Jag vet inte om jag älskar honom längre, men måste man det?

Tycker du ska gå vidare...

Låter ju onekligen lite trist... Kan ni inte försöka åka bort över en helg och bara mysa?
Försök få han att förstå att familjerådgivning inte är något hemst, det kanske är precis det ni behöver.

Lycka till!

Tror inte att du kan få något svar härifrån. Men det är helt klart värt att reflektera över sitt liv då och då. Ventilera det genom att skriva ner tankarna eller prata med en vän. Det är inget fel i att fundera över möjliga vägar.

ni är ju ifrån barnen när ni jobbar. kan ni inte bara ha lite familjemys när ni väl e lediga? kan inte han ta barnen någon gång så du får vara lite själv? o tvärt om så klart...

Nej jag förväntar mig inga svar.. Hade behövt ventilera någon som är eller varit i samma sits.. Och jag undrar, hur lever alla andra efter tolv år ihop? Slår det ännu gnistor?

Jag behövde bara skriva av mig och jag läser gärna kommentarer eller tankar som kanske kan ge mig lite perspektiv..

Jag o gubben har snart 22 år ihop och visst svänger det. Det viktigaste i ett förhållande är att man för det första tillåts vara sig själv.
Sen hörde jag Jonas Gardell säga: Att konsten att hålla ihop i många år är att välja varandra hela tiden. Men det är inte bara du som ska välja din man och han dig utan du ska se till att han vill välja dig och tvärtom.

Glömde säga att vi just nu är inne i en riktig fjortisperiod. Dom kommer o går. Som väl är. Vi är varandras vänner på fb och våra vänner kräker snart på oss. Vi är omkring 50 år  =))

Vi har "bara" två barn, men ändå svårt att hitta tid för varandra. Och det ska nog inte främst skyllas på barnen, utan på mitt jobb. Jag är lärare och tar med mig mycket jobb hem, både arbeten som ska rättas, men oxå tankeproblem som ska lösas.

Vi brukar involvera varandra i våra liv genom att prata ganska mycket jobb hemma. Min man jobbar inom en helt annan branch, men jag kan ändå bidra med andra perspektiv, och han likaså när det gäller mitt jobb. Han är den som känner mig bäst, så han kan komma med riktigt individ-anpassade råd och peppning. Då känner jag mig sedd, och det är faktiskt en kick för kärleken.

Vad gäller fysisk närhet så bokar vi in tid i kalendern. Annars blir det inte av.

En annan grej, som bidrar till att hålla kvar närheten, är att vi tillägnar varandra låtar som vi hör på radion när vi jobbar eller kör bil. Vissa låttexter talar liksom direkt till ens eget liv, t ex hur man känner inför ens partner, eller hur det var i början av förhållandet, eller kanske vad man saknar. Vi letar upp låtarna och texterna på nätet och lyssnar tillsammans. Det funkar oftast även med ungarna runt benen.

I lördags fixade min man alla måltider hela dagen, och jobbade med veden däremellan. Då blev jag som ny-förälskad i honom igen. Men då var han så trött att han valde att gå och lägga sig med barnen vid nattningen. Han skrattade lite vemodigt när jag sa att han nu hade chansen att skörda. Och sådär är det nog för många barnfamiljer: Om man lyckas hitta tid och energi att uppvakta sin partner, faller man ihop av trötthet innan man har gått i mål.

Jag känner mycket väl igen mig i dina tankar ( skrivit ett inlägg om detta) förutom längtan i största allmännhet efter mer passionerad kärlek så lyckades jag ju bli lite kär i en annan också....Det krånglar ju till det lite extra nu i känslolivet...för som sagt mannen kan ju aldrig tävla med den känslan som denne man väckt....nykär är man ju bara en gång....sen kanske man kan hitta tillbaka till nåt liknande....

Tycker dock att vi genom åren försökt göra det många skriver om här men ändå har vi hamnat där vi har, men nu håller vi på med ytterligare ett försök att hitta tillbaka till varandra för senaste åren har varit katastrofala om man ser till kärleksrelationen.....bara rädd att vi dödat allt med jättelite partid, familjetid, schemalagt sex ( det är verkligen inget för mig....det har dödat min lust totalt) jobbande dygnet runt för mannen och hushåll/barn för min del o s v

Men som sagt här slår det defenitivt inga gnistor längre, känns mer som vänner senaste åren, tycker om honom som person... men är som sagt osäker på om det där lilla extra som skiljer ett kärlekspar från vänner fortfarande finns kvar.....och undrar också om det är såhär för alla....