Ni som behållt/ kommer behålla barnet fast pappan inte vill hur tänker ni?

Jag blev oplanerat gravid men kände att jag inte skulle klara en abort som sambon ville. Men hans största skäl var att kompisarna inte hade tjej eller barn. Jag visste hur barnkär han var egentligen men han tänkte mer på omgivningen, vad dom skulle tycka och tänka. Mycket tårar blev det tills vi hade bestämt oss.
Tyvärr blev det ett Ma som upptäcktes i vecka 18, men efter det så ville vi båda ha barn!

Starkt av dig att klara en abort om du egentligen inte ville.

Inget svårt val, den sk pappan stack och hörde inte av sig...

jag var ensam, deprimerad osv efter att flertal familjemedlemmar dött det året, så både jag och resten av min familj såg detta som en gåva och att detta kunde vara vägen till något nytt istället för konstant sorg.

Hej

Jag är gravid. Jag vet inte exakt vilken vecka jag är i eftersom jag åt p-piller då jag blev gravid, men imorgon ska jag och pappan gå på ultraljud.

Min kille vill inte ha barn. Han har sedan flera år tillbaks bestämt sig för att aldrig skaffa barn. Jag har däremot alltid velat ha familj och barn. En dödsdömd relation, ja vi vet, och det visste vi bara några månader efter att vi träffades. Trots det fortsatte vi. Vi tyckte om varandra, hade kul och gemensamma intressen...och så blev jag gravid.

Det skall nämnas att förutom att jag åt p-piller även har pco och aldrig har haft en "normal" ägglossning/menstration i hela mitt liv. Jag har alltid trott att jag tar p-pillerna i behandlingssyfte och att jag när jag bestämmer mig för att jag vill ha barn måste "sätta" igång det.

Vi var båda helt överrumplade av graviditetsbeskedet. Efter två veckors illamående utan sjukdom tog jag testet...och ett till och slutgiltligen ett hos barnmorskan innan det gick in. Och jag visste direkt att jag inte skulle kunna gå igenom en abort. Jag är över trettio, har fast jobb och vet inte när och om jag blir gravid igen. Min kille är dessutom världens mest omtänksamma människa och ställer upp i alla lägen. Jag visste att även om det inte är vad han vill kommer han finnas där för mig och barnet.

Jag har grubblat mycket och varit hemskt ledsen för att vi inte kommer bli den normala familjen. Jag och bebisen kommer fortsätta bo i min lägenhet och pappan kommer bo i sin. Jag kommer ha ensam vårdnad och pappan kommer betala underhåll. Men han kommer finnas där och han kommer vara pappa, men inte varje dag.

Detta är svårt för mig. Jag ville ju ha familj. Det var inte så här jag hade tänkt mig att få barn och det kan jag ibland tänka att pappan inte förstår. Han ser det enbart som mitt val. Han säger att han älskar mig och går med på det här för min skull.

Jag ser det som att jag inte hade något val. I vilket fall kommer det om ca fem månader ett nytt liv till oss. Innerst inne hoppas jag fortfarande att min kille enbart är rädd och att han ska känna att han vill finnas och bo med oss när barnet väl är fött.

Hej igen

Det var jag som skrev inlägget om att jag är gravid och ska på ultraljud imorgon.
Sara, jag beklagar verkligen din och din kille sorg. Vad hemskt att upptäcka så sent som i 18e veckan. Hur länge hade fostret varit dött? Det är min största oro inför imorgon eftersom vi inte tidigare fått något "livstecken" (som att lyssna på hjärtat el dyl).

ett litet tips till oroliga mammor, köp en angelsound så kan du lyssna på det lilla hjärtat när du vill , vet ej vilken vecka du är i men jag hörde bra i vecka 16.
finns ju delade meningar om detta angelsound men jag tycker bara det varit positivt.
angå det andra du skrev , starkt av din kille att ändå ställa upp ,hoppas fördin skull att han ändrar sej när väll den lille/lilla kommer en massa lycka till

Sen vecka 8 ca, men det var i början på 2008 så nu har vi fått två barn efter det, så kommit över det rätt bra. Men just då var det riktigt tungt.
Men det kommer säkert gå bra för er, det är ovanligt att gå så länge som jag gjorde.
Hoppas även allt annat löser sig för dig/er också!

Ja, vad ska man säga om hur man tänkte? Jag behöll mitt barn mot pappans vilja och det är nu så länge sen så att barnet är vuxet. Idag kan jag säga att det faktum att han inte ville vara med och att jag "tvingade" honom att bli pappa inte betyder speciellt mycket. Barnet fick en annan pappa, den biologiska pappan valde själv att inte vara en närvarande pappa. Livet gick vidare och allt gick bra ändå. Hur jag klarade att gå emot hans vilja? Tja, hur klarade han att kräva att jag skulle göra abort? När det stod klart för mig att han faktiskt tyckte att han kunde kräva en sån sak av mig så försvann alla känslor och då var det inte speciellt svårt att gå emot hans vilja.

Klokt tycker jag.

Överlag pratas det mycket om elaka mammor som tvingar papporna att bli pappor, men nästan aldrig om "elaka" pappor som tvingar sin partner att göra abort, finns de som inte bryr sig speciellt mycket om en abort men även kvinnor som bär på en livslång sorg pga en påtvingad abort.

Jag behöll mitt barn när jag hade sex men en man  bara en ända natt och jag blev gravid oplanerad.
Jag bokade tid till abort 3 ggr men idag har jag henne hos mig
Fick ensamvårdnad över henne och jag kämpade inte för att han ville ha henne för det ville han inte (brydde sig inte och kämpade INTE imot)
Mn jag gick igenom rättegång för att han skulle ta ett jävla blodprov det tog 2 år sen var allt klart och jag kunde leva mitt liv utan en idiot.

Hur man kan göra så mot en man? Enkelt.

Han skulle skyddat sig om han inte ville bli förälder, jag vill inte blöda ut mitt barn för någon annans skull.

Han jag hade sex med hade inte kondom och han frågade aldrig mig häller.
När allt var över frågade jag HONOM om det gick för honom och han svarade ''JA'' jag sa då till honom varför han inte sa till !
Och han svardade ''Jag var för trött''

Jag är gravid i vecka 24 och jag behöll barnet mot pappans vilja. Vi kände varandra sen tidigare, och vid ett tillfälle när han och hans flickvän gjort slut så träffades han och jag och vi låg då med varandra. Vi hade kondom. Vi kom överens om att detta var en engångsgrej, och skildes som vänner. Någon vecka senare så berätta han att han och tjejen hittat tillbaka till varandra och jag var jätteglad för hans skull. Ytterligare några veckor senare så börja jag må illa och tog då ett gravtest bara för att utesluta en graviditet, vi hade ju trots allt kondom (även om det inte är helt 100 skydd) det visade sig att jag var gravid i vecka 6+4. Jag talade om detta för den blivande pappan och han fick panik och sa att han inte ville bli pappa. Vi pratade mycket och länge och jag tänkte åxå massor. Det slutade med att jag kunde verkligen inte göra abort  han vart panikslagen och livrädd att hans flickvän skulle få reda på detta. Nu har vi ingen kontakt och han valde att inte veta av sitt barn. Det tog tid för mig att smälta detta men nu är jag jättelycklig över mitt beslut och längtar tills mitt barn föds.

första gången ja blev gravid me min kille valde jag att behålla då jag haft svårt för att gå en hel graviditet tidigare. har x antal mf bakom mig.
han ville vänta men ja vägrade göra abort.
nu har vi en dotter på 2 år som vi båda älskar!
vi är dessutom gifta nu sen 1 år bakåt.

men sen hände det igen. jag åt mini-piller men blev gravid på nytt.
jag ville behålla men inte han.
kunde inte göra så mot honom igen trots att vi båda älskar vår dotter.
så just nu sitter ja o går igenom en hemmaabort.
Det gör så ont i mig o jag vill verkligen inte detta men nu e de försent.

det gör ont i hjärta o själ...
Men ja gör det för honom o barnet som troligen inte hade klarat sig ändå fick vi veta idag.