Pappig 8 månaders och anknytning

Vill tillägga att han inte har blivit bortlämnad eller passad av någon. Vi har vart med honom hela tiden. Främst jag. Jag har nog vart borta som längst 3-4 timmar från honom.

Inser att texten är alldeles för lång...

Det jag undrar är om det kan vara något fel i våran anknytning eftersom han är pappig och inte ser amningen som tröst/snutt. Han ammar bäst på kvällen och natten. Då funkar det riktigt bra. Han använder napp!

Någon som har tankar?

Vissa barn är helt enkelt mer pappiga i perioder och det behöver inte betyda något konstigt i relationen han har till dig. Jag kan inte se en enda punkt i det du skriver som öht skulle ha kunnat bidra till någon slags otrygg anknytning. Däremot att pappan just nu tycks vara den primära anknytningspersonen men det är ju inget fel eller negativt med det! Barn kan ju ha trygga anknytningar även till andra, men någon måste alltid vara förstahandsvalet så att säga. Och kanske just för att pappan tröstade så mycket osv under den perioden så har han nu blivit den primära. Det kan lika snabbt skifta tillbaka igen.

Viktigt i alla fall är att du förstår att bara för att han är den primära så är inte anknytningen till dig otrygg utan den låter trygg och sund och så länge du också fortsätter att svara på signalerna så finns det ingen som helst anledning till att den skulle bli otrygg.

Angående amning så finns det ju faktiskt barn som inte har bröstet som tröst och snutt. De är helt enkelt inte tuttiga och har inte ett sådant sugbehov. Jag har haft en av varje

Å tack för dina svar vittra! Du anar inte hur mycket de betyder för mig. Visst förstår jag innerst inne, och VET, att han är trygg hos mig och har en stark anknytning till mig. Men ibland tryter självförtroendet och jag tänker att han aldrig kommer bli mammig. Han har vart pappig i ca 2 månader snart. Jag har aldrig varit ifrån lilleman mer än 3 timmar ca medans min man ju är borta varje dag. Han kanske börjar bli trött på mig ;) När man läser på diverse sidor om barn som är i 8månadersåldern så står det ibland att vårdnadshavaren som är hemma (oftast mamman) är nummer 1 i barnens liv osv... Det jänns heller inte så vanligt att bebisar blir pappiga "först" om ni förstår vad jag menar? Jag inser dock att jag ju har haft honom mest och även om han inte har uttryckt det innan så har det nog varit jag som har vart nr 1 tidigare. Som jag skrev så missunnar jag absolut INTE min man och min sons fina relation. Jag är jätteglad för deras skull och kanske framförallt för min man för jag ser hur han har vuxit 2 meter i sitt föräldraskap senaste tiden. Ibland blir jag bara sådär barnslig och lite ledsen om sonen inte vill vara hos mig utan hos pappan. Jag känner mig bortvald. Men det är ju bara rent egoistiska känslor som jag försöker tränga bort. Det är jag som hela tiden har läst på ang psykologi/anknytning och har kolla på mat/amning, sömn osv... Och jag som tycker att vi inte skall lämna bort i onödan till barnvakter osv. Jag som har tyckt att han skall sova hos oss, som vill amma iallafall 1 år om det går, som vill att vi skall svara på alla signaler osv osv... Men min tid kommer väl får jag hoppas!! Angående amningen så har jag också försökt intala mig själv att alla barn inte VILL somna vid bröstet/snutta eller dylikt och det känns skönt att höra att det finns fler sådana barn. Tack vittra!

Precis som Vittra så kan jag inte se några tecken på något som skulle skadat anknytningen i din långa beskrivning. Det är ju inte samsovandet eller amningen i sig självt som skapar anknytningen utan hur man svarar på sitt barns behov av närhet och trygghet. Jag förstår att det kan kännas svårt att bli "bortvald", men som du själv skriver är det ju underbart att din man och son har så trygg anknytning. Försök att hitta glädjen i att du och din man båda är så trygga personer för ert barn. Tänk vad det underlättar :)

Ett annat sätt att se det skulle kunna vara att sonen tar dig mer för givet (vilket är bra: han litar på att du inte försvinner). Om jag förstår det rätt så är du hemma 100% och din man har jobbat och varit borta ett antal timmar de flesta dagar. Och ibland kan omväxling förnöja och därför kanske han slutar att gråta när pappan tar över, helt enkelt för att han kommer ur en cirkel av gråt, så att säga. Sluta att klanka ner på dig själv! Du och pappan kommer alltid att ha lite olika relation till barnet - se till det som du är bra på och odla det och var inte "avundsjuk".

Tack för era svar Mina 78 och mamma till F!

Det betyder mkt för mig att stöt och blöta detta.
Som du skriver mamma till F så är jag hemma med sonen 100% och pappa jobbar heltid men kommer hem oftast 16.00 och har då ca 3,5 timme innan sonen brukar somna. Alla helger har vi tillsammans. Jag har också tänkt på att han kanske litar till 100% på att jag är där. För det är jag ju nästan jämt! Men barn kanske inte fungerar så??

Hur som helst så går det bättre här hemma nu. Jag vet inte om det beror på att han har blivit mindre pappig, om det beror på mitt förhållningssätt eller om det kan vara för att amningen går bättre. Och jag är så glad för att amningen fungerar bättre igen! Han visar när han vill amma och jag ser hur han njuter, speciellt på kvällen, när jag ammar honom innan han skall sova. Det är den bästa gåvan på länge!
Ville bara skriva av mig lite... 

Usch...nu vill jag skriva av mig lite igen!

Pappigheten fortsätter och nu är vi inne i en period där han är lite mer pappig än vanligt. Ett tag nu så har det varit lite lugnare på den fronten, även om pappa är favoriten när vi är alla tre.
Jag kan inte hjälpa att jag fortfarande känner mig bortvald på något vis. Som om att det jag gör inte betyder någonting/inte är viktigt. Så himla dumt, jag vet. Min man är lörare och har nu haft påsklov vilket har gjort lille I ännu mer pappig. Han kryper efter pappa jämt och vill helst vara nära honom all sin vakna tid. Jag lägger honom 2 ggr på dagen och på kvällen (då jag ammar) och då somnar han alltid lugnt i min famn och då funkar det inte med pappa. På natten sover han brevid mig och väcker mig vid amning. Så fort klockan blir morgon så är det pappa som gäller. Nu har det hållt på i 4 månader och det känns som det kommer vara såhär för evigt...
Är jag tramsig?? "Alla andra" är ju mest mammiga och folk reagerar verkligen på hans pappighet och det är nästan så att jag skäms för att det är så. Som om att jag måste ta det i försvar på något vis. Varför vet jag inte.
Antingen så är vi tillsammans alla tre eller så är jag och lillen tillsammans bara. Det är sällan som pappa och lillen är bara de två, förutom då jag tränar 3 ggr/v á 40-60 min. Kanske skall jag vara borta mer? Men det känns också fel att göra så. Jag anklagar mig själv för att jag kanske inte leker tillräckligt mkt med honom på dagarna och så. Usch vad detta gnager mig!!

Ville bara inflika här att jag förstår hur du känner TS, den där egoismen som det grundar sig i. Min dotter har under större delen av sitt liv (hon är 3,5 år nu) varit väldigt pappig, bara pappa har dugt, det har varit pappa, pappa, pappa.
Pappan pluggade när hon föddes och skrev sitt examensarbete majoriteten av tiden jag var föräldraledig så han var hemma mycker och är precis som din man oerhört engagerad och hängiven i sitt föräldraskap.
Jag har verkligen (det här är ju pinsamt att erkänna!) varit avundsjuk på alla runt omkring där barnen varit mammiga.

Det där har dock växt bort och jag kan idag glädjas åt den fina relationen min dotter har till sin pappa. Hon är idag heller inte lika pappig utan väljer oss båda mer. Har också en son som är 9 månader och som är supermammig och faktiskt så är det inte så kul som jag hade trott det skulle vara, rätt jobbigt egentligen att bara vara den som duger.

Vet inte vad jag vill med inlägget, mer än att bekräfta att det är normalt och ok.

Och jag vill också bara bekräfta att det är helt normalt att barnet "väljer" en förälder - har haft ett barn av varje och det är egentligen inte kul varken att bli bortvald eller bara vara den som duger. Det är inte mycket man kan göra tror jag, bara inse att vissa personer "klickar" mer än andra, som våra söner och deras pappor har gjort. Precis som xyra sa, gläds åt de har så fin kontakt, det är ju fantastiskt att du har en son med en närvarande och fin pappa!

Tack för att ni delar med er!! Det känns skönt att höra att man inte är den enda i världen med pappigt barn. Dte betyder jättemycket för mig att bara få höra era berättelser och att det är "normalt". Just nu är vi inne i en period där det går lika bra med båda i nästan alla situationer. Han har börjat prata; säga MaMa pch PaPa till oss och det är ju såhäfigt när han ser mig och säger mama! När han slog sig igår så sträckte han armarna mot mig när han var i pappas famn och sa Mamma. Det betydde mkt för mig. Ville bara säga det...

Det där med mammighet och pappighet går oftast i perioder. Just nu har jag en tjej som helst väljer mig ( 10 mån ) medan tvillingbrorsan helst väljer pappa när han är hemma ( annars vill han vara med mig mycket ) och eftersom vi har två bebisar på en gång så tycker jag förstås att det är väldigt praktiskt, även om vi turas om att bära och gosa med våra bebisar ( pappan bär i sjal och Manduca när han är hemma ).
  Det är inget fel på anknytningen om han är pappig, bara ett tecken på att han gillar sin pappa helt enkelt, .

Mullemeck, skulle du kunna skriva ett par ord om hur ni har det just nu? Jag är lite i samma situation som du beskriver och det gör mycket ont i mig... Oroar mig också för anknytningen och relationen till min dotter i framtiden. Jag kommer bli glad om jag får svar från dig:)

Hahaha du kan ju inte va på riktigt? Bästa lösningen är ju att amma barnet tills han är 18 år, aldrig gå iväg ifrån honom och förbjuda honom att skaffa partner också. Då kommer säkert er anknytning vara jättebra. 
Skämtosidå men är du seriös?? Tror du att du och ditt barn får en bättre anknytning för att du aldrig lämnar honom, ju längre du ammar honom? Jag och min man är ett par som lämnar vår dotter till mor eller farföräldrar titt som tätt, hon har aldrig blivit ammad och skrikit har hon gjort väldigt mycket, hon får rätt ofta höra ordet nej också. Men vi har en fantastiskt anknytning och hon är en självständig liten tjej på 2 år med en stark vilja och en riktigt charmig personlighet.