att leva med framfall

Jag fick barn för 2 år sedan. Hade en skitjobbig graviditet med vidriga sammandragningar från v 10. Var på mängder av ultraljud  men ingen kunde ge något stöd eller hjälp på sjukhuset.
Till slut fick jag efter mycket gråt och skrik en sjukskrivning på 50% och prata med en barn och mödravårdpsykolog. Eftersom jag var så rädd för förlossningen iochmed den ignorans jag bemötts med i vården fick jag efter lång tid prata med en auroraterapeut.
En auroraterapeut är en barnmorska som ha enskilda samtal med och får tala om sina rädslor. Jag berätade hur rädd jag var för att gå sönder. För att tvingas ha blöja på mig resten av livet . För att aldrig mer kunna ha sex. För att kissa på mig osv. Barnmorskan sa att jag nog kunde få snitt istället men att riskerna vid ett kejsarsnitt var 20gg högre än en vaginal förlossning för komplikationer. Nu efteråt förstår jag varför de är dom siffrorna. De skodor som uppstår vid en vaginalförlossnig anses inte vara en "komplikation" inom vården. Däremot om livmodern brister, barnet dör eller modern får men för livet så anses det vara en komplikation!!!

i vecka 37+5 startar mina värkar kl 04.30 en söndagsmorgon. Dom är fullt hanterbara fram till kl 9.oo då det är 3 värkar på 10 minuter. Då tar vi taxin in och hamnar i förundersökningsrummet. Får ligga på en stenhård brist i en timma utan smärtlindring i väntan på hjälp. Till slut kommer barnmorskan in och den är min auroraterapeut. Då är jag 10 cm öppen!

Har det jobbigt tills jag får lustgas och då blir det skönare. Upplever att barnmorskan är orolig men känner kan bara koncentrera mig på att andas min lustgas.

kl 12.00 föds min dotter efter 30 min krystvärkar. Jag får höra att jag bara gått lite sönder (lite innebär tydligen spräckt blygdläpp och bristning genom större delen av mellangården) och sys med 4 stygn.

På natten drömmer jag att jag mpste krysta hela tiden eftersom det känns som om det fortfarande ligger ett barn och vill ut. Jag ber om en läkare men läkaren tittar knappt på mig mellan benen och frågar om jag är förstoppad!?! Jag sa att jag hade bajsat och att det inte var det men hon lyssnade inte utan sa att det skulle kännas så.

Kom hem och var så omtumlad av alla med amning en bebis och allt att jag inte riktigt kunde känna efter. Men minns att det kändes som om jag hade något uppstoppat både fram och i baken.

Dag 17 efter förlossningen ser jag hur något putar ut ur slidan och rusar till MVC. Där skrattr dom bara åt mig och säger att jag inte fått framfall, det ser helt "normalt ut".

Sådär håller det på. Jag kan inte sitte gå står röra mig bära mitt bran och åker in till sjukhuset misnt varannan vecka, men får samma jävla svar. Dy har inte framfall!

Men så en dag 9 månader efter förlossningen så får jag träffa en urogynekolog som ger mig min diagnos-Framfall. Hela livmodern har fallit ner och drar med sig slidväggarna. detta göra att jag inte kan bajsa utan måste plocka ut min egen avföring vraje dag. jag kan inte ha sex. jag kan inte bära tunga saker och leka vilda lekar med mitt barn.
Hela min tid som mamma ledig är bara svart!! Bara sorg! jag gråter varje dag över att ha ett sånt fruktansvärt obehag och för att inte få någon hjälp.

Min man hotar att lämna mig eftersom han inte får sex. När jag väl tar mod till mig och har det får jag höra att jag är "så slapp så han inte känner nåt".

Min dotter är det enda ljuset jag har i mörkret. hon är min pacemaker. utan henne kan jag inte leva. Om jag skulle separare från min man skulle han ta min dotter ifrån mig varannan vecka. Då kan jag inte leva. Då tar jag livet av mig. Varför ska han ha rätt till något som Jag har fått offra allt för och han inget.  jag drömmer att han dör så att jag ska slippa rädslan över att han ska ta dottern ifrån mig.

idag har det gått 2 år sedan förlossningen. Jag gråter inte varje dag länge och jag kan sova på nätterna utan att drömma om förlossningar. Men jag lever med min osympatiska man som jag är så beroende av. Jag kan bara jobba 80% då min kropp inte klarar mer och ett till stor del handikappat liv.

Ingen läkare som jag träffat i Uppsala eller Stockholm har sagt att de kan ge mig någon liindring eller bot för mitt problem.

Det här livet är så förnedrande! Så vidrigt och jag försöker varje dag att hitta en mening med det!