Ängslig flicka går miste om allt roligt

Ja förstår de känns som ett stort problem, är dock ingen expert men spontant verkar det som hon behöver
utveckla sin självständighet lite granna kanske.
Då kan ni försöka uppmuntra henne till det, bara en tanke. Kanske de går över av sig själv en vacker dag med

Hoppas det löser sig

kram

Är din dotter ängslig eller blyg? Har själv en kille som varit mycket blyg, men med rätt hjälp nu när han är 10 är mycket framåt och orädd. Om det är så att hon i själva verket är blyg har jag en del tips att ge.

Min son var en sån där baby som skrek så fort någon utanför familjen tittade på honom och när han blev äldre gömde han ansiktet så fort vi träffade någon. Det som har hjälpt honom att komma över sin blyghet är att vi alltid har accepterat honom som han är. Han har fått vara blyg och ängslig. Om han har velat att vi stannar kvar på någon aktivitet har vi gjort det. Efter några gånger har man ibland kunnat lämna honom, men det viktiga är att man inte sätter upp något mål, t.ex. "Jag stannar denna och nästa gång och sen får du gå själv." Det får ta så lång tid som det tar. Jag tror att varje gång som man lämnar barnet när det är otryggt förlänger man den tid det tar innan det blir tryggt.

Prova att säga till din dotter: "Jag följer med till kalaset och stannar så länge som du vill." Eller: "Du behöver inte vara med på luciatåget om du inte vill."

Prata om att vissa människor är blyga eller ängsliga och det är inte konstigare än att vissa är blonda och andra mörkhåriga.

Det här är ingen "quckfix". Min son var 6 år innan han ens började visa tendenser till att bli lite mindre blyg och då hade vi behandlat honom som jag har beskrivit sedan han föddes, men när jag ser honom nu t.ex. spela teater inför publik och tycka att det är roligt så känns det att det verkligen har varit värt allt besvär.

Jag tror att du har rätt i att din dotter missar mycket roligt men du måste sluta oroa dig för att hon ska förlora kompisar därför att hon inte är sån som man "ska" vara. Hjälp henne att acceptera sig själv som hon är och gör dig till tolk för henne om det behövs. Förklara för folk att min dotter är lite blyg/ängslig men det går över om en stund eller hon mår bättre om jag får stanna kvar eller vad det nu är för stöd hon behöver för tillfället.

Det viktigaste är att inte stressa och inte puscha. Strunta i vad andra tycker, du kan stanna på discot hela tiden och om din dotter sitter bredvid dig i början är det OK. Ha förtroende för henne så ska du se att hon går iväg när hon är redo för det och känner sig trygg med situationen.

Tack för svaren.
Hon är inte speciellt blyg. Hon pratar gärna med allt och alla.
Men det är förfärligt viktigt med rutiner. Allt som inte är som det brukar är jobbigt.
Det som gör så ont i mig är att hon vill så gärna men törs inte. Som tex Halloweendiscot. Hon fick åka hem igen för hon vågade inte gå in. Hon satt här hemma och grät förtvivlat för att hon ville men vågar inte. Trots att hela klassen var där. 

Turquoise : Det är precis som du skriver som vi gör nu. Vi följer med henne till kalasen och stannar om det behövs, vilket det oftast gör. Men jag kände att vid discot gick gränsen. Är hon inte redo att gå själv så får hon vänta. Men det kanske var fel av mig?

TS, jag undrar om ni pratar om det här med henne? Hon är ju trots allt 8 år och kanske kan hon sätta ord på vad det är hon känner?
Om det är en rädsla att ni ska "försvinna", att hon blir lämnad och övergiven, eller vad det kan vara.

Jag jobbar som lärare och har mött elever som påminner om hur du beskriver er dotter. Där har det hjälpt att vid jobbiga situationer prata, prata, prata! Man får försöka hjälpa barnet att sätta ord på känslorna och fråga barnet själv hur han/hon tror att man kan göra för att det ska bli bättre (ex "Jag vill våga gå på discot, men jag vill att du finns utanför" istället för "Jo, men nog vågar du gå på discot, det är inget farligt"). Oftast så vill barnet klara saker själv, men det kan vara viktigt att få komma fram till det själv, snarare än att någon säger till en. Och att hela tiden försäkra om att "jag finns där om/när du behöver mig" , "du kan när som helst avbryta" osv osv.

Jag var precis ett sånt barn när jag var liten. I dag, 30 år senare önskar jag att mnina föräldrar hade tagit det på allvar och sökt hjälp för att få verktyg att hantera det och lära sig och mig hur man kan göra för att utveckla min  självständighet.
I dag är jag en mycket nervös och orolig person som sökt hjälp för att få bukt på problemen men det är svårare när man är så här gammal.
Inte meningen att skrämma upp dig, jag vill bara poängtera vikten i att ta tag i det omgående och få professionell hjälp för det KAN bli bättre!

Jag hade kontaktat BUP, de har jättebra verksamhet för föräldrar och barn, har själv en kompis som gått där med sitt barn pga liknande problematik och de har kommit jättelångt och dottern kan nu vistas själv stunder och de har fått verktyg i hur de ska hantera olika situationer.

Lycka till!!

Min son har ADHD och Atypisk Autism, han var mycket ängslig och orolig förra sommaren. Eftersom vi redan hade en etablerad kontakt med hab kontaktade vi dom och ganska snart fick vi komma till en barnpsykolog. Han gick på några samtal och fick berätta hur han kände. Sen skrev de ner vad som hände och vad som skulle hända efteråt. (googla sociala berättelser eller serierberättelser)
Tillsammans med psykologen gjorde de upp en lista på det hemskaste som fanns och det mildaste. Så han fick perspektiv på vad som hände. Sen fick han och vi uppgifter att öva på de saker som skrämde honom (att vara ensam här hemma eller med någon annan vuxen för den delen).
Han hade ångest över händelser som han låg och ältade så han inte kunde sova. Det fick han Atarax för så då blev det bättre, han klarade av att koppla bort redan skedda saker så vi lättare kunde öva på nya.

detta var som sagt förra sommaren och nu har mycket av träningen legat nere pga vintern, inte så lätt/roligt att bara stå utanför dörren i 15 minuter, blir bättre när det är fint väder och man kan gå vidare att han lämnar oss för att ta sig till en kompis längre bort på gatan och sånt. Han ska även öva på att cykla till morfar men det är ju vintern lite krångligt också.

Ta övning i små portioner och mycket belöning och beröm efteråt. Samtala om vad som ska ske, rita gärna som stöd, streckgubbar och enkelt. Beskriv vad som ska ske, hur länge det varar och vad som händer efteråt (något bra).

Min egna tolkning av händelsen med filmen är att hon har gjort upp en bild hur det ska vara och sen när det inte blir så så blir det konflikt i huvudet. Kanske så var ni på bio hela familjen sist gång hon var på bio eller så kanske någon annan har berättat att de var på bio hela familjen.
OBS! Bara min egna tolkning, behöver inte alls vara så.

Jag jobbar med en person som behöver mycket stöd i vardagen. När hen ska göra sin övning får hen en flourtablett att suga på och efteråt ytterligare belöning för avslutad uppgift. Detta funkar jättebra, när det är ett utbrott på väg ger jag en flourtablett och utbrottet klingar av.

Hoppas ni kan hitta något som kan hjälpa er.
Var inte rädda för att kontakta vården för att få hjälp och stöd, den finns där för er. Kan räcka med ett telefonsamtal så kommer ni på rätt väg.
Ha en bra dag!

Jag funderar på vilka signaler som gavs när ni tog hem henne ifrån discot? Antagligen att hennes rädsla är befogad, att ni räddade henne ifrån den hemska situationen när ni tog hem henne, och det blir en ond cirkel. Antagligen känner hon också av din oro för att hon ska vara orolig och blir ännu mer orolig pga det.

Det är ju jättesvårt om hon är rädd för att stanna kvar t.om bland sina vänner på ett disco. Så otrygg hon verkar vara! Eller är det för att situationen r ny, att hon inte vet vad som förväntas? Kanske kan ni prata om nya situationer innan, så hon vet hur saker brukar gå till? Och att ni t ex hade kunnat förbereda den ansvariga för discot på att er dotter kanske känner sig lite bortkommen i början och kan behöva lite extra omhändertagande en stund?

Min dotter är väldigt social och framåt, men hon har en stor skärck och det är dels nya situationer och dels att komma in i ett rum där det redan finns en massa människor. Vi har fått träna på det massor och det tog ungefär tre år före hon utan att skrika och gråta och streta emot, kunde t ex gå in på sin danslektion när det satt folk och väntade. Men idag går hon obekrymrat in och vi behöver inte vakta utanför så hon inte rymmer. Däremot måste hon förberedas på t ex ett disco. Hon måste få veta vad som förväntas, vad man brukar göra osv, höra att det inte är farligt, kommer att gå bra etc.

Och hon behöver att man tar henne i handen och följer med henne in och kanske det viktigaste av allt: att man själv som medföljare är otroligt glad och positiv och lugn. Vilket varit otroligt svårt ibland, när hon snyftat och stretat emot, det är ju stressande för en förälder när barnet är rädd och vill gå hem! Men barnet blir inte mindre rädd om man själv då blir rädd och orolig för barnets oro...och som jag skrev är nog det mest bekräftande för barnet om man tar bort det ifrån skräcken, hellre då att man som förälder stannar på discot!

Tack snälla ni för alla fina svar.

Svar på några frågor:

Vi pratar mycket med henne men oftast får vi bara svaret "jag vet inte" när vi frågar vad hon är rädd för. Vi är väldigt noga med att tala om för henne att hon när som helst kan komma hem om hon vill, när hon är på kalas. Men det hjälper inte. Vi måste vara med. och när vi är med så sitter hon bara med mig, inte med kompisarna.

Vilka signaler jag gav henne när jag tog hem henne från discot? Ja, jag var frustrerad, det kan jag inte förneka. Det är lätt att bli irriterad vilket ju är helt fel.
Vi har tydligt märkt att det går bättre när pappan lämnar. Uppenbarligen för att jag bekräftar hennes oro mera genom att stanna kvar när hon börjar tveka. Pappan lämnar och går därifrån. Då går det oftast bättre. Men det bär mig så emot att gå ifrån ett barn som man märker börjar bli orolig och ledsen.

Jag tycker att ni ska ringa och rådgöra med BUP. Ibland behöver man hjälp för att bryta onda cirklar och förhindra att problemen rotar sig djupare.

Jag har fått lära mig att man itne ska fråga barn "varför" utan istället fråga kring situationer, vad var det som hände när du...bla bla och luska runt omkring.

Jag tycker absolut att ni ska kontakta BUP föra tt få hjälp med verktygen ni kan använda för att peppa er dotter till bättre självkänsla.
Fundera också på hur du och din partner mår. Vilka signaler sänder ni till henne om ni inte är stabila i ert mående, til lexempel..Allt man är och mår, förmedelar man till sina barn.

Lycka till!