adoptionsrelaterad "störning" eller vanligt 6årstrots?

Jag tycker du ska läsa på om särbegåvade barn. Hos Mensa t ex.

Det går inte att reda ut vad som är "normalt" eller "adoptionsstört" och det spelar ingen roll - detta blev ditt barn och "behandlingen" är densamma; mycket kärlek, tålamod och kommunikation. Och inga höga röster och straff .... Prata om att alla kan göra fel, även mammor, och "så tokigt av mig, men se, det går bra ändå för man kan göra på olika sätt!" Leken är en bra arena; lek lite "tvärtemot-och "göra-fel"-lekar" - och skratta tillsammans!

Låter som en fullt normal bestämd 6-åring i mina öron

Hej!  Min son är nästan 5 och har också liknande beteende ibland.  Låter helt normalt tycker jag också!

Min dotter är fyra år och hon har samma beteende. Hennes bror, som snart är sex år, har inget sådant beteende. Jag tror att det har med personlighet och "rättspatos" att göra. Det är klart att en del av reaktionen kan bero på din dotters historik men jag tror att hon är ganska normal (vad nu det är).

En fråga bara: HUR reagerar hon? Hur är hon när hon är hysterisk? Hur kan du lugna henne eller går det inte alls?

Tycker jag också. Min 6åring är likadan mellan varven. Världen kan rasa för att jag knäpper upp mitt bilbälte själv, HON hade tänkt göra det!! Och världen RASAR för att hon inte fick...

 

Hittar du inget på nätet - någon grupp/förening?

Man kan ju tänka sig att din dotter har något otryggare anknytningsmönster iom att hon kom som 1-åring och där det som avviker från rutinerna gör att hon hamnar i ett slags alarmtillstånd. Eller, som påpekats ovan, så kan det vara helt vanligt 6-års trots. En sak som är viktig att komma ihåg, är att gränser generellet gör barn trygga. Det är så lätt att vara extra eftergiven gentemot barn som man vet har haft ett trauma (vilket i stort sett alla adopterade har) men tyvärr kan detta leda till ytterlgare otrygghetskänslor hos barnet.

OM det är vanligt 6-års trots, så är det faktiskt ett tecken på att hon är trygg med dig/er och vågar vara besvärlig och där gränssättning faktiskt gör henne ännu tryggare.

MEN om hon faktiskt blir hysterisk pga att hon blir rätt för vad som skall hända -- då behövs ju snarare att ni inte utsätter henne för avsteg från hennes rutiner.

Så, det bästa är nog att ta kontakt med BUP och låta de följa henne ett tag och avgöra vad som ligger bakom hennes utbrott.

6 år är en tuff ålder och jag kan inte heller se att det skulle vara adoptionrelaterat. Jag tror hur som inte att man heller ska välja att se det så. Det är en trotsålder och en förpubertet som säkert precis som den senare riktiga puberten uttrycker sig olika för olika barn.

Tack för era reflektioner! Jag tänker också att det inte går att se om det är adoptionsreleaterat eller inte. Känner igen mig där med att jag kanske är lite för "snäll" och dålig på gränser. Ska tänka på det ett tag framöver och testa. Hon blir som vid exemplet här ovan med bilbältet, helt galen. Skriker, gråter, vägrar gå ur bilen och inte alla satt sig igen och så böarjar vi om. Ibland funkar det att börja om, íbland inte. Kanske måste vi vara lite bättre att sätta gränser ett tag för att hon ska känna sig tryggare. Det där med rättspatos känner jag igen också. Det har hänt att jag sagt att hon kan väl ta 7 russin och ge brorsan 6 när det finns 13 st och han inte ser. MEN NEJ, det går inte för sig för henne och det tycker jag i och för sig är bra. Hon frågar hundra ånger varför jag borstar tänderna först på lillebrorsan och varför han fick en sked mer potatismos. Kanske för att hon tror att jag tycker om honom mera, har jag läst att det kan bero på.
      Jag ska börja med att prata med bvc. Känns som att vi knappt utnyttjat den resursen än så länge. Kanske är det helt "normalt" beteende för en 6åring eller inte...Hon är hur go som helst annars och väldigt rolig att prata och vara med. Hon är stor och liten samtidigt och det är väl det som 6 årsåldern är känd för. Tack alla som tog sig tid att svara. Känns alltid bättre när man kollat med andra även om svaren är väldigt varierande.

Som grejen med bilbältet. Där ger jag mig INTE. Hon är inte den som bestämmer vem som knäpper upp mitt bälte. Och är det när vi kommit hem från dagis å det inte regnar, så kan jag vänta lääääänge innan hon ger sig och kliver ur bilen.

Barn testar gränser, de blir förbannade när man sätter dem, men vill ha dem ändå. Det är lätt att ge efter för att det är bekvämast, och självklart får man välja sina strider.