En sexmissbrukares bekännelse
Det här är första gången jag skriver/säger något om detta. Antar att det är ett steg för mig i något som förhoppningsvis är rätt riktning.
Jag är fast i ett sexmissbruk sedan länge tillbaka. Det började redan när jag var liten och blev tvingad till sex av en några år äldre kompis av motsatt kön. Detta skedde allt oftare och detta har satt djupa spår i mig.
Dessa "övergrepp" ledde till att jag knappt vågade närma mig det motsatta könet i tonåren. Hade väldigt mycket vänner och trivdes bra på så vis, men vågade aldrig närma mig någon då mitt självförtroende var totalt i botten. Trots att man ville bjuda ut mig, uppvaktade mig osv så vågade jag aldrig och var därför ensam tills runt 19.
Idag lever jag i ett förhållande, men varje dag är en kamp för mig. Jag har ett beteende som jag vet om, men som jag INTE kan sluta med. Det är något så banalt som internet och porrsurfning.
Visst, det är kanske inget ovanligt, men i mitt fall har det övergått i något som jag inte längre kan kontrollera. Vi kan prata otaliga timmar, det finns ingen hejd och tid och rum försvinner från mig. Jag måste fortsätta leta, leta leta.. utbudet är sanslöst enormt och tar aldrig slut. Ibland kan jag sätta mig vid 22 för att "kolla mailen" och sen har det hänt att klockan varit 05 på morgonen OCH jag ska upp och jobba. Jag ser klockan, jag ser att jag måste gå och lägga mig, jag är AStrött och somnar nästan -men jag måste fortsätta.
-det är bara att sluta, tänker du. -skärp dig och inse att du inte kan hålla på så! Jag vet det jag med. Jag VET det. Men det GÅR INTE. Jag har försökt så länge nu men jag måste nu inse att jag inte klarar detta själv.. vilket känns fruktansvärt att erkänna. Det är verkligen ett beroende och när väl knappen sätts på så går det inte att stänga av.
Jag har försökt med massa saker, sätta lås på datorn, program med porrfilter (som jag ständigt hackar eller går runt). Försöker till och med hålla mig ifrån en dator om jag blir ensam. Och det går bra, ett tag.
Har även berättat för min partner om detta men det är svårt att berätta ärligt och rakt för någon man älskar om sånt här, och jag tror inte poletten gått ända ner. Ett tag hjälpte det, sen tror nog h*n att det gått över. Det är nog i allmänhet svårt att förstå innebörden av ett beroende om man själv inte varit inne i det. Trots att detta ämne låter enkelt, så tror jag det är att jämnföra med vilket annat alkohol/drog/spelmissbruk som helst.
Vill kunna lösa detta själv, samtidigt som jag börjar tvivla. Det blir värre och värre och det går ut över både jobb och förhållande, och jag mår extremt dåligt över det med ångest och nedstämndhet när det inträffat igen. När jag svikit mig själv och min familj, igen. Och igen, och igen.. Hur kan man misslyckas med en sån här enkel sak?
Anledningen till att jag skriver denna tråd är dels att jag på nått vis måste börja någonstans med att berätta om det här, få upp det till ytan. Och även för att belysa hur jobbigt det kan vara. Ni får gärna skratta eller trycka ned mig, men kan säga att de bitarna står jag redan själv för, mot mig själv. Jag vet inte längre varken ut eller in, att ta steget och kontakta någon om hjälp känns enormt minst sagt. Hur orkar man det? Hur sväljer man sin stolthet?
Tar gärna emot frågor eller tips. Kanske finns det fler som har varit med om liknande?
