Jag går sönder!

För oss blev det så att när vi lugnat ner oss och kommit till ro med våra nya liv så kunde vi bli vänner igen. Vi är ju tvugna att ha kontakt när det gäller allt som rör barnen och sakta men säkert började vi prata om annat också. Nu pratar vi i telefon nästan dagligen, om barnen men också om allt annat som händer i våra liv.

Ge honom lite tid att komma över att du lämnat honom så kan ni nog bli vänner igen.

Hur lång tid tog det? Har gått ett år nu och det är ingen större skillnad... Ibland kommer han "av sig" när vi pratar och då kan han börja prata om "annat" men så fort han kommer på sig själv så blir han tvär och vill lägga på luren eller så säger han att jag är "nyfiken och lägger mig i"... Ibland känns det nästan som om jag med facit i hand hade kunnat tänka mig att leva i ett kärlekslöst förhållande med honom bara för att få ha kvar honom i mitt liv. Men det är ju för sent nu... Och inte rätt mot varken honom eller mig egentligen.

Ingen annan? Har sån jävla ångest nu och vill så gärna ringa honom men det betyder ren katastrof för alla inblandade... Vad ska jag göra?! Panik... Nån sa att man kan förväxla "tomhet" med andra känslor. Kan det vara så???

Det är nu 3 år sedan vi separerade och har för mig att det tog ungefär ett år innan han hade kommit över och gått vidare och vi kunde prata med varandra som vänner igen.

Kan ju tillägga att vi gick på familjeterapi några ggr ca ett halvår efter separationen, inte för att bli ett par igen utan för att kunna ha en bra relation som separerade föräldrar.

Är du säker på att ni hade ett kärlekslöst förhållande, om du ser tillbaka på det nu när du varit ensam ett tag...låter på dig som om du älskar honom väldigt mycket, du skriver att du  går sönder utan honom. Efter många år tillsammans försvinner ofta pirret i magen och det här som finns i början (kanske inte för alla men för MÅÅNGA) det betyder inte att du inte älskar honom...

Jag är livrädd för att det är så som du säger, att jag faktiskt visst älskade honom på rätt sätt. Jag hade inte kunnat göra annorlunda DÅ. Jag ville aldrig vara med honom, aldrig umgås, aldrig mysa, aldrig ha sex, aldrig hitta på något. Hade ångest när jag skulle gå hem ibland. Sov mest hela tiden, var nog deprimerad. Jag var tvungen att ta mig ur det förhållandet. För allas skull. Men det kanske inte alls handlade om OSS utan om mig... Tänk om jag begick mitt värsta misstag?!Okej, vad pratade ni om på FR? Vad var det för typ av saker ni skulle "reda ut" ?

Han fick svar på alla sina frågor. Jag gick dit motvilligt och endast för hans skull eftersom jag inte hade några frågor och redan hade bearbetat separationen innan jag flyttade. Men rådgivaren frågade oss om vårt förhållande från början till slut sedan fick vi ställa frågor till varandra och hon svarade! Helt fantastiskt var det att hon svarade precis det jag ville säga honom, men inte kunde få fram så tydligt som hon sa det.
Vi pratade också om hur vi skulle agera med varandra nu. Vad som var ok och inte och vi kom fram till vilken slags relation vi ville ha.
Jag blev av med alla mina skuldkänslor som jag haft för att jag splittrade familjen.

Lever ni båda ensamna nu eller har ni nya relationer?

Jag blir lite fundersam över att du inte har gått vidare efter ett helt år fast det var du som tog beslutet. Är det honom du saknar eller en relation över huvud taget? Du blandar inte ihop saknade med något annat? Skuldkänslor över att du lämnade honom t ex?

Jag har också skuldkänslor, varför lämnade du?Jo, det kan mycket väl vara så! Jag kan inte längre reda ut mina känslor. Jag vet liksom inte längre vad som var fel. Allt jag minns är att jag inte mådde bra i vår relation. Han gjorde dock inga fel. Jag var helt enkelt inte alls kär i honom- såg honom som min bror/bästa vän men inte mer.
Jag lever i en ny relation men inte han. Han har "flyktiga" relationer och jag bor tillsammans med min nya. Är verkligen tokkär i min nuvarande man. Men ändå spökar barnens pappa något enormt helt plötsligt. Jag fattar ingenting längre och det känns verkligen som jag går sönder snart...

Jag lämnade för att mina känslor för honom som partner var borta. Han var en vän, men det fanns inget mer. Jag kunde inte leva tillsammans med någon som kändes som en bror eller bästa kompis. Våra liv blev mer och mer parallella och vi hade till sist bara barnen gemensamt.

Kan du inte berätta för honom? Säga som du skrev här att det känns som om du har förlorat min allra bästa vän och att du vill att ni ska ha en relation där ni kan prata med varandra även om sådant som inte rör barnen.

Han kan ju inte mer än säga nej.