Kan man gå genom livet utan kärlek och vara lycklig ändå?

Du tänker för stort. Du har så mååånga år framför dig och kommer med all säkerhet inte att leva livet ensam även om du just nu känner för det.

Jag är i samma sits. Mår otroligt bra som singel när jag bara har mig och sonen att tänka på. En karl rör bara till det! Man ska längta, man ska avsätta tid, man ska pussla, man ska en massa andra jävla saker. Det är som en lättnadens suck när man slipper det där!

Jag har iaf bestämt mig för att inte beblanda mig med någon man som tar mer energi än han ger. Det går inte när man har barn. Jag har enorma krav på en man nuförtiden. Han ska smälta in i vårt liv lätt och relationen med min son ska fungera problemfritt och han ska hjälpa mig, inte sitta vid sidan av och "men jag då?". Och han ska vara pålitlig och närvarande så man slipper gå runt och trampa "ringer han inte snart?" "kommer han inte snart?"

Skit i karlar innan den perfekte dyker upp. Du har som mamma inte råd med nåt annat än det perfekta. Och ja, du kan vara precis lika lycklig ändå.

Jag kan förstå lite hur du känner. Jag är sambo med mitt barns far men är rent ut sagt urless på allt vad karlar heter och funderar starkt på att bryta upp och leva mitt liv utan inblandning av nån man som man måste kompromissa med. Jag har heller inget stort socialt nätverk och tror att det är det jag kommer sakna mest om vi går isär, alla hans trevliga vänner och deras respektive.
Men jag tror inte att det är värt att sitta fast i ett förhållande man inte helt trivs med bara för att det blir tråkigt socialt sett om man lämnar, har man barn så finns det så mycket man kan ut och göra och på så sätt träffa människor som man altid har nåt gemensamt att tala om - just barnen! Sen får man ta det utifrån det.

Jag är nog lite rädd för att vara ensam på ett sätt, men samtidigt inte. det jag mest oroar mig för är att jag säger bye bye till särbon, för att sedan inse att det kanske ändå var han med stort H. När jag sa att jag oroar mig för konflikter med honom, så är det att han säger att han inte vill ha barn. Hallå, du är tillsammans med en mamma! Om du inte vill ha barn, hur ska du då kunna ha en bra relation till min dotter? Det funkar bra mellan dem, men man undrar ju ändå. Känns som bäddat för svårigheter.

Vilken bra tråd! Har rpecis blivit dumpad (tror jag) av min kille sen 9 månader tillbaka. Han tog hand om min son osv, verkade vara jätte bra men men..... Behöver finna en tro på att livet är lika bra utan en man.

Sen är grejen det, om jag ska vänta på det perfekta, finns det inte risk att jag missar det? Samtidigt har jag ingen lust att leta alls. Jag är 32 år och det känns som att om jag ska hitta någon och kanske skaffa fler barn med så måste han komma nu. Och då min känsla för karlar mest är blä, får jag en känsla av att jag måste bestämma mig. Karl eller inte i mitt liv.  Kan jag vara lycklig utan en man i mitt liv? De enda kvinnor jag vet om som är ensamma är ganska bittra på livet. Sån vill inte jag bli. Är det bara kärleken som får oss att hålla oss positiva till livet? Eller är det sex?

Och jag tror det är sex som gör oss lyckliga, inte att trampa i samma hus med samma person i 30 år.

Jag har arbetat en del på ålderdomshem och lärt mig jättemycket av det.

När tanter berättar om sina liv är det inte ovanligt att de säger saker som
"Jag har ägnat hela mitt liv åt att vänta på min man, laga mat åt min man osv... men det var ju så på den tiden" *bitter suck*
"Man höll ihop helt enkelt, det fanns inget alternativ" *bitter suck igen*
"Jag hade gärna velat utbilda mig till XXX men det fanns ingen möjlighet till det då"

Och en sak som fastnat mest är en tant som sa "Om jag fick leva om mitt liv skulle jag våga göra fler misstag. Man behöver inte vara så rädd"

Jag tror det är svårt att leva utan kärlek, men inte utan romantisk kärlek. Jag har levt som singel (ensamstående förälder) i tio år och är en lycklig männsika, så visst går det.

Ja, det ligger fler saker bakom. Inga allvarliga saker, men oliak prioriteringar i livet som gör att vi drar åt olika håll. Jag tror att grunden för ett förhållande ändå måste vara att man har vissa livsfrågor gemensamma, vi har nästan inga. Kanske är det det som gör att jag undrar om man kan vara lycklig utan en man. Dessa eviga kompromisser kör ju slut på en. Det räcker väl att man måste hitta en vardag med älskade ungen varje dag. Jag kanske inte är redo för förhållande egentligen.

Ja vad svarar man på det. Jag har inget bra svar egentligen då det inte direkt är något jag funderat på. Det har inte blivit så helt enkelt.

Man skulle ju kunna säga att det beror på att jag absolut inte vill träffa någon eller att det absolut inte finns någon som skulle vilja träffa mig, men jag antar att det inte är så svart/vitt utan att saningen finns där emellan.

Jag antar att det beror på en kombination av olika saker: Jag har fokuserat på helt andra saker - fram för allt på att vara förälder och har helt enkelt inte haft en uttalad längtan/önskan att ha en partner i mitt liv. Jag har heller inte träffat någon av en "slump" då mitt umgänge är ganska "likartat" - det har helt enkelt inte dykt upp många singelmän i mitt liv som skulle kunna vara aktuella för ett förhållande. 

Poängen är dock att det inte är något jag direkt saknar i mitt liv. Jag känner mig som en hel och lycklig människa som har ett väldigt bra liv.

Hej!

Självklart kan man gå genom livet utan den sexuella kärleken. Du har så mycket annat att älska och slösa din kärlek på. Dig själv, ditt barn och dina vänner.

Dessutom, bara för att du släpper den här killen behöver det inte betyda att du inte i framtiden möter någon annan. Men leta inte efter den perfekta. Leta efter han som får ditt hjärta att guppa och fladdra, som svepter in dig och ditt barn i sin famn och älskar er båda. Leta efter honom.

Men börja nu med dig själv. Stanna inte kvar en dag för länge i ett förhållande som inte leder dit DU vill! Ta dig sedan lång tid att läka och må bra. Ta dig till den plats du vill vara. Bli den människa du vill vara. Sen kan du dejta igen.