Utåtagerande beteende

Kan du inte prova att jobba med ignorering och belöning? Dvs belöna alla gånger han inte slåss, säg tex till hohom att han är duktig när han varit i samma rum som lillebror en stund utan att göara ngt fel, (det räcker med ngra sekunder!) Om han gör fel, så lyft lugnt undan honom, säg Nej, och igorera det sedan. Ungeför som man tränar hundar.... Det låter hemskt men det fungerar oftast iallfall.  Jag har tillockmed läst om folk som använt clickerträning för att träna bort riktigt jobbiga beteenden hos barn..... det låter extremt men jag känner att om det fungerar så är det bra! 

Normala barn börjar inte utveckla empati särskilt tidigt heller, men de är bättre på att vara följsamma. Empatin kan mycket väl komma senare. Och det går att utveckla empati intellektuellt om man inte klarar att sätta sig i någon annans sits. 

Nu var jag själv inte våldsam som barn, men jag har än idag svårt att förstå någon annans perspektiv och kan bara utgå ifrån hur jag själv skulle känna i samma situation. Det hjälper ju med slagsmål (såvida man inte har väldigt hög smärttröskel), men min poäng är att jag i övrigt kompenserar intellektuellt. Jag har ingen intuitiv förståelse för hur någon annan känner i en given situation, och andra är ju inte som jag så jag vet att det är svårt att utgå från det, men genom att tänka igenom saker logiskt med det jag vet om människor går det ändå.

(Jag har själv Asperger, om du missade det i den andra tråden)

Det blev lite rörigt det här, men sammanfattningsvis ville jag väl säga ungefär så här:

- Det är inte nödvändigtvis så att han ligger jättemycket efter i empatiutvecklingen, han kanske bara har svårare att lyda eller bristande impulskontroll
 
- Även om han saknar empati kommer han ju mogna intellektuellt när han blir större och då blir det lättare att lära honom empati den intellektuella vägen

Nu är han ju bara fyra, men fundera på om han borde gå i autismklass eller liknande. Min son går i en Aspergerskola och de tränar hela tiden på att förstå andras känslor och motiv samt att uttrycka sina önskningar på ett funktionellt sätt. 

Min son blir 5 i sommar o han är med utåtagerande!
Han har en ospecificerad adhd-diagnos (sen 3,5 års ålder)o utreds nu för autism.
Han är yngst i en syskonskara på 4 o yngsta systern som blir 7, har bl.a. autistiskt syndrom. Dom är som hund o katt o sonen triggas oxå av att andra blir ledsna o arga. Systern drar honom i håret o han bara skrattar. Han känner ingen smärta o då är det så klart svårare att förstå vad "ont" innebär!
Det enda som funkar här är aktiv tillsyn o att förekomma (låter ju busenkelt) det är
mer regel än undantag att det är kaos här!
Belöning funkar inte här! Motivation noll om det inte är belöning nu eller meddetsamma:-/

svarade i den andra tråden...

Tack snälla för era svar. Snowflake: Jag har funderat lite i de banorna. Jag tror faktiskt att vi förstärker beteendet ganska mycket just nu eftersom vi ger det en hel del uppmärksamhet genom seriesamtal och liknande.

Angels with silverwings: Tack, jätteintressant inlägg. Jag hoppas på en sådan utveckling.

pcalma: Då är de nästan jämgamla våra små gossar. Verkar lite lika i sättet också. Vår son har dock börjat känna smärta. Tidigare hade han mycket självskadebeteende och det var som om han inte kände att det gjorde ont att dunka huvudet i golvet med full kraft. Han kunde göra det upprepade gånger och hade ofta blåmärken i pannan. Nu händer det någon enstaka gång att han försöker dunka huvudet i golvet men han slutar snabbt och börjar gråta och säga att det gör ont!

Har en tjej på 9 år som är mycket utåtagernde mot sin lillasyster framför allt men även mot oss föräldrar.
I skolan gör hon aldrig något  vilket är jättebra men ibland frustrerande.
Den förklaring vi fått är att de från början visste hur M var hemma och var stenhårda i skolan och höll henne jättetight - eftersom det har fungerat så bar där har de kunnat släppa lite eftersom
Ett tips inför skolstart.

Hemma har jag inte så mycket tips att komma med då det fortfarande är ett jättestort problem.
Vi tänker nog bara hela tiden på att förekomma och passa hela tiden. Kämpigt och otroligt tålamodsprövande och upptar hela min tid då hon är hemma.
Istället försöker vi tänka på hur vi kan "få" mer tid.
Vi har nu fått ass.timmar beviljat så jag har kunnat gå ner i tid på mitt vanliga arbete, jobar nu 65% men vill ner till 50% så snart det går. På den tiden kan jag då handla, städa,göra ärenden mm som inte går när M är hemma.
Jag hinner också förbereda M schema och aktiviteter så det är klart till hon kommer hem.
Lillsyrran vet iförväg vilka dagar M är på kortis, då kan hon ta med kompisar hem eller vi får egentid.
Lillsyrran är bara ett år yngre, nu när hon börjar bli lite större är det lättare att förklara för henne varför det är som det är. Inte för det är lätt för det, många gånger känner man sig så orättvis men vi gör så gott vi kan tänker jag.

Det låter inte lätt och jag kan inte komma på något som kan tänkas hjälpa mer än att det är bra att ni får hjälp av banyan. Om lillebror är förstärkande och man plockar bort honom så när han kommer tillbaka uppstår situationen igen (hoppas jag inte är helt ute och cycklar). Vi har massor av situationer där vår son vill ha sina förstärkare och om vi blockerar/tar bort dem blir de mer intressanta så vi måste låta honom få tillgång till dessa saker men under strukturerade former men så kan man ju inte agera när det gäller att slå andra människor! Vi har infört teckenekonomi för att kunna förstärka många situationer där vår son gör positiva saker men pga sjukdomar, assistentbyte osv så har vi inte hunnit jobba in teckenekonomin i vardagen ännu. Nu är vår son inte högfungerande och som vanligt är alla barn så olika. Jättesvårt med att komma tillrätta med dessa problem. Man måste vara en detektiv mest hela tiden. Senaste veckorna har vi ett jätteproblem med vår son efter att han märkt att det är jättekul att vara med andra barn. Han vill gå fram och krama dem hela tiden, sitta i deras knä (han tar kontakt med dem så som han gör med vuxna) osv men andra barn blir ju less på detta och vill inte alltid. Vår son är jättefin mot barnen och är försiktig med dem hela tiden men när de säger att de inte vill och våra assistenter måste lyfta bort honom från barnen som han håller armarna runt blir han helt vansinnig på assistenten som då får ta massor av slag och sparkar. Detta har nu hänt så mycket att assistenterna inte vet hur de ska klara av situationen på förskolan så nu får han vara hemma tills vi får handledning. Ja herre gud, är det inte det ena så är det det andra!

pk75: Hur mycket kortis har ni blivit beviljade? Gillar dottern att vara där? Min son känns lite liten, men i framtiden kommer vi kanske söka kortis till honom.

Grivel: Ja, är det inte det ena så är det det andra. Ibland slår man knut påsig själv nästan. Just nu känner jag mig nästan handlingsförlamad. Jag tycker vi har testat allt och inget hjälper. För tillfället ligger även teckenekonomisystemet nere då sonen bara bråkade, slogs och försökte tjata till sig fler belöningar när han inte tyckte att det räckte med det vi gav. Det lustiga är att allting funkar som smort på dagis. Jag har aldrig hört sonen sitta och dividera med sina resurser om vilka förstärkare han ska ha. Där är han som en liten ängel minsann (åtminstone jämfört med hur han är hemma).

Min son på 7,5 år med autism och utvecklingsstörning är också mycket utåtagerande. han gör väl inga direkt farliga saker, men syskonen får stå ut med många avslitna hårtussar och knuffar.
Han gör det heller egentligen inte när han är arg utan alltid när något av syskonen kommer i närheten. På oss föräldrar är han bara på när han är arg.
Just nu örsöker vi träna honom i hur man tar kontakt om det nu är där problemet ligger. Varje gång han är på väg eller när han t.ex drar i håret så tar vi hans hand och lägger den på överarmen på den andra för att visa ett ok sätt att ta kontakt.
Vi vet egentligen inte om detta är anledningen till hans agerande, men man måste ju försöka något och inget vi försökt med innan har fungerat så det kan ju knappast bi värre
han är även på de andra barnen i skolan och drar i håret tyvärr.

Vi får en chans att slappna av de tillfällen han är på korttids, han har varit där sedan han var 5,5 år och trivs jättebra

M har 8 dygn beviljat. Kan tyckas många men utan dessa skulle vi inte klara oss. Hon har haft kortis sedan hon var 3,5 år. Att vi började så tidigt beror på att hon har svåra sömnstörningar, och vi var tvugna att få sova ibland hemma.
Eftersom hon började så tidigt vet hon inget annat än att man åker till kortis iland. I början var hon jätteledsen när vi lämnade henne men det gick över så fort vi stängde dörren och gick, jättejobbigt men vi löste det med att hennes ass på dagis lämnade henne och då gick det mycket bättre.
M kortis är kanonbra, så lång det går sätter de ihop barn som har roligt med varandra och tycker om att göra litelika saker.
M har nu börjat fråga varför hon måste va på kortis och inte lillsyrran - svårt att svara på men det är väl dag att börja göra henne lite mer medveten om sitt handikapp tänker jag. Nu säger vi att "du får ju åka till kortis och va med kompisar och göra roliga saker, det får ju inte syrran" - just nu nöjer hon sig med det men frågan finns nog  ändå.

Jag tror att det finns många fördelar att börja med kortis tidigt, dels är det lättare att komma in i det, man är inte lika medveten. Jag tänker även att det är en träning för oss föräldrar, att lita på att andra vuxna kan ta hand om sitt barn, att man lär sig att släppa lite kontroll. Det kommer ju ändå en dag då M ska flytta hemifrån och eftersom man inte släpper taget på ett lika naturligt sätt som ett normalt baarn så kanske det hjälper till.

Ber om ursäkt för alla stavfel, kladdigt tangentbord - de flesta saker lever ett hårt liv hemma hos oss ; )