Respektlös eller överkänslig?
Vad är respekt? Hur visar man det?
I dag var jag och min man ute och gick 5 kilometer med hunden. Efter drygt halva streckan fick min man ett telefonsamtal från sin bror. Jag tyckte att han skulle svara eftersom deras pappa är gammal och man vet aldrig vad som kan hända. Jag svarar själv alltid när både min mamma och syster ringer, men kan också säga att jag ringer upp om jag är upptagen med annat.
Det visade sig att hans bror skulle fråga min man om vi skulle åka på en fest i Göteborg dit vi inte får ta med varken våra barn eller hund. Det är en fest som deras äldsta storebror håller med anledning av att han fyller år, och som jag och min man helt snabbt kommit överens om att vi ska undersöka om vi kan delta på. Sedan dess har vi inte berört ämnet och vi har inte bestämt något.
Min mans familj hör sällan av sig till varandra, och alla förslag jag haft på att bjuda hem dom till oss slås bort av min man. De är inte särskilt nära varandra. När vi har varit med på andra fester hos den äldsta brorsan har ingen av oss haft särskilt roligt.
I telefonen sa dock min man att vi så klart skulle åka, att vi bara inte löst alla detaljer. Det kom som en total överraskning för mig och är inget vi bestämt. Jag tror inte att vår ekonomi tillåter den utsvävningen, och om vi nu skulle ha de tusenlapparna löst finns det ganska många hål att stoppa in dem i än att åka på en fest där vi inte känner en kotte.
Det ämnet tog cirka fem minuter att avhandla. Därefter fortsatte de att prata om jobb och barn och fritid och allt möjligt. Under tiden går jag bakom på stigen i skogen. Efter en tjugo minuter sa jag att "din fru går här bakom, ska du prata länge till?" varpå jag får ett glatt "meh", en lekfull knuff och mera obekymrat telefonprat.
Efter ytterligare tio minuter blev jag sur och gick hem i rask takt. När maken pratat klart och såg att jag inte väntade började han halvspringa efter.
Min tanke: han och jag var ute på en promenad som vi gemensamt beslutat att gå ut på. Han kunde avbrutit samtalet och sagt att han skulle ringa upp när han fick veta att hans bror inte hade något akut på hjärtat. Jag ska jobba i dag, vilket han är medveten om, och han kunde ha ägnat hur lång tid han velat med snicksnacket när vi kom hem. Men han valde, trots att jag påpekade att jag tyckte att samtalet tog tid, att ignorera mig och prata vidare. Jag tycker att det är respektlöst. I värsta fall visar det på att han tycker att jag är så tråkigt att prata med att han hellre pratar i telefon än med mig. Jag har dessutom vid flera tillfällen tidigare bett honom att prioritera mig och gett honom konkreta exempel på situationer och handlingar som jag inte tycker är okej. Han skulle självklart aldrig drömma om att nonchalera pappa, bröder, kollegor, ytliga bekanta, butikbiträden, granne eller någon annan än sina barn och fru på det här sättet.
Hans tanke (som jag gissar mig till): han och hans bror pratar så sällan i telefon. Han och jag gjorde inget speciellt så då gjorde det väl inget att han pratade vidare med honom. Och jag såg inte och lät inte arg när jag kommenterade längden på samtalet och då var det väl inget allvarligt. Hans bror vill att han ska följa med som sällskap till Göteborg eftersom inte heller han har särskilt roligt på festerna storebror arrangerat hittills, och då vill min man göra det. Att varken storebror eller mellanbror dykt upp på någon av våra fester är bortglömt, liksom att resan kommer att gå på minst 4000 kronor, plus att vi förlorar en ledig helg där vi får umgås med våra barn, plus att vi inte vet hur vi ska lösa varken barnvakts- eller hundvaktsproblemet. Mig är han van vid sedan 21 år och vet att jag alltid lugnar ner mig i efterhand, så spela roll att han inte kommunicerat ut till mig att han bestämt att vi ska åka.
Min fråga nu: var det, eller var det inte, respektlöst av honom att agera som han gjorde under promenaden? Motivera gärna om du orkar. Tack!