Känns som jag sviker hunden om jag avlivar...

Vi avlivade vår gamla sjuka hund strax innan jul och vi resonerade som så att vi inte ville att hon skulle lida. En vet besökte oss så hon fick somna in hemma i soffan på sin favoritplats, det kändes bra att hon fick var hemma. Det viktigaste för mig var att veta att hon inte var rädd eller hade mer ont och att det gick fort.

Men vår hund var bortom all räddning och gick på starka smärtstillande sen några dagar innan. Om jag var du skulle jag låta veterinären avgöra om det är dags eller inte, de är duktiga på det. Och man vill ju inte vänta för länge så de börjar lida. Man får se det som en sista kärlekshandling man ger djuret, tt de slipper lida. Så tänker jag.

Brukar veterinären säga det rakt ut om de tycker att man ska avliva? Min veterinär har inte sagt det rakt ut, han sa bara att "det ser ju dåligt ut" fysiskt alltså. Han sa att jag ska känna efter själv hur jag tycker att han mår. Men om det hade varit tydligt att han mår dåligt så kanske veterinären säger ifrån då...

Är det en speciell veterinär som gör hembesök och avlivar? Hur gör de med kroppen sen? Min hund väger 50kg så är kanske inte lätt att flytta. Detta låter löjligt, men jag ser framför mig hur de bara kastar hans kropp i en hög med massa andra djurkroppar innan kremeringen. Det gör ont att det sista som finns kvar då av honom ska behandlas så respektlöst och ovärdigt... Man har visserligen inte så mycket att välja på, tror inte att man får begrava hundar hemma ens. Men den delen stör mig otroligt mycket. Även om hans själ lämnat kroppen vid det laget.

Hej,

Vi måste avliva vår hund imorgon, har en tid då, det är så otroligt jobbigt. Du kan välja att få urna. För oss finns det ingen återvändo tyvärr, han är helt blind, är kroniskt hudsjuk, går in i allt, är deprimerad nu på grund av synen, han smet häromveckan när han skulle ut och kissa och då irrade han runt på stora vägen och hittade inte hem.

Det är ett supertufft beslut att ta men det är det som ändå är rätt för hunden oftast. Skall ringa kliniken nu faktiskt och kolla om de inte kan komma hem till oss istället, fast kanske skönast att bara kunna sätta sig i bilen och ventilera allt med maken efteråt.

Tänker på dig supermycket, då jag är i samma situation.

Kramar

Bette 

Vad ledsen jag blir av att du också måste gå genom detta. Hoppas det gick bra igår och att vovven somnade in fridfullt.

Min älskling har sina bättre och sina sämre dagar. Varje gång han har en bra dag så blir jag lycklig men sen nästa dag är han dålig igen. Har iallafall kollat upp om hur jag ska gå tillväga när det blir dags. Avlivning i hemmet och sedan kremerat så jag kan sprida askan i min trädgård. Känns mycket bättre för mig än att lämna honom på djursjukhuset. Jag har mina fix-ideer.

Vi blev tvungna att avliva vår fina schäfer-labrador Milton i juni förra året, 12 år gammal. Det gör fortfarande ont i hjärtat och jag saknar honom så!

Han hade ont i bakbenen efter en gammal skada som blivit värre (lång historia), och vi förstod någonstans att det nog var slutet men fick tid hos veterinär för undersökning för att vara på säkra sidan. Veterinären sa precis som det var, att han har ont och det finns inget mer att göra. Han var väldigt rak och tydlig och det tyckte vi var skönt, då kändes det mer som att han som professionell tog beslutet och inte att vi fick välja så att säga.

Han somnade in i mitt knä och det sista jag sa till honom var "Tack för allt Milton".. Det var stillsamt och lugnt och otroligt sorligt.

Vi fick askan och han är nu nedgrävd i vår trädgård..

Usch, tårarna trillar när jag läser här 
Lider med er.

Tänker på er  

Jag har själv fått fatta detta svåra beslut flera gånger, både när det har gällt gamla och sjuka hundar men även med unga hundar som av en eller annan anledning behövt få somna in. Det är aldrig ett lätt beslut, och sorgen och saknaden efter varje älskad familjemedlem följer med mig varje dag - men jag ser det som den ultimata kärleksförklaringen till mina hundar. Jag hjälper de att få sluta sina dagar på ett värdigt sätt och att slippa ifrån smärta mm.

Jag har personligen aldrig ångrat mitt beslut gällande avlivning, bara känt en naturlig stor saknad efter en kär vän. Samtliga avlivningar har gått lugnt och värdigt till och hundarna har fått somna in med huvudet i mitt knä. För varje hund har avlivningssituationen anpassats för att passa just den individen och jag har haft veterinärer som gett den sista sprutan hemma hos mig, ute i skogen eller på kliniken. Om du pratar med din veterinär så brukar det aldrig vara problem med att kunna lösa allt efter dina önskemål. I samtliga fall har veterinären tagit hand om kroppen och sedan har jag fått hämta upp en urna. Mina hundar kremeras alltid enskilt och separat från andra djur vilket är ett val som du som ägare kan göra.

Jag lider med dig i denna svåra stund, men hoppas att du för hundens skull fattar det beslut som är rätt för just den. Ofta hör man ägare säga att jag älskar min hund för mycket och kan därför inte avliva den, men om man verkligen älskar någon så hjälper man den att få somna in på ett värdigt sätt - när tiden är inne. 

Ha inte dåligt samvete. Du gör det bästa för din hund i alla lägen, så också i denna. Låter honom somna in värdigt. Det är jättetufft men du kommer att känna dig stolt över att du tog beslutet när du skulle. Jag lider med dig och vet alltför väl vad du gå igenom. Kram till dig!

Vill ha det så... Att veterinären ska säga till mig vad jag ska göra för jag vet verkligen inte! Nu på kvällen har det uppstått ännu mer problem för hans kropp och jag kan välja att låta honom gå genom en lång och besvärlig rehab-tid eller låta honom somna in. Det lutar åt det sista till 99% säkerhet nu. Jag har intalat mig själv att det finns tid kvar, men jag tror inte det finns det mer. Vet inte vad jag ska göra utan honom, tårarna rinner konstant när jag tittar på honom.

Jag har tyvärr också fått avliva en del hundar. Vi har fyra just nu och en börjar väl bli lite gammal...
Men tyvärr är det något man som djurägare måste gå igenom. Vår hane som vi avlivade 05 kunde int egå upp för en kulle eller trappen. Då gick det inte längre... Veterinären avlivade honom i bagluckan, hans favvoplats, han älskade att åka bil och ligga där med luckan öppen

Min gamla tik fick diskbråck och livmoderinflammation och var i så dåligt skick att veterinären sa att hon inte skulle överleva operationen

Men den som faktiskt sved mest var unghunden som fick en axelskada vid 9 månader, opererades och sen hölls helt stilla i 2 månader. Sen kom vi tillbaka och operationen hade inte lyckats som de ville utan skulle behöva göras om. Dessutom sa de att hon aldrig skulle kunna få springa runt som en vanlig hund för då kunde skadan slås upp igen... Så vi tog beslutet att det var vidrigt mot henne som redan var riktigt deprimerad av att hållas helt stilla(bet sig i benen och gungade med huvudet), hon var ju jakthund och alla andra hundarna i huset arbetade konstant.
Det var bäst för henne att få somna in, för vilket liv skulle hon få när hon skulle hela tiden hållas lugn och aldrig springa utomhus... Det var jättetufft.
Men jag tycker aldrig att vi har gjort fel beslut när vi avlivat hundarna utan snarare borde vi kanske gjort det lite tidigare(speciellt hanen). Men det är ju såå jobbigt att skiljas från en familjemedlem.

Kram på dig.

Miew - Precis så kommer det bli för honom, lång vila på flera månader, sedan sakta rehab och i slutändan kommer han förmodligen ändå tvingas ta det lugnt pga sina andra problem. Jag kan inte göra så mot honom. Sitter här med hans huvud i mitt knä och bara gråter, och han förstår ju att något är fel men kan inte hålla det tillbaka. Tittar in i hans ögon och tänker att snart finns där ingen som tittar tillbaka mer. Han kommer vara borta. Så skrämmande att släppa taget och tänka att han kommer vara "ensam" sen. På ett sätt vill jag bara ignorera det och låta någon annan ta itu med avlivningen, men för hans skull måste jag bita ihop och vara där i hans sista stund.

Jag har varit med om detta flera gånger och det känns fruktansvärt. När man sitter där med sitt djur och inser att man kan bestämma om någon ska få leva eller dö, så känns det för jävligt. För mig har det gått över men det tar tid och det ploppar upp ibland. Som nu när jag läser denna tråd, minnen väcks... På lördag ska jag följa med en vän och titta på en lägenhet, inte långt därifrån ligger en djurklinik som jag fick avliva ett djur på. Det känns...

Ja det är nog något man bär med sig lång tid efteråt... Jag pratar inte med någon av mina vänner om detta, ingen i min omgivning har hund så de förstår inte att man kan sörja en hund så mycket. Jag kommer vara ett nervrak ett bra tag efter en avlivning, och jag har inte tid att bryta ihop...Vad ska man säga om man inte orkar? Säga till sin chef att man inte orkar jobba för att man avlivat sin hund??? Han är mitt allt...