Min man martyren-hur avväpnar man honom?

Detta har funkat några ggr i martyrernas rike, va sekunderna före innan han svarar att han är sämst och du är bäst.. "Glorifiera nu inte mig och dräp dig själv inte till backen, detta skall pratas om och vi skall komma fram till en lösning om det så tar hela natten, ingen sovning, inget springandes iväg... här - nu, på en gång."
Första gången du gör så kommer han nog bli häpen över den snabba repliken, att tala förvirrat och ologiskt tyder antingen på att han inte vet varför han gör som han gör eller att han tycker det är jobbigt att prata om det.

Tryck på som om du var en tonårs morsa, tyvärr är det enda som funkar när man hamnat i martyr träsket.. 

Herregud, det låter som om du är sambo med min man... allt stämmer in på oss med, ALLT. Han går dock oftare i försvarsställning och drar upp irrelevanta saker än blir martyr, men allt är ju lika jävla irriterande.
Jag har inte heller nån lösning, har fortfarande inte lyckats med nåt av allt jag provat (inklusive det här ovan) efter sex år... Förhoppningsvis får du nåt lysande svar här som jag också kan testa.

Hur som helst TS, lycka till, du är inte ensam!

Har du sagt dessa punkter till honom. Visa honom tråden vetja. Han blir säkert skitsur, men efteren stund kanske hans beteende sjunker in... Kanske!

Undrar just varifrån han fått 5:an. Har du berömt honom då han gjort något bra?

Hemma har jag haft ett liknande mönster, min fru är aldrig nöjd med något. "Mängden bekymmer är konstant".

Så visst började det kännas som att det blev onödigt att försöka vara bra. Att uppleva känslan att man lyckas med något gemensamt är viktig, och då den uteblir så slutar man försöka.

Sexan borde ju fungera, men vet inte hurudana förslag det handlar om.   

JAg har inga tips annat än att inte låta han komma undan med sitt beteende. Vill han sova, tänd lampan i taken och säg. nej nu ska vi diskutera detta först. Går han iväg gå efter, sticker han hemifrån, vänta tills han kommer tillbaka och fortsätt som om han inte varit borta. Tittar han på tv, stäng av tv:n. Blir han martyr, konstatera kort att inget löser sig av att han utmålar sig som sämst och du som bäst och du inte är ute efter att få höra att han är sämst utan ute efter att få en lösning. 

Helt enkelt vara envis som en igel och kräva en diskussion, få honom att inse att inget han gör kommer att resultera att han slipper undan utan han bara förlänger lidandet för egen del.

Tyvärr brukar ju dessa strategier han kör med vara framgångsrika för att komma undan konflikten/diskussionen han inte vill ha.  

Min man och jag är båda relativt konflikträdda och gillar inte kritik (vilket en ganska stor del av befolkningen också är).

Vi gick i familjerådgivning och en av de viktigaste saker jag tog med mig därifrån är att:

* Det är den som börjar en diskussion(gräl, fajt, konflikt ...) som har ansvaret för att den andra klarar av att stanna kvar i diskussionen och lyssna.

En annan viktig punkt är att för att förändra något måste båda vilja förändra det. Och du kan egentligen bara förändra dig själv (inte riktigt sant, men oftast).

Mitt råd är att du ber att få prata med honom. Ser till att ni sitter bara ni två tillsammans (utan TV, mobil, dator, barn, husdjur etc.)  och sen säger du, lugnt och stilla till honom att du vill prata om ... t.ex. hur ni grälar. Att du har tänkt på det ett tag och att du vill ge honom en ärlig chans att tänka på det i lugn och ro. Fråga om ni kan boka tid med varandra för att prata om det t.ex. ett par timmar senare eller ett par dagar senare.

NU har du gett honom en ärlig chans att förbereda sig mentalt för samtalet. Du har ju tänkt på det länge, blivit arg osv. han har ju ingen aning och inte fått en chans att tänka heller, tidigare.

När ni sen ska ha diskussionen. Gör det på samma sätt. D v s utan TV, dator, mobil. Sitt ner tillsammans t.ex. vid köksbordet med en kopp te och prata om det som vuxna människor. Och tänk nu mest på att säga saker på ett trevligt sätt. Ta ansvar för din del av diskussionen! Prata i jag-form, Jag tycker, jag tänker, jag vill. Undvik Du-form. Ex. Du gör aldrig... du ska alltid.

Personligen är jag allergisk mot alltid/aldrig diskussioner. Världen är inte svartvit. Även om min sambo NÄSTAN aldrig hänger tvätt, så har det ju faktiskt hänt och då har jag inte rätt att säga aldrig.

Fast de sakerna har jag verkligen försökt med och då startar gräl som håller i, i flera dagar. Om jag tänder lampan så sätter han sig upp i sängen och kan sitta natten igenom och titta på tv:n eller telefonen i ren enivshet, inte för att prata, han säger inte ett ord för att lösa situationen och försöker jag säga saker som "hörru, nu tar vi och löser det här, kan vi inte göra si eller så" så kommer en negativ invändning direkt. Och även om jag säger, "Äh nu skiter vi i det här och lägger oss och sover" så ska han sitta kvar och sura. (Bråket fortfarande inte löst, men jag orkar inte tjafsa) Om jag följer efter honom blir han bara än mer irriterad. Han tar ofta bilen och sticker och är borta några timmar, i värsta fall över natten och vägrar svarar i telefon. 
Och han iditoförklarar sig själv ständigt och jag tror på fullt allvar att han har jättedålig självkänsla annars skulle han aldrig hålla på med det här barnsligheterna men ska man därför gå runt med silkesvantar på jämt och att man aldrig någonsin ska kunna ta upp relevanta saker?
Det spelar liksom ingen som helst roll hur jag lägger fram en sak, har verkligen tänkt på hur jag formulerar mig osv men det spelar ingen roll. Bemötandet är detsamma. Så länge jag inte tar upp ett smack så är allt frid och fröjd. För att ta ett exempel, han spillde ut ett paket med pärlsocker på golvet vilket jag upptäckte när jag trampade i det. Han hade alltså inte städat upp efter sig så jag sade "oj hade du spillt ut lite pärlsocker i köket?" (var alltså hela paketet så det var inte så lite). "japp" svarar han. Inget mer. Dagen efter ligger högen fortfarande där och då blir jag förbannad och frågar om han inte tänkt att städa bort den efter sig. Då svarar han "har du aldrig spillt ut något eller?"
"Öh jo, fast jag brukar städa upp då"... "ja fan var du är duktig, du är så jävla bra". Ridå. Orkar liksom inte hålla på och fjanta med det här.  Vad gör man?

Men snälla nån, konflikträdsla i all ära, men detta med pärlsockret, han sänker sig till en 2-årings nivå.

har du försökt med att fråga honom vad han tror att han vinner med detta, dvs alltid gå på defensiven så fort "kritik" ritkas mot honom. Fråga om han är så perfekt att så han anser att han är ofelbar. Fråga honom om han tycker det är OK att du skall tassa på tå för att ni inte kan föra ett konstruktivt samtal om saker som ni är oense om hemma.
Har du prövat att bli förbaskat "barnsligt" förbannad, låtit tårarna rinna och verkligen visa vad du känner, visa att du är sårad, besviken och arg.

Ja vi har gått i familjeterapi två ggr och behöver nog gå där i några år till om det här ska reda sig
Han vet redan om att jag är gränslöst trött på hans beteende så det är inget han är ovetande om. En sak är helt säker och det är ju att han inte klarar av någon kritik, men jag kritiserar inte honom som person och det har jag försökt att göra klart utan snarare en handling eller en brist på handling. Hur ska man kunna leva i en relation om man inte kan säga saker som kan uppfattas negativt, hur ska man utvecklas?

Jag tycker dina tips är bra om att boka tid. Mitt problem är väl att jag väntar och samlar på mig ilska innan jag säger något, för jag vet att jag förstör husfriden så när jag väl tar upp det så är jag ganska förbannad och orkar inte vänta på "tiden". Jag menar också att vissa saker är så "små" som att man inte ska behöva boka en tid för ett samtal för.
Men jag ska faktiskt testa med att boka en tid med honom om det här med hans beteende. Bara rädd att spårar ur i det här knäppa diskussionerna.
Just nu t.ex. går martyren runt med ett halvt rakat skägg, alltså rakat på bara ena sidan kinden. Jag ropade på honom och behövde hjälp med en sak, då släppte han rakapparaten och gick och hjälpte mig men sen fortsatte han inte att raka sig så jag skrattade lite och frågade om han skulle se ut sådär och då säger han "ja men jag fick ju inte raka klart mig för dig"... Helt taget ur luften, jag behövde hjälp en kort sekund, han kunde fortsatt raka sig efter men väljer att ge sig in i någon knäpp diskussion.

Vill inte tränga på, men upprepar min fråga om du ger honom beröm alls? Dock inte sarkastisk, typ "duktig pojke". Annars så verkar han nog vara i behov av semester, av ensamhet en tid.