ledsen,besviken och arg..

har en snäll, å trygg sambo vi tillsammans har 2 barn, en son på 3 år och en dotter på 6 veckor, han har en dotter som är 5,5 år vi har henne varannan helg..

jag är så otroligt trött, flickan gråter mellan 4 på eftermiddan till 21-23.00 på kvällarna, jag går och lägger mig kring 00.00 och stiger upp igen klockan 6 å matar henne byter på henne å sen kliver sonen upp..han är i extrem trots just nu och jag o sambon bara bråkar, han jobbar eftermiddag från halv 3 till 23.00, han sover oftast till 10-13 på dagarna, imorsse frågade jag om jag kunde få lite hjälp, dottern vaknade klockan 6 och undrade om han kunde mata henne å byta på henne så jag kunde få sova iaf en timme extra, då säger han att han ju också ska kliva upp snart...

han säger att jag tvingar han att göra saker å gör han inte som jag säger så blir jag sur...men jag gör allt här hemma, tar hand om båda barnen + hans dotter när hon är här, jag lagar mat, diskar,städar mm mm..jag har helt enkelt ett 24/7 jobb, och jag vill så gärna att han tar sig lite tid med barnen, hjölper mig utan att bråka å bli sur över det, han är iof ofta väldigt grinig utan anledning, snäser och fnyser å jag förstår inte varför, mår bara sämre och sämre och har funderat många gånger om jag skulle ta ungarna och flytta, jag vet att jag skulle klara mig själv med dom, har ju gjort d nu i 3 år..

kjänns som att man vandrar på kanten av ett stup...och han tycker bara synd om sig själv, jag är orättvis som säger att han knappt gör nått hemma, jag är gnällig å sur hela tiden...men jag försöker alltid göra han till lags, låter han sova, betalar bort så mkt räkningar som möjligt med mina pengar och köper ungarnas kläder själv så att han ska ha mer pengar över så iffall han vill hitta på nått eller köpa kläder så kan han göra d...jag vet att jag gör fel men han blir så deppig å sur om han inte har pengar eller får vila, sova ja göra i stort sett vafan han vill...

jag har iaf fått börja träna, 2 ggr i veckan 1 timme på morgonen efter att jag kört sonen till dagis...sen säger han att han alltid är hemma, jo men han är inte närvbarande,,,antingen sitter han framför datorn eller så sover han, nog förstår jag att han är trött, men jag vill också få unna mig att hälsa på vänner, gå på stan, duscha ifred utan att ha både son och dotter inne i badrummet, sova en morgon och natt utan att bli väkt en enda gång.

jag är så trött och ledsen att jag vet inte längre vad jag ska göra, älskar honom men han gör d svårt...vi har varit ett par i 6 år och han lider av kontrollbehov och extrem svartsjuka som uppenbarade sig när sonen föddes, han fick hjlp av en psykolog för kjag ställde det ultimatumet på honom, men nu har han slutat gå igen...åhh jag blir fan tokig, varför tänker jag hela tiden "jo men det är ju synd om honom som jobbar så mkt, å jag som bara bråkar på han, det är nog synd om han ändå"...