Ni med distansförhållande, hur tycker ni att det går?

öken

aldrig igen,nu bor vi ihop men under det året vi hade distans va det inge roligt alls,tur det finns sms msn o mail Ja o ringa då givetvis

Vi hade ett distansförhållande i 1 år. Höll på att ta slut för det funkade bara inte. Vet inte varför men vi pratar sällan länge i telefon och då blev det ju nästan ingen kontakt alls trots att vi saknade varandra som galningar.

Jag har ett nu, mitt första. Vi har varit tillsammans i typ en månad bara. Innan dess dejtade vi. Jag tycker det är jobbigt att inte ha han nära. Han bor ca 5-6 timmar bort. Men är så kär :) Så får se hur det går, vi försöker ses var tredje helg, 

Vi snackar via sms, msn, skype eller telefon typ varje dag. 

Jag och min sambo har väl vad som skulle kunna klassas som distans förhållande. Han jobbar borta i veckorna och kommer hit på fredageftermiddag och åker igen på söndageftermiddag.

Det var jobbigt i början, när båda av oss mest tjatade i veckorna om hur mycket vi längtade efter varandra, hur jobbigt det var och hur tärande det var att vi inte kommer kunna bo tillsammans på heltid fören om minst ett år.

Hade vi fortsatt så hade vi nog gått isär ganska snart, för det gjorde så ont! Men jag vill ju vara ihop, så jag bytte inställning och fokus helt enkelt! Konstaterade och accepterade att nu ser situationen ut som den gör, och bestämde mig för att istället för att vara en gnällis som bara klagar på hur mycket vi saknar varandra och hur hemskt det är, så tänker jag vara världens snällaste och gladaste tjej! Som stöttar och peppar när han längtar hem i veckorna, som gosar och myser på helgerna när han är här, och som får honom att lyfta på hakan när han känner sig som en bov som åker igen på söndagen.

Då känner han att Det här är verkligen en tjej värd att vänta på, och han är stabil och trygg med att jag alltid finns här även om vi inte ses varje dag, och när han känner så så känner jag likadant!

Ett annat tips - skit i msn! Använd skype! Så ni kan höra varandras röster och tonlägen, det har varit guld värt för oss. (kanske med webcam också så ser ni varann, ännu bättre!)

Jag är väll ganska ung iofs, men jag har haft ett distansförhållande de senaste 4 åren med mina drömmars man :) Nu slutar jag gymnasiet till sommaren och då blir det ÄNTLIGEN att flytta ihop!

Första tiden var såklart jobbigast, upp till ca 2 år, ännu värre eftersom vi var mitt i tonåren när allt började. Fast det har lärt oss ganska mycket att vara på distans. Vi kommunicerar på ett annat sätt än många andra par gör och uppskattar varandra i större utsträckning. Sen spelar vi ju då online spelet World of Warcraft tillsammans så vi har alltid haft ett forum att mötas på och fått arbeta tillsammans ganska mycket, vilket har varit till en mycket stor hjälp i vårat förhållande :) 
När förhållandet kommer i storm blir det dock ganska jobbigt att reda ut det då det inte finns ett ansikte man kan prata direkt till. Det är ofta saknaden och när det blir jobbiga situationer som knäcker människor i distansförhållanden, och det kan jag förstå. Sen krävs det ju massor med tillit för att klara av situationen, vad killen/tjejen gör är ju utom din kontroll till viss del. Paranoia och svartsjuka har knäckt många förhållanden, både på nära och långt håll.

Jag tror att det krävs att man vet vad man vill för att få detta och funka. Sen så finns det vissa människor som inte klarar av en sån här typ av förhållande, but hey that's life! Ett distansförhållande kan det mycket väl vara värt för att få uppleva riktig kärlek :) Så var/är det i mitt fall i alla fall! :)

jag har ett distansförhållande med en kille som bor i ett annat land. vi försöker ses varannan helg, men det blir dyrt. vi åker varannan gång. Vi pratar på skype varje kväll men det är svårt. tror det är viktigt att man har en tidsbegränsning på distansförhållande... tex "vi skall ha det så här ett år till sedan flyttar jag dit"  om man inte har det känns det ganska hopplöst. hur allt fungerar beror nog mycket på personerna. tyvärr är inte min pojkvän jätte pratsam på telefon så ibland känns det som vårt förhållande inte är så påtagligt när vi inte ses. trots alla problem tror jag verkligen att detta kommer hålla. 

Förjävligt.. 40 mils avstånd.
Han har jobb där och jag här.
Allt känns hopplöst.
Gråter just nu :(
Ångest varje dag för att det känns som om vi måste lämna varann en vacker dag :(

Vad gör man....

Snart ett år.
Han bodde här från början, men fick jobb neråt.

Nej, jag har mitt drömjobb här, han har sitt jobb där som inte finns att få här.
Känner mig totalt trasig...

Oja.. men just nu är det väldigt mörkt... :(

Jag har varit särbo - sambo - och så särbo igen med samma man....Det är en lång historia, men för att göra den kort så flyttade vi isär för att barnen drabbades av avståndet med tanke på skola osv...nån gång planerar vi väl att flytta ihop igen när alla barn står på egna ben...

Hur som helst så fungerar det jättebra! I början, innan vi flyttat ihop, så var det lite jobbigt och veckorna var långa och sega innan vi fick ses. Vi hade kontakt varje dag via sms och/eller mail. (eller telefon förstås). Ofta skrev vi lååånga mail till varandra, inte bara "lägesrapporter" utan sånt vi tänkte på, drömde om osv. På så sätt kom vi varandra närmare hela tiden mentalt, även om vi inte kunde ses rent fysiskt. Och det tror jag faktiskt var nyckeln! I alla fall för oss.

Nu är vårt förhållande så starkt och etablerat att det funkar att vara ifrån varandra ett tag. Vi hör fortfarande av oss varje dag, ibland längre och ibland kortare, och vi är ett lika självklart par nu som när vi bodde ihop. Plus att man har ganska mycket tid att utveckla sina egna göranden, vi behöver aldrig tjafsa om vardagliga småsaker, städning, ekonomi etc....

Lycka till!

Hej TS och alla andra! Jag är på jakt efter någon med distansförhållande att intervjua anonymt till en artikel på ämnet. Kan någon av er tänka er att dela med er av era erfarenheter? Mejla mig!
Mvh, annika.malmsten@aftonbladet.se