Hej!
Min erfarenhet är att alla barn, inklusive de som alltid sovit bra innan, får problem med sömnen (mer eller mindre) runt sex månader. Det beror med all sannolikhet på den enorma utvecklingen som sker. Dels utvecklas de motoriskt men även psykosocialt, vilket följdaktligen ger konsekvenser för sömnen bland annat.
Minnen börjar ta form av det som barnet upplever. De börjar även förstå att mamma och pappa inte alltid är i närheten, vilket kan ge en känsla av oro och ängslan (separationsångest). I samband med det ökar förståelsen mellan orsak och verkan. De kan till exempel påkalla föräldrarnas uppmärksamhet genom att gråta.
Vad man kallar (första) separationsfasen brukar inträda någon gång runt sex månader och pågå någon eller några månader framöver. I stort sett kan/ska man inte påskynda denna process. Man kan däremot hjälpa barnet att förstå att saker kan försvinna men att de fortfarande finns kvar. Dels kan man leka titt-ut och dels kan man gömma saker framför barnet och sedan visa det igen.
Deras motoriska utveckling gör att hjärnan bearbetar för fullt på natten. De kan till exempel vakna av att de bytt sovläge i sömnen. I vanliga fall skulle de förmodligen somna om själva, men i denna ålder blir många barn oroliga och påkalllar föräldrarnas uppmärksamhet för att kunna somna om igen, då gärna med kroppskontakt.
Ni har med andra ord inte gjort något fel och inget har gått snett. Detta är en naturlig del av hennes utveckling.
Mitt råd är att ni försöker hålla fast vid de rutiner ni har, de inger trygghet, Håll, framför allt, fast vid er läggningarutin. Hur ni gör sedan under natten handlar mer om en överlevnadsstrategi för hela familjen. För ni får nog räkna med att behöva trösta och hjälpa er dotter att somna om, flera gånger per natt ett tag till.
För övrigt är det bara att se till att gardera er mot att hon skulle vakna av hunger. Det låter dock som att ni har gjort det, då ni kör med både ersättning, gröt och smakisar.
Läs gärna om barns utevckling från och med nu, det underlättar och ökar förståelsen för vad som sker. Självklart skall man inte utesluta att barnet kan vara sjukt, om ens barn upplevs mer gnälligt och otröstligt än vanligt. Men som sagt det låter som att er dotter påverkas (som förväntat) av sin utveckling.
MVH Christine
