Panikångest som återkommit. Någon annan?

Jag min panikångest kommer tillbaka efter ca 1 år efter jag slutat med mediciner, så har jag bestämt att fortsätta med dem ett bra tag nu. Läkaren säger att jag nog har nåt fel i hjärnan, på signalsubstanserna.

Nä nä nä, tänk tänk NÄR jag blir frisk igen. Man fattar inte vilken skillnad det gör om man byter ur små ord och ersätter de med andra.
Lycka till
 

Jag skulle nog säga så här... Jag tror att det hade varit konstigare om du INTE hade reagerat som du gör, det är kroppens sätt att säga stopp och belägg, jag hänger inte med här. Lugna ner dig!

Det är oerhört vanligt med de symptomen som du beskriver. Vissa människor klarar omställningar och tiden innan en omställning hyfsat bra, andra får ostadighetskänslor och verklighetsuppfattningen ändras. Det är inte farligt, det är som jag hörde en sa, det är ju bara ett litet påslag, okej världen är under förändring, men det är i ditt huvud som katastroftankarna formas och man känner så här. Inget konstigt alls. Du ska vara snäll mot dig själv, prata med din sambo om hur du känner så tror jag det går mycket lättare.
Lycka till! 

*PUTTAR LITE*

Ingen annan som vill svara ??? Kom igen nu :)

Kan man bli frisk utan att behöva ta medicin igen ? Vill verkligen klara detta utan det..

Det gick två dagar då jag inte hade panikattacker, men de kom tillbaka igen :( trodde för ett litet tag att det var slut på det, men icke..

Jag har haft panikångest i 10 år. Så vitt jag vet så finns det två olika sorter, tillfällig och "kronisk". Tillfällig panikångest kan alla få när de får utstå mycket jobbigt på en gång, men denna form tenderar att gå över av sig själv efter ett tag. Detta gör inte den andra formen (som jag har). Sertralin botar ju inte PÅ utan det håller bara symtomen borta, så för mig är det inte så förvånande att det kommer tillbaka. Det finns dock hjälp att få, man kan bli frisk! Det finns sk KBT, kognitiv betende terapi, som är mycket effektiv mot PÅ. Jag har precis själv börjat, har velat göra det tidigare men av massor av olika skäl så har jag inte tagit tag i det. Terapin går helt enkelt ut på att man ska lära sig att sluta vara rädd för attackerna, då de framkallas av oss själva. Det är samma sorts terapi som används vid alla former av  fobier.

Många med PÅ är vad man kallar hypermedvetna om sina kroppar, dvs att jag hela tiden är medveten om allt som känns i kroppen oavsett vad jag gör. Detta tar oerhört mycket energi. En person utan PÅ får kanske en stickning i armen utan att ens reflektera över det medan jag tex får upp röda varningssingaler i huvudet som skriker "hjärtinfarkt!"

Får du attacker i några givna situationer?

Hej fina du.
Jag har varit i PRECIS samma situation som dig. För 5 år sedan dog en nära anhörig genom en olycka, fick en ny HEMSK chef på jobbet och min sambo o jag bråkade konstant.
Jag blev helt lamslagen av min hemska ångest symtom som fög på mig. ( hade aldrig haft innan ) 
Jag vågade knappt berätta dem för jag trodde jag höll på att bli tokig eller schizofren.

- Fick overklighetskänslor. Som att jag var instängd i min kropp på något ruskigt sätt.
- Kunde ej varva ner, kroppen gick på högvarv.  Låg vaken i 2 dygn. Vilket ej gjorde saken bättre. Kunde inte tänka klart.
-När jag åt var jag så stressad så jag spydde upp maten.
Mådde VERKLIGEN skit.

Min förväntansångest gjorde så att jag inte kunde fungera. En dag kändes som ett helt år.
Gick in i en depression. Blev sjukskriven ett par månader .
Jag grät HELA tiden o tänkte att jag blir aldrig bra. Jag var verkligen helt övertygad om det. Jag kände att så här kan jag inte leva men jag ville inte heller dö. Älskade ju livet innan.

Tack o lov började jag med efexor. ( hade provat massa antideppressiva innan) Med denna medicin fick jag LIVET tillbaka. Ångesten försvann o efter det kunde jag börja leva igen.

Är dock livrädd nu, för jag är gravid o fick sluta direkt med min medicin förra veckan.. Har alltid känt att den är min räddning på något sätt. Har fått dålig självkänsla efter min depression även om det var länge sedan. Alltså jag tvivlar på mig själv om jag klarar av ett barn. har ni känt såhär. Eller är det bara glädje o rosen rött för alla nygravida? Vill ju så gärna ha barn men tvivlar på min förmåga. Arbetar med ett vårdande yrke o är duktig på det jag gör, har EMPATI för alla o ser mig som en godhjärtad person mot alla andra. Jag kanske är för hård när det handlar om mig? Har ni något förslag som gör mig starkare?

 

Jag har oxå panikångest. Är gravid. Hade PÅ i min förra graviditet oxå. (har två användare här, glömde lösen osv, Zianah är den senaste jag gjorde, skrev om PÅ för några veckor sen)... Jag finns här om ngn behöver prata, kan va skönt att bolla idéer och så... Ba o dra iväg ett mail.. För er som vill.. Zianah@live.se sjukskriven, gravid i vecka 29, panikångest....

jag är gravid och känner att jag börjar få panikångest igen..hade förlossningsdepression senaste graviditeten,som aldrig blev riktigt utredd,nu har jag stöd och hjälp,men vill inte äta medicin igen..

Jag hittade en bra hemsida som ger tips om egenvård vid ångest...
Ta en titt under fliken "Att vara drabbad"
på www.krisochtraumacentrum.se 

Har haft panikångest sedan jag var ungefär 13. Är idag 34. Har mått bra i långa perioder, men så har panikångesten kommit tillbaka. Och varje gång förvärrats ett snäpp. Åt mediciner i ca 10 år men hittade ingen som fungerade och jag gick upp ca 30 kg i vikt. När jag väl lyckades sluta med medicinerna för ca 10 år sedan försvann övervikten. Då gick det kanske 4 år när jag mådde jättebra, jag kände mig normal igen.

Blev gravid och fick en son för 4 år sedan, mådde toppen tills sonen skulle fylla 2 och han fick en hemsk feberkramp som varade i en timme. Efter det så har det hänt en massa jobbigheter. Min svärfar fick plötsligt från ingenstans en cancerdiagnos och dog för ett år sedan. Hans syster (min mans faster) fick från ingenstans diagnosen ALS (alla läkare hade hela tiden sagt att hennes symtom var psykiska) och dog även hon förra året. 

Sedan dess har min panikångest övergått till svår hypokondri. Jag kan inte släppa att det inte är ngt fel på mig.
Alla andra dör (det känns som det) 

Går nu hos en KBT-terapeut under utbildning. Hon är skolpsykolog i grunden och vill nu vidareutbilda sig. 

De senaste 2 veckorna har jag haft 2 hemska panikattacker på jobbet där det känts som om jag håller på att dö. Jag får ingen luft och det känns som om jag håller på att kvävas. Det jobbiga är att symtomen är så verkliga, även om jag "vet" att det till 99% är panikångest så kan jag inte släppa att det kanske är en verklig sjukdom. Att det verkligen är farligt. Jag mår rent ut sagt SKIT! Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta, känns om om jag aldrig kommer att göra det.

Förlåt för ett deprimerande inlägg.  Men du ska veta att du inte är ensam även om det känns så (jag vet)

Hej,

du är verkligen inte ensam. Jag har samma symptom som dig.

Jag drabbades för ca 4 år sedan och var väldigt dålig i två år. Nu kommer det tillbaka som du säger när det är mycket som händer runt omkring, stress osv. Och det är faktiskt inte så konstigt och stressa inte upp dig över det. Bara försök konstatera att "här kommer det igen", snart är allt lugnt igen och då kommer du må bra.
Panikångest är ett helvete, men det är inte farligt. Jag har aldrig tagit medicin och har gått ifrån att inte kunna lämna lägenheten eller kunna följa med in på ICA till att bo ensam i en helt ny stad, resa själv över hela världen och känna mig fri. Visst, min panikångest hänger med, men man lär sig hålla den i schack. Ibland kommer den ändå, men då går det över... Det viktiga är att inte ge den för mycket utrymme.

Jag har också panikångest. Har haft det sen jag var ca 14, med några års uppehåll. Kom dock tillbaka nu igen efter mitt andra barn fötts. Jag försöker ignorera och vissla eller sjunga och tänka att jag kommer inte att svimma och dö. Det är bara panik. Jag tar också en druvsockertablett och låssas att den är medicin. Jag har inte haft någon kontakt med vården eller tagit medicin. Varken när jag var liten eller nu.

Jag har det mest när jag är hemma själv eller när jag kör bil. Förhoppningsvis kommer jag inte få det på jobbet nu när jag börjar, men det verkar som det kommer när jag slappnar av.