vill berätta för er som funderar på/ ska adoptera

jag är adopterad från sri lanka , kom till sverige som 9 månaders bebis.
jag har aldrig någonsin haft problem med att jag är adopterad , tänker inte ens på det.

en sak som alltid har stört mej i hela min uppväxt och nu också , är att så fort man har problem med någonting , typ att man mår dåligt eller likanande så får alla andra för sej att det är för att man är adopterad.

för att man ska känna nån slags saknad efter sina bio föräldrar , vilket jag aldrig har gjort , min mamma och pappa är dom jag levt med och som har uppfostrat mej , sen att dom inte fått mej "naturlig väg" spelar noll roll.

en förälder är det som finns för dej och som du är trygg med.

har mått dåligt pysiskt länge under mina tonår och lite nu med , vilket berott på en massa saker , men inget av dom för att jag skulle vara adopterad , men varenda pyskolog har försökt fått det till att det är därför.

blir så förbannad , kan man inte må dåligt för andra orsaker bara för att man är adopterad?

det jag vill säga är att ni och era barn säkerligen kommer stöta på detta problem och ni som mamma och pappa kanske tror ni gjort fel eller att era barn inte känner sej älskade.
jag kan inte prata för alla , bara utgå från mej själv , men jag har aldrig känt mej oälskad av min mamma och pappa , snarare för älskad =)

mina bio föräldrar betyder ingenting för mej och kommer aldrig att göra , det är inte pga av dom lämnade bort mej , utan för att dom är som främlingar som jag aldrig träffat.

min mamma och pappa har alltid sagt att jag är adopterad och min mamma har brev växlat med min bio mamma , vilket jag inte ens brytt mej om , vi har även varit ner till landet jag kommer ifrån och träffat mina släktingar , det var min mamma som gärna ville att jag skulle se landet jag kom ifrån , men det var för mej som att träffa främlingar även om dom blev så glada av att se mej.

jag har alltid haft det bra , haft vänner och inte varit mobbad , jag har inte saknat någonting , jag vet att många har tusen frågor varför dom blev bort lämnade osv , men jag har aldrig  varit sådan.

jag vet att min bio mamma inte kunde behålla mej pga av fattigdom och då fick jag komma tilll barnhem , thats it och det är jag tacksam för om nåt.

jag fick världens underbaraste mamma och pappa så vad har jag att klaga på.

det är inte många som förstår att jag inte är ett dugg intresserad av mina bio föräldra och tror det är ett skydd eller liknade , men jag är bara inte det och jag blir så lessen när människor inte kan acceptera det.

mina tips till adoptiv föräldrar är följande ,

om ditt barn säger , jag hatar dek , du är inte min mamma , jag vill inte vara här eller liknade

ta inte åt dej , han eller hon menar det inte , men alla vill ju kolla hur långt man kan gå och vad man får säga

alla barn blir arga på sina föräldra och kan kläcka ur sej i princip vad som helst , era barn är precis som alla andra barn.

tvinga inte fram ett intresse att veta om sitt ursprung , låt barnet själv betämma det , och tro inte att dte är nåt fel om barnet aldrig frågar någonting.

kom ihåg att mamma och pappa blir man , det är ingeting man är bättre eller smäre på beroende på vilket sätt man fick sitt barn.

jag har själv två döttar och en tredje på väg , och många säger ju att då vill man veta sina rötter mm , men det är inget jag tänkt på nu heller

kanske är jag väldigt annorlunda , eller inte ...

men som sagt , samhället kommer med största sannolikhet att tro att adoptionen är orasken till era barns problem om dom får några som dom behöver hjälp med ...
lita inte alltid ( jag vill skriva aldrig) på vad en massa pyskologer säger , lita på ditt barn och dej själv.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2011-02-20 07:28
min mamma gick bort i cancer 2003 samtidigt som min äldsta dotter föddes jag var då 19år , och många trodde då att jag skulle börja ta reda på saker och leta efter min bio mamma , men nej.
jag har bara en mamma och den mamman är tyvärr död , för enligt mej är en mamma den som tar hand om dej , älskar dej och finns för dej och det gjorde min mamma.

den värsta kommentaren jag fick efter min mamma gått bort var , men du har ju en till.
det var nån nöt som skulle vara snäll , jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

för mej är min bio mamma vem som helst , alltså en kvinna på stan betyder lika mycket om ni fattar hur jag menar.

ville bara skriva till detta