Min 5 åring är så bestämande.

Min tjej är bara tre men redan så. Dessutom dom du skriver, tidig med allt och har ett fantastiskt rikt språk. Men tydligen har hon lägre profil när hon är på förskolan. Dom ser det inte som något problem.

Känner också igen beteendet i min treåring, och i ärlighetens namn är det egenskaper hon ärvt av mig...men som vuxen kan jag hantera bestämdheten.

Min snart 4-årige son är också sådan.
Tidig med det mesta och extremt verbal. Han har velat styra och ställa jämt och har alltid klara planer för hur och vad som ska göras; även på fsk  (i o f s lite mindre "på" där). Men han vill gärna bestämma över hela familjen; vad vi ska göra, var vi ska sitta och vad vi ska ha på oss. Och vad vi säger och om vi får prata. Detta med att smälla i dörrar upphörde när vi förklarade att man kan klämma sig eller någon annan om det vill sig illa och gången efter hamnade kattens svans i kläm hos farmor och farfar så då slutade han. 

Detta med att han vill bestämma går ju liksom inte i alla lägen och det får han bara köpa. Jag gör ingen grej av det utan konstaterar bara att alla får lov att bestämma ibland och ibland inte. Inte ens jag som vuxen får bestämma jämt. Och det verkar han ta till sig ibland och ibland inte, beroende på dagsform.

Men jag känner å andra sidan att jag inte kan vara pedagogisk om det varenda gång eftersom det ju inträffar flertalet gånger per dag så jag säger bara att det kan vi prova någon gång men nu gör jag som jag tänkt från början. Typ. Och så provar vi på hans sätt gången efter eller dagen efter. Det brukar funka. För sen är han nöjd och då är inte det intressant längre. Och vissa saker provar vi aldrig eftersom det inte är rimligt eller genomförbart. Och då får han bara acceptera det. 

En ny grej han börjat med nu, senaste veckorna, är läppdarr och tårar i ögonen om han blir tillsagd eller känner sig förfördelad. Ska bli intressant att se var det tar vägen...

skönt att inte vara ensam med detta problem. Annars är min dotter jätte gullig och tuvärr ser jag mig själv i henne. Kanske är det därför det är så svårt att hantera henne.

MIn 5-åriga grabb ä likadan och avrt sån kanske ett år nu, men han börjar att lugna sej lite nu :)

Jag ahr bara vart bestämd och ignorerat onödigheter, läste av nån pedagog att inte ta onödiga strider, fast de blir tyvärr många ändå. Härda ut, hon kommer ge sej :)