. Kändes bra ett par dagar... Sen kom den outhärdliga nervositeten igen... Brunt blod och rätt så rejält oxå... Men fortfarande så levde fostret... Igår va vi på KUB-test och det visade sig då att vi har en ökad risk för DS. 1:149. Då är inte blodprovet inräknat men jag har gett upp ändå, känns det som.
Nu står vi inför valet om vi ska göra FVP.. Lutar åt det hållet, men är ändå helt 100 på att jag kommer få missfall...
Tycker bara att den här graviditeten känns jävligt jobbig och jag kan inte va glad nånstans... Känns nästan som att jag har förtängt att jag är gravid överhuvudtaget... Är nu i vecka 12+1 (ca) Vet inte vad jag ville få ut av det här inlägget... Ville nog bara skriva av mig lite...