Livrädd för att föda fler barn

Jag brottas med mina förlossningsminnen varje dag trots att det nu gått fem månader. Ibland kan jag inte sova för så fort jag blundar "anfaller" mina minnen mig. Jag var helt inställd på att be om hjälp, att få prata med någon när jag var på mitt återbesök men då min bm förklarade för mig att jag haft en helt vanlig förlossning och att det är mest troligt att det blir på samma sätt igen vid e.v syskon så bröt jag ihop fullständigt (när jag kommit därifrån). För i mitt huvud blev detta en fruktansvärd upplevelse som förstört mycket för mig.

Såhär var det;
Värkarna kom smygande på kvällskvisten en fredag, sent på lördag kväll började det bli outhärdligt men det tog fem timmar innan jag tillslut tyckte att jag hade "rätt" att ringa förlossningen. Fick inte komma in trots att jag hade en till två minuter mellan värkarna, de hänvisade till att mitt vatten inte gått och att jag skulle duscha mera. Jag klarade en timme till hemma innan jag ringde igen. De ville fortfarande inte ha in mig, men jag åkte iallafall. När jag kom in var jag öppen fem cm och fick stanna.
Efter tre timmar på förlossningen började jag med lustgas, efter åtta timmar bad jag om att de skulle ta hål på hinnorna (jag hade helt slutat öppna mig). Efter tio timmar var jag öppen tio cm och det var dags att krysta. Sen krystade jag i fem och en halv timme. DÅ först började de ana att något inte var helt rätt och kallade på en läkare som omedelbart konstaterade att bebisen låg med vidöppen hjässbjudning och satt fast. Sugklocka beslutades det. Jag fick fortsätta att krysta på egen hand i rummet i trettio minuter till, de sa åt mig att inte krysta men det var ju omöjligt i den situationen.
Man satte första sugklockan som var mellanhög och jag skrek som en gris, det var fruktansvärt och jag trodde att jag skulle dö. De drog och den släppte, tre gånger satte de den. Sen tog de nästa klocka, den släppte ett par gånger den med innan de äntligen fick ut bebisen. Klippt hade de med gjort (när de sedan sytt ihop, visade det sig på efterkontrollen hade delar av slemmhinnan hamnat utanför vilket var orsaken till att det fortfarande sved två månader efteråt).
Jag upplevde att jag hade en fantastisk förlossning fram till sugklocksögonblicket då jag upplevde att någonting inom mig dog. När jag tänker på förlossningen vet jag exakt i vilket ögonblick det inträffade. Efteråt skulle de slänga på mig bebisen, jag var i fullständig shock och sa "vänta två sekunder", jag var rädd att det skulle bli fel om jag fick bebisen på en gång. Vad de gjorde då kommer jag aldrig glömma eller förlåta, de valde att ta bebisen och gå för att väga och mäta osv i ett helt annat rum innan jag fick tillbaka mitt barn, det enda de tjatade om till mig var att jag hade fått ett sååå stort barn (4 kg) och vilket kön det var.
Jag fick inte ens ta reda på könet själv.
Jag har haft jättesvårt att knyta an till bebisen då h*n inte känns som min, jag fick ju aldrig se bebisen som minutgammal.
Kan tillägga att det INTE var något fel på barnet,förutom stora sår efter klockan (men det var inte därför de bar iväg).

Varje gång jag tänker på detta får jag panik och bryter ihop, vilket min man också får ut för eftersom jag även anklagar honom för att jag inte fick mitt barn hos mig påengång.
Jag ville ha minst tre barn, om jag skulle få den möjligheten, innan förlossningen men nu är jag livrädd. Jag vill absolut inte vara med om detta igen, och min bm sa ju som sagt att det mest troligt blir så.
Vad gör jag? Hur går jag vidare? Ska det vara såhär? Var allt helt normalt?
Jag blir jätteledsen av att höra från andra om det fantastiska ögonblicket då de fick sitt barn på magen och jag kan inte förstå varför personalen tog ifrån mig det ögonblicket.

Hur ska jag våga få fler barn? Just nu använder vi både kondom och ppiller, de få gånger vi har sex. Jag vill inte ha sex längre, som sagt så försvann en del av mig de där sista minutrarna av förlossningen och jag börjar förlika mig med att jag inte kunde föda barn. För det är så jag känner det. Aldrig mer.