Separation under graviditet??

Separerade i v 12. Det gick åt helvete, då vi blev väldigt osams, så min historia är ingen solskenshistoria precis. Rent krasst blev det så att pappan träffade dottern väldigt lite under hennes första åtta månader i och med att han var våldsam och bråkade varenda gång de skulle ses. Man brukar säga korta, men täta besök när ett barn är under ett år. Och det handlar om besök hemma hos dig, så att bebisen känner sig trygg. Jag vet ju inte hur bra vänner ni är och är ni jättebra vänner så kanske det fungerar på ett helt annat sätt, men när man är ovänner så blir det ju väldigt annorlunda.
Nätter ska dottern börja med nu på lördag. Hon är 14 månader. En natt varannan vecka blir det då. Annars har de träffats en gång i veckan sen i vintras. Dessförinnan två kortare besök i veckan.

Föräldraledigheten ville han inte dela med sig av, så de 240 dagar jag hade har jag tagit ut. Jag studerade på heltid och fick bidrag och lån från csn hela hennes första halvår, sen gick jag på mammaledighet och fortsatte studera utan csn. Så jag kunde vara hemma tills hon var ett år, drygt.

Usch låter jobbigt! Jag är i v. 25 så det är inte så långt kvar nu och känner att vi måste få ordning på allt praktiskt nu så vi vet hur vi ska ha det, för jag kommer inte att orka sen. Jag har dessutom redan en son som jag måste ta hand om i separationen också så inte han kommer i klämm.
Vi är ganska bra vänner, än så länge, men det kan ju ändra sig.

Jag och min fd flyttade isär 1 mars och väntar barn i juni. Vi var på väg isär redan i september förra året innan vi visste om graviditeten, kom överens om att försöka igen men det gick inte. Nu ses vi ungefär varannan vecka och vid BM-besök och föräldrautbildning men känns som han inte släppt hoppet om att vi ska bli tillsammans igen...anledning till seperation beror på stort kontrollbehov hos honom. Förstår att han känner sig utanför då det är hans första barn men jag fixar inte att leva ihop med honom. Känner mig nere varje gång vi ses då han ger mig dåligt samvete...Hur löser man umgänget när barnet är fött? Han menar på att han ska kunna komma och gå som han vill...vet inte hur det ska bli Tacksam för råd!

Vi har också varit på väg isär tidigare, har till och med varit separerade innan, men efteratt vi hittat tillbaka till varandra igen och haft det bra i förhållandet i över ett år tyckte vi det var dags att skaffa barn nr två (har ett gemensamt sedan många år tillbaka) . Men nu är det hopplösare än någonsin tidigare känner jag... Han vill inte gå isär och jag känner att det ända som håller mig kvar är den växande magen, vilket egentligen inte är skäl nog då ett barn till inte kommer förändra något alls mellan oss, men känns ändå för jävligt att det ska behöva bli såhär. Vi har alltså inte flyttat isär än, men han håller på o packar i skrivande stund..

Jag tycker inte att du ska ha dåligt samvete alls, om en relation inte fungerar och man har försökt att lösa det och det ändå inte går så är det ända ansvarsfulla och rätta att gå isär, gravid eller inte!! Jag tycker att du ska vara stolt över dig själv som vågade ta det steget, det finns många som inte hade vågat, som istället stannat av helt fel anledning. Han kommer alltid att vara pappa till sitt barn och det kan ingen ta ifrån honom. Men jag tror det är viktigt att du är tydlig med att han inte kan ställa krav på dig hursomhelst bara för att du ska föda "hans" barn. Visst kommer det ju bli så att han kommer att få vistas hos dig en hel del till en början då barnet behöver vara nära dig då det är litet, men det betyder inte att han inte behöver respektera dig och vad du sätter upp för gränser kring din egen individ och ditt privatliv. Ni får kompromissa helt enkelt, men dåligt samvete ska du inte ha...tror knappast att du hade önskat att sitta i denna sitsen om du själv fått bestämma. Den saken är ni två om och ni måste båda göra uppoffringar och kompromisser för att det ska funka för alla inblandade. Knivigt som fan, men du klarar det!! Lycka till!!!

Hjälp!

Jag mår pyton! Är gravid i 7:e vackan och 34 år gammal! Men min särbo o jag har haft upp och nedgångar. Nu är vi en period där det är hemsk o diskuterar om att avbryta relationen. Mitt i allt så ska jag bli gravid. Funderar på abort nu och har varit på varenda sida om det. Istället för att bli glad o tänka att dt kanske är min sista chans och läsa om fosterutveckligen..så söker jag desperat efter orsaker till missfall.
Sån idot man är, jag är så ledsen för att jag har klantat till mitt liv så mkt .