Anonym (Nyfiken) skrev 2011-04-12 18:10:33 följande:
Ja det har säkert massor med självkänslan att göra. Det är nog lätt att man ifrågasätter sig själv i ett sådant läge och undrar vad det är "för fel på mig" typ. En nära känslomässig närhet och en djupare VI-känsla hos vissa, gör att man liksom mest är med varandra. Det är nog lite likt "bästisar". Om en tredje part kommer in så blir det oroligt mellan bästisarna. Om man gör det mesta med varandra och det inte är "naturligt" att blanda in andra, så blir nog sveket större, tror jag eftersom man blir desto mer övergiven då. Men man blir egentligen inte "mer" övergiven. Det är nog snarare som så att man övergett sig själv. Många tappar nog bort sig själva i en relation och lever för och genom varandra. Det är DÅ sveket blir så enormt, tror jag. Man är så beroende av sin partner att minsta avvikelse från det vanliga, sätter hela tryggheten i tillvaron på prov. Men samtidigt så behöver man ju känslomässig närhet och VI-känlsa. En relation är ju en evig resa - där man ömsom utvecklas tillsammans, ömsom som individer. En dålig självkänsla i kombination med att man tappat bort sig själv i relationen, kan nog rasera förhållandet genom en otrohet, tror jag.
Där tror jag du har helt rätt.
I perioder har man större behov av trygghet och stabilitet och att bli bedragen DÅ blir ett större svek än att vara otrogen under en period där livet ändå leker.
Det är en svår balansgång att å ena sidan vara två olika personer med olika behov och å andra sidan ha en "vi-känsla" och arbeta för det gemensamma bästa. Nu, vi har varit gifta i över 20 år, är vårt "gemensamma" så självklart att det överlever det mesta. Ändå skulle nog maken ha svårare att acceptera en otrohet idag - för mig är det tvärtom. Men han har också gått igenom både sjukdom och sina föräldrars bortgång senaste åren så numer är han inte lika stabil som förut.