Hjälp! 16-månaders bråkar med katten :(

Jag har inget barn (än) men däremot en katt. Min katt flyttar sig när hon inte gillar det som pågår. I lördags låg hon under dubbelsängen hela kvällen (familj med fyraåring på besök. När fyraåringen kröp in efter henne smet hon ut till nästa rum).

Är du säker på att barnet tar så hårt i katten som du tror? Jag är ju ingen katt-expert heller, men för mej låter det konstigt att inte katten antingen bara smiter undan, eller (i värsta fall) fredar sig med klorna, om det gör ont på den.

Är den väldigt gammal eller väldigt tjock så den inte orkar?  

Det har hänt ett par gånger att katten tröttnat och rivit sonen. Då blir sonen ledsen, låter katten vara i kanske max en halvtimme, sedan är han efter honom igen.

Jodå han är hårdhänt. Drar hårt i svansen, hämtar stora saker och kastar/slår på katten. Kan handla om allt från träleksaker till sopskyffeln. Och det är ju extra svårt att hinna med när sonen leker till synes fridfullt och sekunden senare vänder sig om, tar några steg mot kattens håll och kastar iväg leksaken på honom.

Men för det mesta visar katten en otrolig omtanke om den här lille vandalen som flyttat in. Han är väldigt tålmodig mot honom, men får ju tåla mer än vad vi tycker är rimligt. (katten är 8 år och pigg av sig, och en stor bjässe utan att vara tjock).

Tack för ditt svar :)

Har samma problem som dig så jag är nyfiken på fler svar!

Hej

Vi hade samma problem med dottern när hon var 13 månader. Nu är hon 18 månader och jättesnäll mot katten. När hon var 13 månader kom hon in i någon sorts trotsperiod och blommorna och katterna var roligast att ge sig på. Liksom ni så lät vi givetvis inte katten fara illa utan hjälpte den mot den lilla odågan ;). Vi hade två katter men det var bara den ena som råkade illa ut eftersom han vägrade flytta på sig och inte sa ifrån. Jag önskade att han skulle fräsa och i alla fall riva henne lite lätt så att hon förstod, men inte... Han gick på sin höjd 20 cm och lade sig ner igen, dumkatt!

Att säga nej triggade henne bara och när man lyfte henne därifrån tyckte hon att det var jätteroligt och kiknade nästan av skratt. Hon visste mycket väl att hon inte fick dra i katten och jag studerade henne och insåg att hon nästan bara gjorde det när hon visste att vi såg. Det var ju uppmärksamheten hon ville åt. Jag läste på massa och funderade och jag läste bland annat (vet inte var) att små barn oftast förstår ett nej men har inte förmågan att gå därifrån och hitta på något annat istället. Man måste ge dem ett alternativ och samtidigt berätta (med så få ord som möjligt) varför barnet inte får göra som det gör. T ex, Nej, katten får ont och blir ledsen, kom så går vi och leker med bilar istället! 

Innan vi kunde göra något sådant var vi dock tvungna att bryta mönstret med att det var en rolig lek, som vi själva bidragit till genom att snabbt ropa nej och komma och lyfta bort henne. Vi provade istället att lugnt säga nej eller inget alls och lyfta bort katten till ett annat rum. Då blev hon ledsen för hon ville ju se katten eller själv bli bortlyft. Sedan sa vi "Om du drar i kattenblir katten ledsen och då får du inte vara med katten". Allt i bestämd men normal samtalston.

Vi gjorde likadant med blommorna som också var väldigt roliga att dra i och nu är både katter och blommor utan fara. Det tog cirka två veckor och var jobbigt men jag tror att man kan få till det mesta om man är konsekvent. Att gapa och skrika gör bara att man får ett nervöst barn och barnet blir argt tillbaka, tror jag...

Lycka till! 

Jag lät dottern hållas så länge hon inte var allt för hårdhänt. vill ju inte att någon, varken dotter ellerr katt, ska råka illa ut men lite har både katt och dotter fått tåla. Våran katt har ett "klätterträd" med sovplats så jag har alltid resonerat som så att katten får markera eller gå därifrån. Ibland är dottern dum och ibland är katten dum, det är ungefär varannan gång. Våran katt markerar också att hon är irriterad innan hon klöser till eller nafsar till och jag anser att det är en signal dottern måste lära sig.

Däremot är farmors hund läskig, hon markerar inte innan utan bara hugger och det accepterar jag inte. För att sno en FL kommentar "tur att de hunden inte har egna valpar".

Tacksam för era kommentarer!!

Ska fundera ett extra varv på det där och se om vi kan avdramatisera "leken" ännu mer. Känns iaf tröstfullt att höra att det "Gått över" för andra ;)

Stort tack!

Glömde ju säga att det var länge sedan det det hände något med både katt och dotter. Dom har lärt sig. Katten kommer ibland fram till dottern och vill bli klappad. Dottern är 2 år. Hon var nog som mest på katten i din sons ålder, och hon fick ett nafs en gång och jag sa till henne att det är så det går om man inte är snäll. Hon blev även riven några gånger. Verkade som min dotter var tvungen att lära sig det på egen hand. Hon gillar ju katten och katten gillar ju henne. Dom var bara tvungna att lära känna varandra också...

Bra tips philippa, det ska jag komma ihåg om det blir något problem med katten när vår baby har kommit (och blivit lite större).

Tack Ramborg, lycka till!

Rajtantajtan! Vår katt hade aldrig lärt sig om vi hade låtit dottern hållas. Han är av rasen Ragdoll och skulle nog kunna släpas runt hela huset utan att göra motstånd. Nu har vi även en 7-månaders bondkatt som verkligen älskar barn. Hon föredrar verkligen barn och det är jätteroligt att se dem leka tillsammans. Dottern brukar dra ett snöre och kikna av skratt när katten springer efter och de leker även med bollar tillsammans. Hon är snäll även mot denna nya katt. Det enda hon gör är att vara lite väl nitisk i sin uppfostran av katterna och säger ett bestämt "Neeej" till dem om de vill putta på något eller om de går någon annanstans än på golvet ;).  

 

Alla katter och barn är olika, men underbara är de allihop!