Jättearg treåring

Välkommen till treårstrotset

Jag brukar lyfta bort, vist man kan få vara arg, men man kan gå in i sitt rum om man vill skrika. Det är inte lika kul att sitta där och vara arg!

Bråkar mina om kläder får de ett val. Väljer de inte tröja, så tar jag på en tröja som jag väljer och sedan kan de skrika bäst de vill! Vi har tydliga regler som vi följer och inget skrik i världen ändrar på dessa. Barnen lär sig ganska snabbt att det är mamma som bestämmer. Vi uppfattar att trotsperioden blir kortare och man har igen mycket när nästa period kommer. Har nu en sexåring och en femtonåring. Och femtonåringen behöver man bara säga till en gång, hon vet att det är inget lönt att tjata. Men hon vet också att händer det något så är vi där och ställer upp för henne direkt. Barnen  måste veta att mamma och pappa är en trygghet och en backup!

Min som som också fyller tre snart är likadan. Blir lätt arg och slåss. Han river oss och är elak mot katterna när han får sina utbrott. Slänger dessutom omkring sina leksaker. Så jag skulle också vilja höra hur andra hanterar den här situationen. :)
Till viss del försöker vi prata med honom men vi förstår att han har svårt att  uttrycka sig gällande sin ilska. Även om han ligger föra i åldern när det gäller att prata så är det svårt att beskiva vad man är arg på. Så vi föreslår till ex "är du arg för att pappa gjorde si eller så?", "Är du arg för att du inte fick..." och ibland så lyckas man hitta källan till problemet och vi förklarar att vi är arga på dig längre för att du rev i tapeterna men vi blev ledsna då du gjorde det för vi har gjort det fint här hemma.... osv.
Vet att det är en övergångsfas men jobbigt att han måste slåss.
Finns det någon duktig pedagog som kan svara här?

Skönt att höra att detta låter bekant för er.

Kanske ska jag också bära in honom på rummet och han kan få härja där? Problemet är bara att han brukar klänga på mig och helst vilja skrika nära mig. Det ringer i öronen bara jag tänker på det.

I morse så gjorde jag felet att börja skratta mitt i allt och då blev han ännu mer förbannad. Det kan jag förstå, om nån skrattade mig rakt upp i ansiktet när jag var arg skulle jag bli vansinnig. Men hela situationen var så....vansinnig att jag bara inte kunde hålla mig. Ooops.

Det är klart att han vill klänga och skrika på dig! Mycket roligare än att göra det på sitt rum, och mycket mer troligt att han får sin vilja fram då!

Han har aldrig fått sin vilja fram genom att skrika ännu....

Men hur får jag honom att stanna på sitt rum? Det känns lite drastiskt att låsa in honom. Ska jag bara bära in honom gång på gång?

Samtidigt funderar jag på det som jag läste i en psykologibok en gång, att man inte ska lämna ett argt barn ensam utan finnas där och bekräfta känslorna utan att för dens skull ge upp. Låter ju vettigt, men ska man verkligen lyssna på detta bråkande i 45 minuter? Om inte, hur bryter jag det?

Hmm, låter ju bra att man inte ska lämna barnet ensam när den är arg men som du säger, hur står man ut? Vi stänger in bårt barn i rummet och säger till att han måste tänka över vad det är som är fel och när han har blivit snäll kan han komma ut. Det fungerar faktiskt och ibland kan man höra att han slänger saker på sitt rum och ibland när han har varit på sitt rum ett tag går vi in och frågar om han är snäll och han kan säga nää. MEn han kommer alltid ut och har lugnat ner sig efter en stund. Inte direkt då men senare kan vi prata om vad det var som var fel.

Ja, ibland är det svårt att hålla sig för skratt när den lilla är så rasande gulligt arg. :D Men man måste.
Min fru är väldigt duktig på att kunna prata pedagogiskt på barns nivå så vi byter när båda är hemma. Om jag inte orkar stå ut lämnar jag över till henne eller tvärtom.

Ja, jag brukar lämna över till maken när han är hemma när jag känner att det blir för mycket för mig. Det är bara det att jag är hemmamamma och han jobbar heltid för tillfället, så det är ju jag som får ta de flesta dusterna.

Jag skulle så gärna vilja göra "rätt" och vara pedagogisk och så, men så vältrar sig sonen på golvet och jag känner bara skrattet bubbla i mig (bättre det än ilskan kanske...) och vet inte vad jag ska göra.

Efteråt brukar vi ju prata om det, sonen och jag, det som gjorde honom så arg. Men ingen som har nåt mer tips om hur man kan bryta av det där skriket som bara fortsätter och fortsätter?

Vår lille är 4 år nu. Han betedde sig som du beskriver. Vi var rätt bestämda från början: det är ok att vara arg men gå in på ditt rum och var arg där. Kom ut när du lugnat dig.
Nu går han själv till sitt rum när han är för arg och behöver lätta på trycket, sen kommer han ut och ropar "jag är lugn nu!"  (lite komiskt!) och så kan vi kramas och prata om det är ngt speciellt. Men inte alltid vi tjötar om det, ibland är man bara arg utan anledning, behöver bara vara arg en stund ifred. Små barn behöver inga långrandiga utläggningar eller förklaringar på samma sätt som vi vuxna.
Vi ledde honom till rummet eller bar honom de första 10 gångerna kanske. Sen gick det på automatik för honom.

Att gallskrika är inte ok, speciellt inte inomhus eller nära någon annan. Vi avbröt honom på en gång genom att ryta till helt kort ("STOPP!") eller klappa hårt i händerna en gång, han blev så förvånad att han kom av sig och så hann vi förklara i lugn, normal ton att illvråla inte är ok. Behövde vi också bara göra ett par gånger, sen upphörde det.

Att kastar saker omkring sig är farligt, man kan råka träffa någon. Det är nästan lika illa som att slåss. Vi försökte avleda "kom så ritar vi något" eller "ser du lastbilen utanför fönstret" när vi såg att det var på gång, men ibland går inte det...Kastar man leksaker så åker de i soptunnan / i en påse i förrådet (om man inte vill slänga fina doppresenten från mormor i soptunnan) och tas fram när man gjort något duktigt en lång tid senare. (Man ska alltså inte kunna gråta sig till leksaken två minuter efter att den tagits bort, då blir det inte på allvar och barnet kastar den garanterat igen.)
Gick åt tre leksaker (vi förklarade varje gång "du kastade den, så gör man inte. Nu får du lägga den i soptunnan.), sen slutade han kasta.

Vi hade också problem med påklädning och där stod vi handfallna när barnet blev gallskrikande lealöst och inte skulle ha overallen / skulle ha overallen / inte fötterna först / inte händerna först osv osv. För oss funkade inget annat än att klä på med tvång, tyvärr. Men det tog inte lång tid så insåg han att det var roligare att klä sig själv och kunna berätta hur duktig han var som klarade det än att mamma eller pappa fick klä på och vara arga. Iblande tävlade vi vem som kunde klä sig snabbast också - det gör vi fortfarande och det funkar bäst. 

Viktigast vid trotsperioder med alla våra barn har varit regler som man håller benhårt på. De testar för att se vad som är ok eller inte, det är nu det gäller att visa hur man uppför sig och inte. De kan inte hantera alla känslor som rör sig i dem, de kastas verkligen mellan ytterligheterna och som förälder är man skyldig att visa vägen. Men så länge mamma och pappa är lugna och visar tydligt (inget velande eller avvikande från reglerna alltså) vad som gäller, så har det gått ganska bra. Vi tar inga diskussioner, vi bestämmer och visar vad som är ok / inte ok. Och ger massor av kärlek när utbrotten gått över.
Våra barn är alla fina, lugna och harmoniska nu när de inte är i trotsåldrar. Nu diskuterar vi och låter dem vara medbestämmande i det mesta.

Japp där är 3årstrotsen.Min lilla prinsessa är precis lika,allt ska göras som hon vill,hinner hon inte gå ner för trappan först så blir det ett herrans liv.Lika om jag säger till hennes bror att t.e.x stänga av tvn,då ska hon göra det och sätter igång med ett utbrott som heter duga.Men nu har jag lärt mig att ta det.säger bara till henne att man inte kan få som man vill jämnt och pratar inte med henne så länge hon skriker.Jag ignorerar henne och hennes vrål.....det funkar faktiskt.