Adoptera barn med SN.

Kanske ta kontakt med en läkare och fråga om det handikappet barnet har, om ni vet vilket den har alltså. Läkaren kan då kanske förklara hur det är o leva med som familj o vad man bör ta hänsyn till. Usch va dåligt jag formulerar mig, men hoppas du förstår.

Jag är ett sk "sn-barn" det har jag förstått efter att ha blivit medlem i fl...det fanns som tur va inte förr, möjligheten att välja bort oss. Jag har rätt många "handikapp" men jag lever och mår bra och jag tror inte mina föräldrar ångrat sig en minut över att de adoptera mej :) Möjligtvis den gången jag kalla min mamma klimakteriekossa och att jag skulle avskriva adoptionen när jag fyllde 18 år men då va jag 14 år ;)

En bekant väninna till mig adopterade ovetandes ett barn med SARS i början av decenniet. Alla papprena var i ordning inklusive läkarintyg, så man skall akta sig så man inte får mer på köpet!

Är en sn mamma och jag skulle göra om allt igen eller det ska vi blir vårat 3 barn, Alla barn föds med olika förutsättningar, Våra rapporter stämde bra, Lycka till!!

Hej
Jag är precis hemkommen från Kina med en aldeles undrebar liten kille från Kinas 72- timmars lista, alltså deras lista med barn som har SN. Vi tänkte noga igenom och berättade för AC vilka SN som vi kännde att vi hade kraft till och kunskap om samt vilka vi inte kände att vi skulle mäkta med. Vi ville inte heller att barnet skulle ha ett sånt SN att vår stora pojke blev påverkad i sitt dagliga liv mer en de gånger det blir sjukhusbesök.

Jag tror att det viktigaste är att tänka igenom vilka SN ni känner att ni inte mäktar med och fråga organisationen vad som händer om ni får BB och känner att det inte komer att funka för er. Vi fick tipset av vår organisation att vid förfrågan om barn tänka med hjärnan istället för hjärtat.

Vår barnrapport stämde bra, läkaren vi var i kontaktmed innan sa vid återbesöket att allt t.o.m. ser bättre ut nu än den uppfattning han fick av rapporten. Tyvärr vet jag dock familjer som fått barnrapporter som inte stämt men som sagt för oss har allt gått superbra, men vi kommer nog aldrig att få veta om hans förkylningsastma var något de undanhöll eller var ovetandes om när rapporten skrevs. Detta skulle dock inte på något vis påverkat just vårat beslut att gå vidare med adoptionen. Jag tror, observera tror, att de barn som bedöms vara SN barn är mer undrsökta och utredda än barn som räknas till friska och på så vis borde  det ju vara lättare att ett SN inte upptäcks hos de barnen.

Jag tycker att det i dessa sammanhang är viktigt att komma ihåg att det i slutänden ska bli bra för både er och era barn och det som känns övermäktigt för er kanske är en bagatell för någon annan och tvärt om. Man får heller inte glömma att är just ett barn det handlar om, ett barn som kommer att älska er och storebror, som kommer att skratta, busa, skrika, vara arg och alldeles underbar som alla barn som inte har några läkarbedömda SN.

Om du vill veta mer om våra tankar får du gärna inboxa mig.

Lycka till
Fabbemam

Tack för input.

Ja, vi funderar mycket. Det är inget svårt beslut att ta emot ett barn med särskilda behov, frågan handlar snarare om vad vi känner fungerar för oss. Men det är ju precis som både Fabbeman men även inoka indirekt säger att det är ju barn - magiska fantastiska underverk det handlar om - oavsett ev. fel och brister..

Ingalill - din kommentar förstår jag inte överhuvudtaget.

Vi har två tjejer från Kina. En utan sn och en med. För oss har det varit mer oro kring dottern utan sn. Hennes svårigheter inte fysiska. Lillasyster med sn är mer konkret och det påverkar inte hennes utveckling och inte heller hennes person. Du får gärna inboxa mig så berättar jag mer hur det varit för oss.

Nån som vet om det är samma krav gällande åldern på Kinas 72 timmars lista som "vanliga" Kina? Man måste ju tyvärr vara 30 år, känns så synd att man måste välja bort de landet pga åldern.

Ja du, Ingalill Erlandsson - jag hoppas faktist inte att du har barn själv för jag tycker det är något unket över din inställning. Biobarn som föds med SN i Sverige - hur ska föräldrarna tänka då tycker du? Vilken affär ska de lämna tillbaka dem till?

Mest hoppas jag dock att du inte är på riktigt utan ännu en av de provokatörer som finns på FL.

Till Mula då:
Jag tror att alla (ja nästan alla då) klarar ett SN-barn. Det föds ju massor med SN-barn till "vanliga" bioföräldrar som inte är några supermänniskor. Eller förlossningsskador som de dessutom helt oförberedda på och fixar det ändå.

Sen är det ju viktigt är ni nu ändå har möjlighet att "välja" att det känns rätt i både hjärtat och hjärnan, så ni inte senare grubblar över  om det val ni gjorde var rätt.

En sak att ha i åtanke och vara förberedd på är storasyster/brors reaktion. Vår äldsta hade det ganska tufft med omställningen och var inte alls nöjd i början. Vi hade pratat om det länge, men när det väl sker är det ändå ganska abrupt och det är heller inget litet knyte som man får. I vårt fall ett barn (ej SN) som redan kunde gå och springa (och ta den äldstas saker...) och krävde mycket uppmärksamhet. Det är inget hinder för att adoptera SN, men man ska vara förberedd på att det kan hända grejer med syskonets beteende och vi fic jobba mycket med det. Nu ett par månader senare är det bättre, men ingen självklar kärlek och anknytning som hos  oss föräldrar. Och som sagt: jag avråder inte från SN bara en tanke på vägen.

Jag har lagt din tråd i mina favoriter eftersom vi funderar på syskon och då måste tänka på ett helt annat sätt än inför första barnet. Vid första adoptionen tänkte vi helt enkelt att om det blir tungt får vi nöja oss med ett barn. Det kändes helt okej eftersom vi aldrig har haft någon exakt agenda för hur många barn vi ska ha eller när vi vill ha dem. Nu när vi funderar på syskon känns det som att vi måste tänka mycket mer konkret och realistiskt utifrån den familj vi redan är. Vi känner absolut att vi vill adoptera ett barn med SN igen, frågan är mer när vi ska göra det och hur vi ska lösa vissa praktiska saker. T ex har vi varit med båda två vid sonens operationer och om vi får ett syskon som också behöver operationer har vi svårt att tänka oss att vi skulle dela på oss vid sjukhusvistelsen. Så det är jag nyfiken på just nu, om andra har lyckats "hålla ihop" familjen vid operationer eller om man måste dela på sig. Vi tycker båda att sjukhusvistelserna har varit ganska krävande, även om allt har gått bra, så det är en viktig bit som vi behöver fundera på.