Han äter nästan ingenting, vill bara ammas...

Rådet är att sluta amma!
Min dotter var likadan. Om du fortsätter att amma så blir han ju aldrig hungrig. Låt honom bli hungrig och låt honom sitta med vid bordet när ni äter och låt honom plocka med maten. Han kommer att äta när han blir hungrig! Men vist är det jobbigt, men efter ett par dagar kommer det att fungera. För han kommer bli hungrig.

Jag håller med föregående inlägg. Amma kan man göra så länge som barnet OCH mamman vill det. Det handlar faktiskt om din hälsa och ditt välmående också. Sluta amma och låt honom sitta med och plocka med maten. Han kommer att äta. Oroa er inte utan uppmuntra bara. :)

Jag håller inte med... det ska inte behöva vara jobbigt. Vänd dig till amningshjälpen istället. är mitt tips. Jag har fått massor av fina råd och stöd av dom. Att en ettåring bara vill ammas är inte så onormalt som man kan tro. Är ditt barn friskt, piggt och nöjd?  Alla barn är olika och har olika behov. Att lära sig äta tar tid och ska ta tid.  Om du slutar med amningen plötsligt kan konsekvensen bli att du blir ännu mer stressad av att barnet inte äter som du önskar . Och stress vid matbordet är det sista du vill ha om maten ska accepteras. Min kille ammade jätte mycket när han var ett år. Han accepterade bara söt youghurt och vissa frukter. Vår läkare tyckte bestämt att det var amningen som gjorde att han inte åt mer mat. MEN, nu är han snart 15 månader och äter som en häst :). Jag minskade inte på amningen.  Det kommer , jag lovar. Ju mindre tvång desto fortare blir mat roligt.

Det var först när jag accepterade läget som jag slutade känna att det var jobbigt. Allt var ju faktiskt bra! Ingen var sjuk , ingen svalt, eller ens var hungrig.

...Och det med att det är svårt att lämna sitt barn som bara vill amma ...den känslan har jag också haft men det handlar ju egentligen om en mycket kort tidsperiod i livet.

Min dotter är 14 månader, och vill inte heller äta mat. Så jag ammar henne. Hon sitter med vid bordet, äter några enstaka tuggor (äter själv med gaffel/sked), sedan vill hon inte ha mer. Det går sakta, men hon ökar intaget lite i taget. (vi är väl uppe i ca. 2 matskedar/måltid) Hon utvecklas som hon ska, har inte en enda sjukdag, och är jättepigg. Vi är kvar på smakportioner kan man lugnt säga. Försöker jag mata i mer, säger hon bara nejnejnej och blir arg. Det är inte meningen att det ska vara en kamp, tror att risken är att jag skapar en negativ känsla inför mat om jag tvingar henne. Hon älskar att bli ammad, och jag tycker det är helt ok. Jag är ju föräldraledig, så jag har gott om tid att amma.
Jag äter en massa "skräp" för att hålla vikten uppe. Ligger på BMI 18.5, trots dagligt intag av grädde, glass, godis osv, utöver mat och mellanmål. Lite tröttsamt ibland, och jag är "lite" låst, men jag har i alla fall sån tur att jag kan pumpa ur om jag måste iväg. Annars tar jag med henne, och ammar henne när hon blir hungrig, folk får tycka vad de vill. 
Min läkare konstaterade att det var ovanligt att svenska kvinnor kan amma så pass mycket så länge, men att det inte gjorde något för dotterns del.

Ja jag är kluven, har tänkt tanken att det är bäst att sluta, men det är inte lätt när han gråter hysteriskt efter mamma...
Han sitter alltid med oss vid bordet och plockar med matbitar, men det är inte mycket som hamnar i munnen. Det här med att det är en kort tid i livet man ammar är jag egentligen med på, men man vill ju vara en "modern familj" där pappan kan vara mer delaktig, och jag känner att folk i vår omgivning dömer oss. Jag kanske skulle orka mer om man fick lite mer stöd, min man ger ett fantastiskt stöd, men far/morföräldrar, och vänner tycker att vi är dåliga föräldrar. Jag vet varken ut eller in...

Blgebo: så fantastiskt skönt att se att man inte är ensam! Tack!

Hej!

Du är långt ifrån ensam. Känner så igen mig. Det jobbigaste är oftast omgivningen. De ska tyckas så mycket. Men ingen skulle göra ett bättre jobb om de fick "byta skor" med dig för en dag. Du är en supermamma. Jag brukar läsa amningsbloggar för att hitta stödet och för att inte känna mig så ensam.
http://amningsbloggen.blogspot.com/
http://ammavidare.blogspot.com/

Det är så lätt att fastna i tankar om hur det borde vara (jag gör det hela tiden) Min kille kan inte somna utan amningen och det är ju knappt så man vågar prata om det..... Men egentligen ligger ju amning närmre det naturliga sättet att leva på. Det fanns ju knappast nappar och flaskor på stenåldern. Jag har tur med en man som tycker jag gör rätt och en omgivning som respekterar mig i mitt val - fast vissa höjer på ögonbrynet när jag berättar att vi ammar forfarande. Världhälsoorganisationen rekommenderar två års amning har jag hört så du har ju faktiskt mycket som talar till din fördel.

Tack för två fina länkar! Nu har jag bara snabbläst de första inläggen i bloggarna, men jag grinar redan av lättnad! Det känns bra att se att det kan ta tid för knottarna att lära sig äta. Min äldsta son satt och gapade som en liten trastunge när vi började med smakisar, och blev jättearg när maten tog slut. Att tvåan nu inte alls verkar gilla vanlig mat är har varit jättestressande i sig, och när man får kommentarer från omgivningen om allt från att det är äckligt att amma en 12-månaders till att jag ser sjuk och undernärd ut har gjort mig totalt körd i botten.

Tack igen

Hej, hamnade på den här tråden med googels hjälp då jag och min dotter på 13 månader befinner oss i en liknande situation. Jag skulle så himla gärna vilja veta vad som hände sen!! Började han äta bra såsmåningom och hur gjorde ni? Har du slutat amma och hur gjorde du då? Ni andra som svarade på den här tråden får gärna också berätta om sina erfarenheter! Min dotter äter ganska ok när inte jag är med men vill helst och ofta ha bröst när jag är i närheten. Jag tycker inte att det känns rätt att förvägra henne det eftersom hon blir så ledsen då... Men det är lätt att stressa upp sig när hon bara tar någon tugga av maten och sen hellre vill ammas. Tacksam för svar!

Hej Kakan22!

Här kommer en liten uppföljning!

Några veckor efter jag skrev det här inlägget fick sonen fler tänder, och genast blev det mer intressant med mat.
Vi fortsatte som vanligt med att erbjuda honom mat när vi andra åt, och han åt mer och mer. Han fortsatte att amma till han var ca 18 månader, men mindre och sista månaden blev det bara en kvällsslurk när han skulle sova.
Så en kväll var han extra busig och bet mig flera gånger i bröstet, då fick jag nog och sa att "nu är det sista gången du får äta på mammas tisse"
Kvällen efter grät han förstårs, men sen fattade han vinken. Jag tror att vi kom till den punkten att jag var tillräckligt less, och han var redo att sluta! 

Nu är han tre år och världens matvrak, älskar det mesta utom potatis.

Lycka till och följ din magkänsla, det finns inga rätt eller fel!       
       

Jag har haft två sånna barn. Vi fortsatte att ställa fram en tallrik med mat till dem vid varje måltid och de fick plocka och kladda bäst de ville. Ena barnet började äta hela portioner vid 18 månader och är idag ett riktigt matvrak på 6,5 år. Han fortsatte att amma tills han var 2,5 år och slutade under tiden jag var gravid. 

Andra barnet förblev en småätare. Idag är han 3,5 år och fortfarande dålig på att äta mat. Uppenbart får han i sig det han behöver eftersom han växer, men han jag tycker han äter lite jämfört med de andra tre. Slutade amma vid 2,5 års ålder. Ingen skillnad på ätandet när vi la ner amningen.