Min dotter (3 år) har 1-timmes utbrott, och vi vet inte hur vi ska hantera dem!

O ja. Min son (3 år) har alltid varit envis och bestämd, i perioder (2 årstrots) och nu vid 3 år har han fått vansinnesutbrott då han ligger på golvet, sparkar och skriker i 30 - 45 minuter för småsaker som går fel eller om han inte får något han vill ha, om han vill ha en annan tröja eller inte vill ha overallen på sig.

Jag har upptäckt att han tar det lugnare om jag förbereder honom på vad som ska hända samt talar honom igenom det: "Om en stund ska jag byta tröja på dig." efter 5 minuter "nu byter jag tröja på dig"
Han: NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!
Jag: Jag byter tröjan för att den är blöt, du vill väl inte ha en blöt tröja?
Han: Joooo!
Jag: Kan du hjälpa mamma att lägga den i tvättmaskinen?
Han (skiner upp): Ja!

Ibland hjälper inte detta alls och då vrålar han, då sitter jag lugnt bredvid tills han har lugnat ned sig och då kommer han och vill kramas. Efter någon månad brukar det värsta vara över.

Om du tar upp henne i knät och bara kramar henne, vad händer då? Går hon med på det?

Om du bekräftar henne och säger till henne "jag ser att du är väldigt arg nu" "jag finns här om du vill bli tröstad" Eller är hon helt låst och hör inte ens vad man säger?

Min dotter var exakt likadan, det jag gjorde var att jag lät henne helt enkelt vara.

Jag talade om att jag gick iväg nu och om hon ville komma så var hon välkommen, man får vara arg, men man får inte ligga och skrika brevid mig för då får jag ont i mina öron.

Efter några gånger med detta så slutade hon med dessa 45 mins utbrott och de har blivit 5 mins utbrott =)

Min dotter var PRECIS likadan! Jag vet hur ni mår!!! Det känns verkligen fruktansvärt! Men för mig hjälpte en bok som heter "How to talk so kids will listen and listen so kids will talk". Fanns många jättebra ideer i den boken. Nu har min dotter fyllt 4 och allt funkar jättebra.

Så där var min son också i den där åldern. Ofta så började utbrottet om nån liten sak och sen under själva utbrottet så blev han arg för tusen andra saker än det han först var arg för. Han kunde hålla på 45 min ibland. Fruktansvärt jobbigt.

Var ju alltid värst efter dagis, innan middag också. Då när han var trött och lite hungrig. Ofta åt han ju inget utan ville äta när han blivit glad igen.

Gjorde inget, mer än försökte trösta, vilket han inte ville. Han blev bara ännu argare. Bara väntade ut, försökte trösta då och då, och tillslut accepterade han.

Det går över

.

Nu har han i stället övergått till att provocera, vilket nästan är värre, han gör saker som han inte får - medvetet - som att spruta vatten på platt-tvn, gräva ut jord ur krukorna och slänga på golvet, slänga mat på golvet med mera, allt med en djävulsk glimt i ögonen medan han tittar på mig för att se reaktionen. När jag reagerar och blir arg, då skrattar ungen bara! Gapskrattar.

Han vill provocera fram en reaktion hos mig, han tester mina gränser. Jag försöker hantera detta på så sätt att jag bestämt säger "Nej!" och tar saken ifrån honom/tar bort honom från situationen, om och om och om igen tills han tröttnar.

Han är dessutom inne i att han absolut inte under några omständigheter ska sitta i vagnen och det särskilt inte när vi har bråttom till förskolan, men då är det ingen pedagogik då knölar jag ned honom i vagnen med tvång.

Gud va skönt att läsa man inte är ensam.

Min 3,5 åriga tjej var verkligen sina utbrott, helst på morgon och f.m.

Men hur tänker ni, eller gör, om belöning och bestraffning. Är dom för små för sånt? Om än sagt man te.x skulle göra nåt under dagen men morgon blir såhär att hon skriker, gråter, hittar på olika saker för att få sin vilja fram.

Är det rätt att neka till att göra planerade roliga saker pga deras beteende?