Hur pratar man med sin sambo om barn?

Ni måste prata om det - och då  menar jag att bara prata...   inte bestämma något, inga hot, inga löften , ingenting - bara prata om hur ni ser på saken med barn.

Talar ni över huvud taget samma språk om framtiden när det gäller planering av familj?  - det är just det ni måste prata om och enas.

Kan ni närma er ämnet utan att han blir sur och tvär och stänger av sig? Kan ni prata om det utan att du blir lessen och känner dig kränkt?

Han måste kunna lyssna på dig och din längtan och din förklaring till hur du känner och tänker - likväl som du måste ta in hans argument för/emot ett barn.

sen är det rent krasst också så här - är han över huvud taget redo för ett barn just nu? (eller NÅNSIN redo? )  Och hur länge är du själv redo att vänta?

Min man fick syn på den här frågan och bad mig berätta hans historia.  - Han var sambo och förlovad med en tjej.  Dom var båda 20 år.  Hon började prata om barn, han sa att han inte var redo och att han gärna ville vänta tills han var 25.  När han fyllde 25 hade dom köpt ett hus och då kom smällen -  han flyttade sin åldersgräns till 30: då kunde han tänka sig att få ett barn, möjligen.

Men tjejen orkade inte vänta längre, hon vart jättebesviken och gjorde slut och fick i rask takt två barn med en ny kille inom bara ett par år.

Min man hittade ny tjej och lagom när han fyllde 31 fick han sitt första barn - men av en ren slump - han var fortfarande inte redo. 

Vid 38 års ålder fick han nästa barn och nu kunde han ärligt längta efter det kommande barnet. 

Så tänk även på att han kanske vill ha barn - men inte förrän om många många år.

Vi pratar om det men inte ofta. Och han säger att han vill ha barn men han vet inte när. Vi vill ha en familj men det känns som om jag måste rätta mig efter honom hur vi än gör. Å nej det går inte ta upp det utan att han blir sur, Han stänger av sig helt men det gör han ganska ofta. jag har frågat om han är rädd att bli pappa å han säger bara nej på den frågan. Så jag vet inte vad det kan vara. Jag vet inte hur jag ska få honom att lyssna på mig och min önskan om en liten. Jag har spiral i nu men jag planerar att ta ut den om 2 v eftersom den gör ont de blev han också lite tvär på. Å de enda jag gör är att lyssna på honom det känns nästan som att jag blir kvävd pga att jag måste rätta mig efter honom :/.

Jag vet faktiskt inte hur länge jag kan vänta. Har alltid sagt att jag vill bli mamma i tidiga 20-åren . Han själv är 29 och vill ha barn men han är inte redo. Men han kanske aldrig blir redo. Det vet man ju inte egentligen förena dagen är här. De vÀ bra att få läsa din mans historia. För jag tror mycket möjligt att min sambo kan känna samma. Men jag kan ärligt inte säga att jag kommer vänta ut honom även fast jag skulle vilja. Det kanske låter hemskt men det är dagens sanning.

Tycker att det Nyfiken Gul säger är klokt. Om din sambo inte vet när han kommer bli mogen att skaffa barn är det enda du kan göra, helt krasst, att bestämma dig för hur länge du är villig att vänta på honom. Tror tyvärr inte att det här är en fråga där det blir bra att tjata till sig sin vilja. Jag förstår hur det känns när man själv har kommit till insikten att man är redo och upptäcka att mannen inte ens är i närheten. Det är jobbigt, men det enda jag tycker man kan göra är att bestämma sig för vad ens egna gränser går och försöka hålla sig till det.

Ja det är väldigt kloka ord. Jag kommer inte tjata mig till ett barn det skulle nog bara kännas fel. Jag ska nog prova prata med honom imorgon eller möjligtvis ikväll och be honom att inte stänga av sig och bli sur för det är aldrig kul. Jag ska försöka vara så saklig och tydlig som möjligt och berätta hur jag verkligen känner och tycker igen. Ska även försöka ta upp det där med hur länge jag är villig att vänta. Och det är väldigt intressant och jag är tacksam för era svar och råd. Kom gärna med fler :)

Vad har han för argument med att vätna med barn?

vad är det han säger helt enkelt när ni pratar?

Ja argumenten är väl först och främst att han inte är redo och att vi kan låna hans brors barn. Han säger inte så mycket mer än sina argument eftersom han tror att han alltid har rätt tycker jag det verkar som. Så de blir inte ett riktigt samtal tycker jag. Har fortfarande inte tagit upp det med honom men ska ta tjuren vid hornen alldeles strax.

om du inte är redo att vänta ut honom att bilda familj tillsammans, är du verkligen med rätt kille då?

jag e kär och kan lugnt vänta ut min kille... jag vill ju inte ha barn med någon annan heller utan just honom!

mitt tips e att inte nämna barn alls på ett tag och se om han tar upp ämnet själv,  exempelvis när ni ser på tv, är barnvakt mm 

Här är en till, vi är båda 28 och har haft ett förhållande på 1+1 år med uppehåll ett tag däremellan. Bott tillsammans ända sen vi blev tillsammans igen andra gången. Min sambo pendlar mellan att visst vill han ha barn och han vill inte heller gå på föräldramötena med rullatorn och mellan 25-35 känns lagom. Men samtidigt är han inte redo än och kan inte säga någon tid för när han vill börja försöka. Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn innan 30, men jag har börjat inse att det troligtvis inte kommer att ske med tanke på att jag fyller 29 i sommar.

Jag och sambon har båda egna inkomster, ordnat boende och ett förhållande utan bråk, visst lite smågnabb emellanåt men inga stora bråk om ekonomi eller liknande + vi känner varandra rätt bra så ser inte vad problemet skulle vara. De senaste dagarna har vi dock bråkat lite om den här frågan eftersom han t.o.m. har svårt att diskutera saken och tror inte han inser hur viktigt jag faktiskt tycker att det är.

Men idag har jag upprättat ett kontrakt med mig själv, från och med idag ger jag honom 1,5 år, tills jag fyller 30. Är vi på samma stadie då som idag, att han inte vet och att han inte är redo då kommer jag att skaffa barn på egen hand. Genom donator eller tillsammans med singelman/gaypar eller liknande som vill ha barn. För om min sambo inte är redo nu och inte om 1,5 år vad säger att han är redo om 5 år eller att han då inte tar någon annan yngre tjej och lämnar mig i sticket utan barn? Killar kan få barn längre än tjejer och eftersom jag vill ha minst 2 barn så vill jag inte börja försent heller. Tror att det går att göra bakvägen oxå, barn först och kärleken sen. Skulle jag få välja skulle jag gärna ge mina barn en mamma och en pappa, men det är inte det viktigaste, det viktigaste tycker jag ändå är att barnen har många vuxna runt omkring dem som kan vara en god förebild och ge dem den trygghet de behöver....
Men det är oerhört frusterande att behöva vänta när man själv varit redo långt tillbaka :(

Tänkte oxå tillägga, men under tiden medan jag väntar på sambon har jag tänkt att inte försöka tjata på honom, för vem vill ha ett barn med en partner som egentligen inte önskar barnet? Kommer oxå fokusera på mig själv, träna, äta bra och äta mina vitaminer så att jag är så förberedd som möjligt, psykiskt och fysiskt den dagen det väl blir min tur, varje sig jag gör det på egen hand eller tillsammans med sambon.

njut av tiden som två! så tänker jag! troligen kommer han ändra sig sinomtid..
men innan, njut av er, spar pengar, virka/stick babysaker (jag har gjort en dle genom åren.. hihi) 

M82: jag förstår hur du känner. Jag gjorde likadant men när jag kom på det här med barn var jag 4 år äldre än dig . Jag talade om för min man vad jag ville, sa att han skulle tänka på det och säga om han ville ha barn alls. Jag vill ju faktiskt kunna ta ställning i frågan och inte bara gå och vänta i tysthet. 2 veckor senare sa han "vi kör nu!".

han är den rätta för mig. Men jag tycker han kan lyssna lite på mig med. Jag har också sagt till honom att han är den ända jag vill ha barn med och då tycker jag att han ska lyssna lite.

okej M82. det är samma med oss, ordnad ekonomi,boende m.m. Och han är lika gammal som dig han fyller 29 om några dagar och jag 22 om några dagar. så för mig känns det som att börjar det inte bli dax?

Men jag fick faktiskt ett litet genombrott igår när jag pratade med honom. eftersom vi håller på att leta nytt hus förfullt ville han inte ha barn förens vi har flyttat och det förstår jag också för jag vill inte vara gravid under flytten. så det var ju dock posetivt. och vi pratade även om rädsla för ett barn, det är ju faktiskt ett nytt liv man tar han om som aldrig kommer försvinna. där var vi rörande överens om att det är lite skrämmande men framförallt att han inte trodde att han skulle kunna ta ansvar för ett barn, men det kommer han kunna och behöver egentligen inte känna så eftersom han är så underbar med precis alla barn vi träffar. iofs är det en annan sak men ändå.

Ha ha blir killar någonsin redo för barn?? Det är ju inte så att man som kille vaknar upp en dag och känner att NU är jag redo. Med andra barnet gör man kanske det, men inte första. Min sambo var inte redo för första (oplanerat) men det är det bästa han gjort säger han! Igår kväll sa han att nu efter sommaren är det dags för nästa (vi ska bara ha två barn)....vår dotter är 2,5..,,

haha nej det blir dom nog inte. men när barnet väl är här e dom nog så redo dom bara kan bli.
okej ja med det förstår jag det blir väl nästan automatiskt att man känner som honom. Vad roligt :) hoppas det går bra.

Kan du inte förslagsge att när ni flyttat så bor ni in er några månader och sen kan ni sluta med p-piller/stav eller vad ni nu använder för skydd. Det betyder ju inte att du kommer bli gravid första månaden (kan ju ske) men de kan ju lika gärna ta över ett år/ flera år, att ni liksom tar det som det kommer? När du väl blir gravid så tror jag att ni båda kommer att bli överlyckliga och smått vettskrämda, men under dem nio månaderna som bebben ligger i magen hinner man förbereda mycket. Och när hon/han kommer så faller allt så naturligt. Jag sa till min sambo när jag väntade vårt första (hans 4:e) att jag var för nervös för lillen va så himla liten så när han kommer måste han ta honom om jag inte vill att han ska ligga på min mage, jag var så vansinnigt rädd att göra honom illa eller inte veta vad jag skulle göra, men de föll så naturligt och när han kom kunde man inte annat än att hålla om och pyssla hela tiden, som om man inte gjort något annat. Tvivlar inte alls på att när de väl är dags så kommer han att vara redo. Men att göra slut för att man måste vänta är kanske inte bästa idén tycker jag personligen. Älskar ni varandra och pratar som de andra sagt här så komma allt säkert lösa sig bra ändå.