Hur felfri ska man vara?

Min mamma beslutade att adoptera eftersom hon inte kunde bli gravid, från en komplicerad förlossning av mig . Vart ska jag börja...

Min mormor fick min mamma när hon var 16 där pappan (min morfar) inte ville ta sitt ansvar och flydde. Har fortfarande aldrig träffat honom. Mina föräldrar fick mig mig som tonåringar och skildes åt efter några månader där min pappa fick vårdnaden. Min mormor fick sedan barn samtidigt som min mamma fick mig och där mormor sedan separerade från sin man. Vilket betyder att jag e jämngammal med min morbror o moster .

Sen att mammas man sedan hade kusiner som var gifta med varandra (tyskar vet ni) och att blivande farfar var ute o seglade på andra sidan jordklotet verkade de inte bry sig så mkt om heller. Sen att jag råkade få barn i "normal" ålder samtidigt som båda mina föräldrar fick barn med sin respektive partner gör ju bara att cirkeln är sluten, att historien som bekant återupprepar sig. Men det verkade inte spela någon roll heller.

Men hur som helst, hon fick adoptera en flicka på 3 månader tillsammans med sin man som även är min syster. Hoppas jag inte rörde till det.

Hej,
Vi är iofs inte klara med hemutredningen ännu, så jag ska inte svara med 100%ig säkerhet, men jag tror inte att det handlar om att man måste vara felfri, snarare att man har god förmåga att klara olika påfrestningar och lösa konflikter etc. Om du vill veta mer kan du läsa "Adoption - handbok för socialtjänsten", som finns i pdf. på socialstyrelsens hemsida. 

Som  både Bluetingle o Grace O skriver så behöver man inte vara perfekt, MEN det viktigt att vara noggrann hur det sedan uttrycks i utredningen för adoptionsländerna kan vara ganska petiga och ha en annan syn på terapi, arbetslöshet etc . Och just nu finns det ju fler  potentiella föräldrar än tillgängliga barn så de har möjlighet att vara kräsna.

Men man brukar ju få läsa ett utkast till utredningen och kan ha en dialog med utredaren angående formuleringar.