"Pappa hemma", "Pappa jobbar"

Är de fler som får höra de meningarna (eller liknande) i stort sett dagligen? Hur bemöter ni? Jag konfimerar det jag hör och kan säga "Nej, pappa är nog hemma" ifall det är helg och hon upprepar "pappa jobbar". Då blir svaret från henne "pappa hemma" och sen är hon nöjd.

Dottern är i tvåårsåldern och sover hos sin pappa en natt en helg i månaden. Plus att de oftast träffas nån mer dag däremellan. Jag har varit ensamstående hela tiden och hon vet inget annat än att vi bor på två ställen, ändå kan jag känna ett styng av dåligt samvete när dessa ord kommer. Tanken har för mig alltid varit två som lever tillsammans med sitt barn, men sen har olika omständigheter lett att det inte är så.