Jag behöver råd (långt)
Hej!
Ofta tvivlar man nog på om man som förälder gör rätt. Jag sitter nu i en sån sits och hade behövt lite hjälp av er. Jag ska göra mitt bästa att försöka förklara så gott jag kan och försöka hålla i minnet att alla mynt har två sidor.
Jag har en pojke som är åtta år. Jag blev ensamstående redan som gravid och bodde på annan ort än pappan (5 mil bort). Pojken bodde då hos sin pappa varannan helg. För 1,5 år sedan beslöt jag mig för att flytta till samma ort som pappan av flera anledningar. Främst för att sonen och pappan skull kunna träffas mer vilket vi alla ville. Vi introducerade då växelvist boende. Så hade vi det i ca 1 år.
Värt att nämna redan nu är att jag har ett förhållande med en ny man sedan 3 år och vi har bott tillsammans i 1 år. Sambon och sonen har en väldigt fin relation och det är jag så himla glad över. De har en öppen relation och sonen vänder sig ofta till honom när han har funderingar eller är ledsen. Lika ofta som han vänder sig till mig. Det värmer i hjärtat att höra när de säger till varandra att de älskar varandra.
Pappan har sambo sedan flera år. De har två gemensamma barn (tvillingar på ca 2 år). Sonen har inte haft någon bra relation till sambon. Han har ofta varit ledsen över saker hon gjort eller sagt. De första åren trodde jag kanske det bara va lite svårt med en utomstående i familjen och jag försvarade henne alltid. Det senaste året har han dock berättat saker som gjort att jag inte längre kunnat släta över problemet som att hon visat aggressionsproblem och bland annat kastat en stol mot sonen. Inte riktat mot honom utan det va bara något hon gjorde i ilska över något annat, men sonen blev mycket rädd. Hon har hett temperament och sonen har klagat över att han mår dåligt när dom bråkar och skriker hemma jämt. Jag tog upp detta med pappan men han säger att sonen ljuger. Jag sa då att jag kan inte säga vad som försigår i deras hem men att sonen uppenbarligen mår dåligt och att det skär sig mellan honom och hans sambo och jag bad pappan lösa det.
Den senaste månaden har hon enligt sonen blivit mycket bättre och varit snäll och "bjudit honom på glass och varit glad mot honom". Då har jag uppmuntrat detta och svarat att det är ju jätte bra.
När vi hade vv-boende visade sonen allt fler och allvarligare tecken på att han inte mådde bra av detta. Han mådde dåligt psykiskt. Han kunde i ena stund vara nedstämd och ledsen och i andra stund väldigt arg. Han bröt ihop och grät varje dag och sa att han mådde dåligt och tänkte mycket men han kunde inte förklara varför han mådde som han gjorde. Han började bli våldsam i skolan och hade svårt för att koncentrera sig. Vid ett par tillfällen ringde föräldrar till barn och berättade att sonen rivit dom blodiga i rena raseriutbrott eller varit elak på andra sätt. Dessa incidenter hände ärligt talat enbart de veckor han bodde hos sin pappa. Jag pratade med sonen om det och då bröt han alltid ihop med tårar och sa att han inte förstod varför han blev så arg. Lärarna ringde till mig och va oroliga för de märkte också att han inte mådde bra.
När jag hämtade honom när han varit hos sin pappa va han alltid så himla glad och kramig och sa att han saknat mig så. Sån va han i ett par dagar. Sedan började "nedräkningen". Idag är det bara si o så många dagar kvar tills jag måste lämna dig och åka till pappa. Jag höll alltid masken och försökte uppmuntra med att vi ses ju snart igen och att det alltid känns bättre när pappa väl hämtat dig osv. Dagen innan han skulle åka bröt han ihop hysteriskt. Grät o grät och sa att han inte ville. När jag så skulle lämna på fritids så att pappan sedan hämtade där efter jobbet klamrade sonen sig fast vid mig och va än mer hysterisk. Jag behöll lugnet och va uppmuntrande. Alltid fick jag bryta mig loss efter en puss och kram och sedan själv gå sönder så fort jag va utom synhåll.
Han slutade ganska snart att sova. Han har sovit i egen säng i eget rum sedan ettårs-åldern och det har aldrig varit några problem. Han va trygg men hade som alla andra barn en och annan kortare period då han kom in till mig om han haft någon mardröm. Men aldrig hängde det i sig i flera dagar. När han började bo vv slutade han sova en hel natt när han va här. Anledningen till detta är som jag ser det att alla sover i samma rum hos pappan, vuxna som barn. När han efter en vecka vant sig vid att inte sova själv upplevde han det plötsligt som hemskt att sova ensam här. Jag tycker väl inte det är jätte roligt att ha en åtta åring permanent i sängen mellan mig och sambon så jag har försökt vara konsekvent och försökt få honom att sova ensam. Men det gick inte. Vårt sovrum är för litet för att sätta in en säng till så jag har i svaga stunder funderat på att flytta o skaffa större sovrum som räcker åt oss alla. Men samtidigt... Nej. Hur många av er sover två vuxna och tre barn i ett rum och tycker det är bra?
Pappan köpte ett hus med oinredd ovanvåning han skulle renovera så att barnen fick rum. Men så har inte skett och enligt pappan kommmer det inte ske på länge heller för han har inte råd längre.
Sonen har dock en liten lekhörna i en hall med sina saker. Ska han leka med lego tex som småsyskonen inte får stoppa i munnen får han leka ute på altanen (!?). Jag har pratat med en barnpsykolog och undrat om det är bra för ett barn att bo hos en förälder halvtid utan att egentligen få plats i huset. Det tyckte inte hon. Pappan håller givetvis inte med.
Mer byggde på och till slut sa jag att det inte fungerade med växelvist längre och att sonen får vara hos dom varannan helg igen tills dess att de rett ut relationen mellan sambon och sonen samt sett till att sonen faktiskt får plats. Pappan gick motvilligt med på att inte ha vv längre. Jag gjorde det jag trodde va rätt och följande ansåg jag vara bevis på att så va fallet:
Han började sova igen efter bara någon vecka. Varje natt och han vaknade utvilad. Lärarna ringde och sa att han va som förbytt i skolan. Mycket lugnare, tryggare och gladare. Han va sitt vanliga glada jag här hemma också. Han gjorde inte sina kompisar illa längre och allt kändes så himla bra.
Fram tills för några veckor sedan. Han började bli ledsen igen och sa att han saknar pappa. Det förstår jag ju och att sakna är helt okej har jag sagt. Han tycks nästan glömma hur illa han mådde och vill bo mer hos pappa igen. Han säger att både pappan och hans sambo sagt att de vill träffa honom mer. Han sa att pappa verkar ledsen nu för tiden och att han sagt att det är för att han saknar honom och när han förtvivlat berättade att pappa sagt att hans småsyskon kanske glömmer att han är deras bror nu blev jag bestört. En allt för tung börda för en liten att behöva axla! Han ska inte behöva ha skuldkänslor för att han bor hos oss. Jag tog upp det med pappan men än en gång säger han att sonen bara ljuger. Men att det är jag som är självisk och nu får sonen att må dåligt genom att inte låta honom bo hos dom vv. Att det är vi som ska sova i samma rum allihopa om sonen inte kan sova hos oss eftersom han alltid sover bra när han är där.
Jag har försökt få pappan att hämta sonen någon gång mitt i veckan efter jobbet så kan vi hämta honom igen framåt läggdags så får de träffas mer men vi behåller ändå samma fasta punkt i vardagen genom att han sover här. Men det tycker inte pappan är lönt eftersom de då bara träffas mellan kl 16.30-20.00 och därför inte får någon kvalitetstid ändå. Jag försöker förklara att det nog inte handlar om VAD dom gör utan mest att de bara träffas. Ät kvällsmat, hjälp med läxor osv. Men det går inte fram. Än har han inte hämtat sonen en enda gång detta halvåret.
Just nu känns det som att sonen far illa hur vi än gör och att det i slutändan ändå bara blir jag som är boven i dramat. Skit tufft och ibland vill jag bara strunta i det. Men det går inte. Allt jag vill är att sonen ska må bra. Hjälp?