Att prata med min sambo är som att prata med en vägg...blir så jäkla trött!!

Beror det inte på vad du säger?
Du kanske är väldigt jobbig att prata med. tex vill alltid ha rätt, oförmåga att se saken ur hans synvinkel(empati)

VÄÄÄldigt geniraliserat:
Män pratar för att lösa problem.  När han lyssnat på allt din prat så analyserar hans undermedvetna "finns det något problem här som berör mig?" om Nej så åker det i papperskorgen.

Kvinnor kan ju käbbla i evigheter om rent nonsens ;)  vem ids höra på det?

Men om man är i ett förhållande känner jag att det är viktigt att man kan dela saker och ting. Handlar inte om disskussioner utan mer om jag berättar att jag är glad för nåt så får jag noll respons, om det har hänt nåt och jag är ledsen så får jag noll respons. Behöver inte vara något egentligen, kan säga till honom att jag tycker min tenta är så svår, fattar ingenting - vad jobbigt för dig säger han och går...förstår du vad jag menar, han vill inte småprata ens.

Testa honom:

"Du älskling, i morgon tänkte jag ta ett blancolån och sticka till Nya Zeeland med en rocker som jag träffade hos Cattis i lördags, är det okej eller?"

-Mmmmm.... vänta, VASADU?!?!?

Vad vill han prata om då? Något måste ni ju diskutera om när ni är tillsammans. Skulle själv inte stå ut att leva med någon som är så tydligt ointresserad av mitt liv och leverne. 

Och det där med att män alltid analyserar och är inriktade på problemlösning är skitsnack. Närmare sanningen ligger det nog att många aldrig lärt sig att hantera känslor och därför försöker hitta ett problem bakom känslorna så att de kan lösa problemet och på så sätt lösa känsloyttringen. Hur svårt kan det va, säger jag att något är jobbigt, vill jag bli tröstad/peppad, säger jag att jag inte vet hur jag ska lösa något vill jag ha hjälp och lösa problemet. Att avfärda någons känslor till en mental papperskorg är att vara en emetionell analfabet.

Lite OT, sorry TS, men är så less på alla som förklarar/skyller på mäns emetionella brister på att de skulle vara under av problemlösning, det har ju inte ens med varandra att göra. 

Haha! det är som om det vore skrivet av mig själv! stämmer fullt ut här med. ibland frågar jag, lyssnar du på mig?då säger han Ja, då frågar jag, vad sa jag då? då vet han inte vad jag har sagt utan bara det första ordet jag sagt. så sjukt jävla tröttsamt, jag är ingen svamlre och pratar inte i onödan men när jag väl pratar begär man bara att han lyssnar. det går tydligen inte

Nje han pratar inte jättemycket och att ha djupare samtal med honom är väldigt svårt och han är nöjd med tillvaron som den är, visst vi kan prata men jag känner oftast att det är jag som pratar och att han motvilligt lyssnar, det märker man på hans svar. Nu låter det kanske som jag hela tiden vill ha respons och att han ska lyssna på en massa men så är det verkligen inte...men om jag någon gång säger att jag har suttit med det här problem en timme nu och jag kan inte förstå det, så vill jag lited mer än - fan va jobbigt för dig, typsikt (och sen går han). Idag fick jag reda på att jag blivit kallad till en arbetsintervju...var såå himla glad och bara satt och vänta på att han skulle komma hem så att jag fick berätta den stora nyheten - fan va kul baby fick jag til svar...inga frågor, inget intesse av vidare samtal om det verkade det som. känns skittråkigt.

När jag tar upp det här så säger han sig inte förstå vad jag pratar om, han lyssnar visst säger han...jag svarar ju eller hur. Visserligen gör han det men jag önskar jag någon gång kunde känna något genuint intresse från hans sida. Och idag tyckte jag han gick för långt när jag blivit kallad på en intervju och vill prata om det och han säger fan va kul baby och sen går å kokar kaffe.

Exakt vad är det du älskar hos honom om han har ett så totalt ointresse av dig och det som händer dig när han inte är med?

Du skriver
"Nu låter det kanske som jag hela tiden vill ha respons och att han ska lyssna på en massa men så är det verkligen inte..."
Vad är så hemskt med att man vill kunna föra en dialog med den man bor med och ha respons på det man säger, tänker och känner?

Jag kanske är korkad, men vad är det du vill få ut av relationen om det inte är att dela vardagliga problem och glädjeämnen med någon?

Jag vill absolut inte döma utan bara få hjälp att förstå. För mig vore det totalt främmande att vara tillsammans med någon som inte är intresserad av mig och som jag inte kan föra en dialog med.