Min sambo säger nej till allt, hur hade du reagerat?

Åh, va tråkigt! Du kan ju inte ändra honom, och du kan inte få honom att börja säga JA i egen kraft. Hur mycket tankekraft du än lägger på det, så hjälper det inte. Du ska veta att du inte är ensam, men det är inte alltid en tröst... för det betyder ju inte att det är mer kul att ha det så.

Jag är inte i samma sits som dig, men har samma tjafs som alla har, vi har förväntningar på varandra, och blir besvikna när de inte uppfylls. Fråga honom vad han har för förväntningar på dig? Är det du som diskar, tvättar, lagar mat, osv? Isåfall, hur skulle han reagera om du plötsligt slutade, om du började säga "nej", om du slutade uppfylla hans förväntningar?
Antigen förstår han dig, eller så förstår du honom, att han har en annan syn på er relation, att "stegen" du vill ta inte ger honom ett mervärde! Kanske kan du hjälpa honom förstå värdet i det för dig, så att ni kan mötas halvvägs? 

Jag tycker att det låter som att din kille känner sig stressad. Ni kan ha varit ett par i hundra år, det har ingen roll. Stress kommer till den som inte är "färdig" och ändå blir ställd inför en ny situation. T ex när ni flyttade ihop pga att det var ett måste. Det var inget val han gjorde, det var ett nödvändigt ont. Även om det var dig, som han (förmodligen) älskar som han skulle bo ihop med. Det är ett stort beslut att ta. Man förlorar ju trots allt all sorts frihet och det egna "reviret" försvinner ju också. Man ska plötsligt leva med en människa runt sig dygnet runt i princip. Det kan vara väldigt påfrestande. ÄVEN om man älskar varandra innerligt.
Att du blev oplanerat gravid var nästa steg mot stress för honom. Som jag tolkar det så ville han inte alls ha barn. Men du vägrade gå på hans linje. Klart killen måste känt sig fångad på något vis.. och ja, jag klandrar honom inte för att han var arg. (Men så har jag också själv fått barn mot min vilja då jag upptäckte att jag var gravid först i vecka 26, strax efter jag fått mitt livs bästa jobb som jag tvingades säga upp mig ifrån då det var väldigt fysiskt ansträngande. Jag skyddade mig med både kondom och P-piller och blev ÄNDÅ gravid..)

Som förälder så älskar man sitt barn nästan garanterat, när chocken lagt sig och livet rullar på. Men jag får en känsla av att du liksom aldrig gett din kille privilegiet att faktiskt få vinna en fråga, utan du får ett nej och blir sårad och stressar honom indirekt ännu mer genom ditt agerande. Nästan garanterat.
När han inte ville flytta ihop så slutade det med att du fick din vilja igenom ändå.
När han inte ville ha barn så slutade det med att han idag ÄNDÅ är pappa, trots att han tog sitt ansvar och skyddade sig...
Och när han säger nej till att gifta sig etc, så blir du ledsen och jag skulle tro att det märks på dig men att du, vid rak fråga, inte säger rakt ut vad felet är, utan han får gå runt dig och undra, eller så ältar du förmodligen massor. Jag vet inte vilket som är värst faktiskt.
Allt jag vet är att även om jag kan förstå att du är ledsen, så måste du faktiskt börja tänka på killen med.

Ge honom lite space. Skit i ring på fingret, herregud, det är ju inte direkt ovanligt att så fort man förlovat eller gift sig så kastar man ringarna i ansiktet på varandra och bråkar mer än någonsin. Det behöver inte bli så, men det är inget ovanligt!

Jag hade ärligt talat satt mig ner med killen och bett honom att berätta hur han tycker att framtiden ska se ut. Med sina egna ord, utan att du avbryter med frågor eller svar, bara lyssna och försök förstå HANS sida av saken.
Kommunikation är grovt underskattat. Det finns liksom inget annat sätt att komma tillrätta med såna här saker annat än att prata om hur man vill ha det, och försöka mötas halvvägs någonstans, så att båda känner att de får lite som de vill.

Utan att mena detta som ett påhopp så låter det i mina öron som att du vill vara den som bestämmer takten i er relation, och du tuffar på som ett litet ånglok, och så länge som killen ger med sig så fortsätter du. Men vet du.. en dag kanske han inte bara ger med sig, utan då kanske han skiter i både din vilja och er relation, om det vill sig illa. Var rädd om honom. En relation är inte en maktdemonstration, utan en rad av kompromisser som man förhoppningsvis tycker om att göra, för att de i slutänden för er närmare varandra.

Hoppas att jag inte upplevs som flummig eller elak, det är inte min mening. Men ibland måste man låta elak för att klargöra något ordentligt. Jag hoppas att jag klarat av att göra det. Och framför allt så hoppas jag att du får ordning på relationen.
Lycka till!