Vill inte separera!

Har tänkt mer på situationen och det är ju två känslor som är problemet. Det är inte till hundra procent bestämt att vi ska gå skilda vägar, men hon lutar givetvis mest åt det hållet.
Jag vill försöka och älskar henne på alla sätt
Hon känner inte passionen och känner sig inte heller attraherad av mig

Lill-killen börjar redan känna av att något inte är bra, jag är ledsen och har inte lyckats dölja det alla gånger eftersom jag börjar storgråta då och då. Min sambo är också ledsen, men det är mer av ett kaos i hennes huvud tror jag. Hon har ju inget att hänga upp sitt liv på, ingen bostad, inget jobb och ingen utbildning.

Men hon kan ju inte stanna om hon inte känner att hon orkar försöka, jag tror på förändring och hoppas att vi kan lösa det. 7 år är ju ändå en ganska lång tid, givetvis får vi förändra oss för att få det att fungera. Men jag vet inte hur jag ska övertala henne till det.

Eftersom lill-killen är 1.5 år så är det en känslig tid och han knyter fortfarande band till de som är närmast. Jag vill inte förlora honom och det är ju hon som vill ge sig ut på andra äventyr (vilket on redan påbörjat). Bästa för honom vore att få bo kvar i huset vi bor i, men hon vill ha honom på heltid och att han ska följa med henne. Det känns otryggt och osäkert tycker jag.

Det bästa vore om vi kunde bo kvar båda tills hon fixat sin tillvaro.
Men hennes känslor är ju att ge sig ut på nya äventyr, medan mina är att jag vill att vi ska vara tillsammans och vara älskare. Vet inte om jag orkar att hon strular runt och samtidigt bor hos mig, det gör för ont. Någon som har ett bra råd?

Jag skulle också kunna tänka mig att ha lill-killen på heltid, men det klarar hon inte säger hon. Och jag klarar inte heller det...

Sista meningen så menade jag att jag inte klarar att hon har honom på heltid... Utan det får bli varannan vecka, men efter allt jag läst så är det inte rekommenderat förrän runt 3års åldern... *suck* det är tråkigt och jobbigt. Fyller år om någon vecka men har inte lust med det alls. Tränar, jobbar, fixar hemmet och så väntar vi på nästa samtal hos familjeterapin...

Jaha, kanske inte bästa kommunikationsvägen... Men via sms, jag på jobbet, hon hemma. Så sa hon att hon verkligen har försökt, och även tänkt på vår framtid, men ser inte någon sådan.

Inte så lätt att jobba nu... Ledsen och sorgligt ledsen, i hjärtat gör det ont.

Rent praktiskt vet jag inte hur man ska ordna det här. Någon som har ett bra råd hur man gör med boende, umgänge etc? Måste vara fler som blivit lämnade och sedan bott tillsammans en stund till innan man flyttar isär, hur orkar man?

Finns det en möjlighet att antidepressiv medicin kan påverka hennes känslor och att det är det som strular till det?

Låter som en jobbig situation. All styrka till dig och din familj.
Jag har egentligen inga bra råd, men jag har själv haft depressioner och gått på antidepressiva, och när man befinner sig i ett sådant tillstånd är det inte mycket som fungerar "normalt". Allra minst ens känslor. Det mesta är kaos, och jag minns att jag allra helst ville fly från allt, allt ansvar, alla relationer, allt som krävde energi som jag inte hade. Jag ville till och med fly från mig själv.
Får hon någon annan hjälp än mediciner?
Jag tycker det låter som om hon skulle behöva hjälp för att själv komma i balans först, för att alls kunna bli mottaglig för någon familjeterapi.
Hoppas att er situation löser sig till den bästa.

Undrar lite om din sambo. Du säger att förhållandet gått i berg- och dabanor. Gör hon det också? Är hon uppåt mellan depp-perioderna? Just detta att söka sig ut i ett aktivt nöjesliv kan tyda på att hon är manisk emellanåt.

Jag håller med, jag har sj perioder med upp och nergångar. Hon behöver må bra i sig själv om h0on ska kunna må bra med dej, era berg och dalbaner kan ju bero på hennes svackor. Äter hon någon medicin, har hon sökt läkare för depressionerna??
Hon kan tro att hon mår bättre utan dej och att problemet ligger i ert förhållande men i själva verket så kan det bara bero på att hon inte mår bra, det är svårt att älska någon annan om man inte kan älska sig själv.